Karlssonskan
Medlem
Den sammanställningen kommer nog när resan är gjord.
Den sista EBG-intensivkvalificeringen
- Thread starter Skogi
- Startdatum
Skogi
Medlem
Du har rätt Johan, möjligheten till att kunna fälla ner ryggstödet gör 12F något vassare. Jag antar att det mest har blivit en vanesak med 11-raden då jag sällan fäller.
Last edited:
Skogi
Medlem
Vilken dag! Hoppas att det inte dröjer alltför länge innan nästa äventyr.
Jag tror inte detta är rätt tråd för att försöka finna någon logik...
Skämt åsido, nu vet jag inte om skogi kvalificerar på poäng eller legs denna gång. Men oavsett, har man endast ett eller några få år kvar till LTG kanske man bedömer att man kan räkna hem det även om en "vanlig" beräkning av poäng per krona (eller kronor per ben) inte ser superlockande ut.
Vänner, vänner - håll ut. Precis som @Karlssonskan skriver så kommer det en sammanställning i slutet av tråden. Huruvida den kommer att vara logisk och ekonomiskt försvarbar, det återstår att se.
Skogi
Medlem
Klockan är 04:00. Det spelar ingen roll hur många gånger man gör det – man vänjer sig aldrig vid dessa tider. Den här gången är inget undantag. Med trötta ögon och en diffus känsla av susandet som komma skall förbereder jag mig för ännu en tur.
En av Sturups få men odiskutabla fördelar är smidigheten. Att bli avsläppt på "Hämta/Lämna" 05:30, blott en halvtimme före avgång, borde vara ett stressmoment – men här är det snarare standard.
Malmö - Stockholm
SK130 - A319
06:00 - 07:10
Avgången sker punktligt, 05:57. Den sömnbrist som legat och gnagt hela natten gör sig snabbt påmind.
Så fort vi lyfter lutar jag mig tillbaka, i lurarna spelas Wonderful Life av Black och tonerna vaggar mig till sömns. En kort stund får jag försvinna från det artificiella kabinljuset och tankarna på hur jag ska förklara för kollegorna på sommarjobbet varför jag har tagit ledigt idag.
I bakgrunden svävar tanken på målet – Lifetime Gold.
Stockholm - Skellefteå
SK1012 - A320N
08:15 - 09:25 (09:20)
Efter en kort paus på Arlanda fortsätter resan. Inga känslor, inga frågetecken – bara nästa boarding, nästa gate. Allt sker på rutin nu. Jag sätter mig ner, fäster bältet, startar nästa podcast.
Intill mig sitter en man i trettioårsåldern. För honom är det här en återkomst. En hemfärd. Under flygningen kastar han snabba blickar på telefonen, vickar otåligt med foten. Det är någon som väntar. Vid ankomsthallen möts han av två barn som springer mot honom, en kvinna som ler trött men varmt. Han sänker farten, släpper väskan, tar emot dem utan att säga ett ord. Allt finns i kroppsspråket. I lättnaden.
För mig... är det annorlunda. Ingen väntar. Inga varma kramar i ankomsthallen, inga skyltar med namn, inget "äntligen hemma". Jag kliver av, tar till höger vid biluthyrningen, duckar under bandet, blippar boardingkortet i speedgaten. Det går snabbt. Effektivt. Nästan ljudlöst.
Skellefteå - Stockholm
SK1013 - A320N
09:55 (09:49) - 11:05 (10:58)
I säkerhetskontrollen står samma personal som i onsdags. Jag nickar igenkännande, får ett svagt leende tillbaka. Det är oklart om de ser mig som en kuf med för mycket tid eller någon slags lokal inventarie. Kanske båda.
Tio minuter efter att jag gått av SE-ROR är jag tillbaka vid samma dörr. Besättningen ser lika förvånade som alltid ut. Jag hinner möta deras blickar innan de hinner fråga.
"Jag ångrade mig" säger jag med ett leende.
En av Sturups få men odiskutabla fördelar är smidigheten. Att bli avsläppt på "Hämta/Lämna" 05:30, blott en halvtimme före avgång, borde vara ett stressmoment – men här är det snarare standard.
Malmö - Stockholm
SK130 - A319
06:00 - 07:10
Avgången sker punktligt, 05:57. Den sömnbrist som legat och gnagt hela natten gör sig snabbt påmind.
Så fort vi lyfter lutar jag mig tillbaka, i lurarna spelas Wonderful Life av Black och tonerna vaggar mig till sömns. En kort stund får jag försvinna från det artificiella kabinljuset och tankarna på hur jag ska förklara för kollegorna på sommarjobbet varför jag har tagit ledigt idag.
I bakgrunden svävar tanken på målet – Lifetime Gold.
Stockholm - Skellefteå
SK1012 - A320N
08:15 - 09:25 (09:20)
Efter en kort paus på Arlanda fortsätter resan. Inga känslor, inga frågetecken – bara nästa boarding, nästa gate. Allt sker på rutin nu. Jag sätter mig ner, fäster bältet, startar nästa podcast.
Intill mig sitter en man i trettioårsåldern. För honom är det här en återkomst. En hemfärd. Under flygningen kastar han snabba blickar på telefonen, vickar otåligt med foten. Det är någon som väntar. Vid ankomsthallen möts han av två barn som springer mot honom, en kvinna som ler trött men varmt. Han sänker farten, släpper väskan, tar emot dem utan att säga ett ord. Allt finns i kroppsspråket. I lättnaden.
För mig... är det annorlunda. Ingen väntar. Inga varma kramar i ankomsthallen, inga skyltar med namn, inget "äntligen hemma". Jag kliver av, tar till höger vid biluthyrningen, duckar under bandet, blippar boardingkortet i speedgaten. Det går snabbt. Effektivt. Nästan ljudlöst.
Skellefteå - Stockholm
SK1013 - A320N
09:55 (09:49) - 11:05 (10:58)
I säkerhetskontrollen står samma personal som i onsdags. Jag nickar igenkännande, får ett svagt leende tillbaka. Det är oklart om de ser mig som en kuf med för mycket tid eller någon slags lokal inventarie. Kanske båda.
Tio minuter efter att jag gått av SE-ROR är jag tillbaka vid samma dörr. Besättningen ser lika förvånade som alltid ut. Jag hinner möta deras blickar innan de hinner fråga.
"Jag ångrade mig" säger jag med ett leende.
Attachments
Du är en magisk skribent @Skogi
Tack för du delar med dig och man får leva in i dina situationer genom målande och exemplifierande text som nog väldigt många här känner igen sig i.
Detta inkluderar inte 8 legs, eller susande i skallen, utan jag syftar mer på dina upplevelser i terminalen, sakerna du ser, hur flygplatser beskrivs osv!
Tummen upp
Tack för du delar med dig och man får leva in i dina situationer genom målande och exemplifierande text som nog väldigt många här känner igen sig i.
Detta inkluderar inte 8 legs, eller susande i skallen, utan jag syftar mer på dina upplevelser i terminalen, sakerna du ser, hur flygplatser beskrivs osv!
Tummen upp
Skogi
Medlem
Stockholm - Malmö
SK2111 - A319
14:20 (14:50) - 15:25 (16:00)
Planet till Malmö lämnar med över 30 minuters försening. Jag är inte orolig. Att resa med vändande plan är en form av kontroll – du färdas inte enligt en tidtabell, du färdas enligt maskinens puls. Väl i Malmö är det en tyst, effektiv sekvens: ut genom gaten, ett besök på toaletten, tillbaka genom dörren lagom till boarding.
Men det är bytet på Arlanda som skapar spänning i vardagen.
Malmö - Stockholm
SK2112 - A319
16:00 (16:40) - 17:10 (17:54)
Förseningen har växt till 45 minuter, och vi är planerade att landa på E-piren – långt från F, där Skellefteåavgången väntar kl. 18:10. Men piloterna verkar känna vårt kall. Vi flyger norrut i något som närmast kan beskrivas som mach crit.
Framför mig sitter två äldre damer som också ska till Skellefteå. Jag ser hur de blir allt mer nervösa när tiden rinner iväg. Själv känner jag... inget. Inte för att jag inte bryr mig – men för att jag är förberedd. Missar jag anslutningen blir det 21:45-avgången, Scandic Skellefteå till studentpris, och en vällagrad EU261-ersättning som tack för kaffet.
För någon annan hade ett oplanerat dygn i Skellefteå kunnat vara ödesdigert – för förhållandet, för jobbet, för semesterlogistiken. För mig? Det är helt okej.
Samtidigt är jag kluven. En del av mig önskar att vi missar, för ersättningens skull, för dramatikens, för berättelsen. Men en annan del hoppas att vi klarar det, för deras skull.
Jag vet också hur mycket en vuxenbiljett inrikes under högsommaren kan kosta, och damerna, de har förmodligen lagt en hel del pengar på den här resan. I mitt huvud har jag lovat mig själv att ta in dem i loungen och upplysa om EU-rätten i händelse att vi missar anslutningen.
Stockholm - Skellefteå
SK1020 - A320N
18:10 - 19:10
Sanningens ögonblick - 13 minuter tillgodo, vi rör oss i rask takt mot F-piren, jag ser i appen hur 96% redan har boardat och kvar återstår endast de fåtalet anslutande resenärer från vårat plan. När vi anländer till gaten är det bitterljuvt. "Omedelbar avgång". Inget äventyr i Skellefteå den här gången.
De äldre damerna har redan hunnit dit. De sitter två rader bakom mig med röda kinder och varsin iskall cola i handen. Besättningen såg dem, förstod läget, agerade som hjältar.
Jag hann dessutom ringa Skellefteås säkerhetskontroll på väg in i jetbridgen – de tackar vänligt för förvarningen, men förvåningen uteblir. Har mitt resande blivit vardag för dem? Eller är vi fler som åker T/R Skellefteå med vändande plan?
SK2111 - A319
14:20 (14:50) - 15:25 (16:00)
Planet till Malmö lämnar med över 30 minuters försening. Jag är inte orolig. Att resa med vändande plan är en form av kontroll – du färdas inte enligt en tidtabell, du färdas enligt maskinens puls. Väl i Malmö är det en tyst, effektiv sekvens: ut genom gaten, ett besök på toaletten, tillbaka genom dörren lagom till boarding.
Men det är bytet på Arlanda som skapar spänning i vardagen.
Malmö - Stockholm
SK2112 - A319
16:00 (16:40) - 17:10 (17:54)
Förseningen har växt till 45 minuter, och vi är planerade att landa på E-piren – långt från F, där Skellefteåavgången väntar kl. 18:10. Men piloterna verkar känna vårt kall. Vi flyger norrut i något som närmast kan beskrivas som mach crit.
Framför mig sitter två äldre damer som också ska till Skellefteå. Jag ser hur de blir allt mer nervösa när tiden rinner iväg. Själv känner jag... inget. Inte för att jag inte bryr mig – men för att jag är förberedd. Missar jag anslutningen blir det 21:45-avgången, Scandic Skellefteå till studentpris, och en vällagrad EU261-ersättning som tack för kaffet.
För någon annan hade ett oplanerat dygn i Skellefteå kunnat vara ödesdigert – för förhållandet, för jobbet, för semesterlogistiken. För mig? Det är helt okej.
Samtidigt är jag kluven. En del av mig önskar att vi missar, för ersättningens skull, för dramatikens, för berättelsen. Men en annan del hoppas att vi klarar det, för deras skull.
Jag vet också hur mycket en vuxenbiljett inrikes under högsommaren kan kosta, och damerna, de har förmodligen lagt en hel del pengar på den här resan. I mitt huvud har jag lovat mig själv att ta in dem i loungen och upplysa om EU-rätten i händelse att vi missar anslutningen.
Stockholm - Skellefteå
SK1020 - A320N
18:10 - 19:10
Sanningens ögonblick - 13 minuter tillgodo, vi rör oss i rask takt mot F-piren, jag ser i appen hur 96% redan har boardat och kvar återstår endast de fåtalet anslutande resenärer från vårat plan. När vi anländer till gaten är det bitterljuvt. "Omedelbar avgång". Inget äventyr i Skellefteå den här gången.
De äldre damerna har redan hunnit dit. De sitter två rader bakom mig med röda kinder och varsin iskall cola i handen. Besättningen såg dem, förstod läget, agerade som hjältar.
Jag hann dessutom ringa Skellefteås säkerhetskontroll på väg in i jetbridgen – de tackar vänligt för förvarningen, men förvåningen uteblir. Har mitt resande blivit vardag för dem? Eller är vi fler som åker T/R Skellefteå med vändande plan?
Attachments
Skogi
Medlem
Skellefteå - Stockholm
SK1021 - A320N
19:50 - 21:00
Där satt jag, djupt försjunken i tankarna och försökte att renskriva dagens händelser i "anteckningar" på Mac:en. Jag blickar ut över horisonten, och knäpper en bild. Bytet i Skellefteå gick utan friktion - nästan för smidigt, som om resan till slut började samarbeta.
Vid servering kommer en fråga från pursuern, på klingande norska:
"Kan jag bjuda på någonting till dig som flyger så mycket fram och tillbaka?"
De hade känt igen mig från tidigare sträckor. Den här gången tackar jag artigt nej, jag spar mig till ett sista lounge-stopp innan kvällen är över.
Stockholm – Malmö
SK125 - A319
21:50–22:55
Efter en kort visit i loungen, där tystnaden slagit sig till ro mellan gästerna och nattmaten, går jag ombord för sista gången idag. Samma crew som klev på sitt skift Malmö - Stockholm i förra inlägget, medans de åkte T/R Umeå (479,7 km) åkte jag T/R Skellefteå (576,4 km). Vi spelar olika spel.
När jag kliver ut genom huvudentrén står skjutsen redan där. Idag är det mor min som hämtar. Hon säger inget särskilt, men vinkar in mig och startar motorn.
Skellefteå i all ära. Poängjakten likaså. Men man ska inte underskatta värdet av att någon väntar på en, även om det bara är för att köra hem och fråga vad fan man egentligen håller på med.
Och kanske är det just där resan slutar... eller?
SK1021 - A320N
19:50 - 21:00
Där satt jag, djupt försjunken i tankarna och försökte att renskriva dagens händelser i "anteckningar" på Mac:en. Jag blickar ut över horisonten, och knäpper en bild. Bytet i Skellefteå gick utan friktion - nästan för smidigt, som om resan till slut började samarbeta.
Vid servering kommer en fråga från pursuern, på klingande norska:
"Kan jag bjuda på någonting till dig som flyger så mycket fram och tillbaka?"
De hade känt igen mig från tidigare sträckor. Den här gången tackar jag artigt nej, jag spar mig till ett sista lounge-stopp innan kvällen är över.
Stockholm – Malmö
SK125 - A319
21:50–22:55
Efter en kort visit i loungen, där tystnaden slagit sig till ro mellan gästerna och nattmaten, går jag ombord för sista gången idag. Samma crew som klev på sitt skift Malmö - Stockholm i förra inlägget, medans de åkte T/R Umeå (479,7 km) åkte jag T/R Skellefteå (576,4 km). Vi spelar olika spel.
När jag kliver ut genom huvudentrén står skjutsen redan där. Idag är det mor min som hämtar. Hon säger inget särskilt, men vinkar in mig och startar motorn.
Skellefteå i all ära. Poängjakten likaså. Men man ska inte underskatta värdet av att någon väntar på en, även om det bara är för att köra hem och fråga vad fan man egentligen håller på med.
Och kanske är det just där resan slutar... eller?
Attachments
Skogi
Medlem
Jag reser mig igen.. (läs med Torsten Flinks röst och inlevelse)
Det där ljudet. Vibrationen som väcker inte bara kroppen utan också vargtimmen inom mig. 04:00. Larmet från helvetet. Eller: 8-segment resdag. Frukost, dusch, bilen till Sturup. Allt sker i tystnad. Säkerhetskontrollen – pip. Slumpmässig kontroll. Såklart. Boarding påbörjas samtidigt. Perfekt.
Malmö - Stockholm
SK130 - A319
06:00 - 07:10
Jag hamnar på raden bakom nödutgången. Inte för att jag valt det, SAS har flyttat flyttat runt mig två gånger sen bokningen. Men så, i samband med att jag håller på att lägga upp min väska på hatthyllan, händer det. Flygvärdinnan vänder sig mot mig med blicken reserverad för utvalda, och säger:
”Skulle du kunna tänka dig att ta plats vid nödutgången?”
Jag svarar henne, med ett leende bara en morgontrött @Skogi kan leverera sådär 05:50,
"Det gör jag gärna!"
Hon tillägger:
”Har du suttit där tidigare, så du vet hur man gör?”
Jag nickar. Om hon bara visste.
(Sidospår på Arlanda nya loungen F-piren)
Vid entrén möter jag ett bekant ansikte, en herre vars namn jag inte kan men som har arbetat på SAS-loungen så länge jag kan minnas. Trots att jag inte har sett honom på säkert 6 månader, så skiner han upp"
"Det var länge sedan sist, hur är det med dig?"
Det är nästan så att man blir tårögd. Vi har bara hälsat och småpratat ett fåtal gånger i förbifarten, jag är mäkta imponerad över hans förmåga att komma ihåg ansikten. Riktigt bra!
Stockholm - Skellefteå
SK1012 - A320N
08:10 - 09:20
Kabinbesättningen välkomnar mig ombord, lyckligt ovetandes om vad som komma skall. Turen i sig är händelselös. Vi är knappt två dussin passagerare ombord, kanske 23 totalt. Serveringsvagnen rullar genom gången som om den vore på autopilot. Det positiva är att jag hinner att utbyta några meningar med besättningen. Jag berättar om mitt upplägg, om segmenten, om charmen med LTG. De lyssnar, skrattar lite, skakar på huvudet.
Skellefteå - Stockholm
SK1013 - A320N
09:50 - 11:00
Säkerhetskontrollen går som den brukar. Slumpmässig kontroll. Utsträckta handflator, det nästan koreograferade lyftet på tröjan så att maskinen når byxlinningen. Det är som om kroppen redan vet vad som krävs – den har gjort detta förut.
Väl vid gaten ser jag något ovanligt. En av piloterna står och samtalar med gatepersonalen. Ett snabbt ögonkast mot mig. Och så – en vinkning.
Jag kliver fram, och i det ögonblicket måste det ha varit ett mindre jordskalv bland alla Pandions, EBD och EBG som radat upp sig vid speedgaten. Det är som att tiden krackelerar för ett ögonblick när boardinggrupp -1 gör sin entré. De ser på mig som om jag bär på en nyckel till ett system de inte fått tillgång till.
Ombord har kabinpersonalen delat min historia med cockpit. Mitt upplägg, mina turer, mina vändor. Och där inne – i trånga flightdeck – möts jag av glädje. De är nyfikna. Engagerade. Kanske mer än jag själv är, efter sjunde rundan till Skellefteå. Jag får en snabb genomgång av instrumenten, sen börjar frågorna om rutten, om varför någon gör så här frivilligt. Jag svarar efter bästa förmåga.
När jag återvänder till kabinen har boarding börjat för övriga. Jag sätter mig ner. Lutar mig tillbaka. Mitt i serveringen så händer det:
Portarna till himmelriket öppnas på nytt. En frukostbox. Kvarg, Saltå Kvarn, bröd.
Och jag tänker: kan det verkligen bli bättre än så här?
Det kan det nog. Men just nu behövs det inte.
)Det där ljudet. Vibrationen som väcker inte bara kroppen utan också vargtimmen inom mig. 04:00. Larmet från helvetet. Eller: 8-segment resdag. Frukost, dusch, bilen till Sturup. Allt sker i tystnad. Säkerhetskontrollen – pip. Slumpmässig kontroll. Såklart. Boarding påbörjas samtidigt. Perfekt.
Malmö - Stockholm
SK130 - A319
06:00 - 07:10
Jag hamnar på raden bakom nödutgången. Inte för att jag valt det, SAS har flyttat flyttat runt mig två gånger sen bokningen. Men så, i samband med att jag håller på att lägga upp min väska på hatthyllan, händer det. Flygvärdinnan vänder sig mot mig med blicken reserverad för utvalda, och säger:
”Skulle du kunna tänka dig att ta plats vid nödutgången?”
Jag svarar henne, med ett leende bara en morgontrött @Skogi kan leverera sådär 05:50,
"Det gör jag gärna!"
Hon tillägger:
”Har du suttit där tidigare, så du vet hur man gör?”
Jag nickar. Om hon bara visste.
(Sidospår på Arlanda nya loungen F-piren)
Vid entrén möter jag ett bekant ansikte, en herre vars namn jag inte kan men som har arbetat på SAS-loungen så länge jag kan minnas. Trots att jag inte har sett honom på säkert 6 månader, så skiner han upp"
"Det var länge sedan sist, hur är det med dig?"
Det är nästan så att man blir tårögd. Vi har bara hälsat och småpratat ett fåtal gånger i förbifarten, jag är mäkta imponerad över hans förmåga att komma ihåg ansikten. Riktigt bra!
Stockholm - Skellefteå
SK1012 - A320N
08:10 - 09:20
Kabinbesättningen välkomnar mig ombord, lyckligt ovetandes om vad som komma skall. Turen i sig är händelselös. Vi är knappt två dussin passagerare ombord, kanske 23 totalt. Serveringsvagnen rullar genom gången som om den vore på autopilot. Det positiva är att jag hinner att utbyta några meningar med besättningen. Jag berättar om mitt upplägg, om segmenten, om charmen med LTG. De lyssnar, skrattar lite, skakar på huvudet.
Skellefteå - Stockholm
SK1013 - A320N
09:50 - 11:00
Säkerhetskontrollen går som den brukar. Slumpmässig kontroll. Utsträckta handflator, det nästan koreograferade lyftet på tröjan så att maskinen når byxlinningen. Det är som om kroppen redan vet vad som krävs – den har gjort detta förut.
Väl vid gaten ser jag något ovanligt. En av piloterna står och samtalar med gatepersonalen. Ett snabbt ögonkast mot mig. Och så – en vinkning.
Jag kliver fram, och i det ögonblicket måste det ha varit ett mindre jordskalv bland alla Pandions, EBD och EBG som radat upp sig vid speedgaten. Det är som att tiden krackelerar för ett ögonblick när boardinggrupp -1 gör sin entré. De ser på mig som om jag bär på en nyckel till ett system de inte fått tillgång till.
Ombord har kabinpersonalen delat min historia med cockpit. Mitt upplägg, mina turer, mina vändor. Och där inne – i trånga flightdeck – möts jag av glädje. De är nyfikna. Engagerade. Kanske mer än jag själv är, efter sjunde rundan till Skellefteå. Jag får en snabb genomgång av instrumenten, sen börjar frågorna om rutten, om varför någon gör så här frivilligt. Jag svarar efter bästa förmåga.
När jag återvänder till kabinen har boarding börjat för övriga. Jag sätter mig ner. Lutar mig tillbaka. Mitt i serveringen så händer det:
Portarna till himmelriket öppnas på nytt. En frukostbox. Kvarg, Saltå Kvarn, bröd.
Och jag tänker: kan det verkligen bli bättre än så här?
Det kan det nog. Men just nu behövs det inte.
Attachments
Last edited:
