Jorden runt med Agehall 2015 - Häng med!
- Thread starter agehall
- Startdatum
agehall
Medlem
ANA sopar banan med Lufthansa i luften. Markupplevelsen vinner dock Lufthansa fortfarande.
Flera anledningar. Bla har jag inte tid.
agehall
Medlem
Vi har tur! ANA in-flight WiFi fungerar!
Inför den här resan försökte jag googla lite för att se ifall det skulle finnas WiFi på mina fligher. Tyvärr var ANA hemligare än de borde med att det skulle finnas WiFi ombord, så därför var jag rätt pessimistisk i min ursprungliga planering av uppdateringar. När jag såg skylten ombord på NH204 igår så tänkte jag att jag skulle kunna skriva en uppdatering direkt från stolen, men det gick i stöpet. (Mer om det lite längre ner...)
Jag blev lite besviken när det inte fungerade och jag dessutom fick lite ont om tid i loungen att skriva ett inlägg. Jag vill verkligen hålla lite nivå på rapporteringen och se till att det blir underhållande läsning. Tyvärr tar det ibland lite tid att få till fyndiga texter med rätt ironi-nivå men eftersom jag utlovat uppdateringar och inte vill bli beskylld för att ha slitit ut någons F5-knapp, så blev det ett inlägg tidigare som jag inte var helt nöjd med.
Nu när jag helt plötsligt har ca 11h att döda, så kan vi hoppa tillbaka lite och fortsätta berätta om FRA-HND och Tokyo...
Tillbaka på NH204
Det finns mycket skrivet om ANA på internet. De flesta prisar dem för i princip allt. Därmed inte sagt att de är bäst på allt.
Jag hade visserligen höga förväntningar när jag bordade NH204, men vissa blev lite oväntat krossade. Jag är van vid att förväntningarna på den mjuka produkten krossas direkt, men här var det snarare den hårda produkten som kastade första stenen mot glashuset.
Vid första anblick är kabinen väldigt ljus och fint designad med träpaneler i något som liknar björk. När man kommer närmare ser man dock tydligt att det bara är fusk - allt är faner på plåt. Nu är jag kanske lite känslig här, men har man snickrat en del hemma så blir man besviken när man ser sådant här.
Stolen i sig är också väldigt hård. Mina fördomar säger mig att det är något som tilltalar Japaner, men själv föredrar jag mjuka stolar.
Det saknas även vettig förvaring för ens laptop. Det finns en hylla framför TV-skärmen där den kan läggas, men inga bra ställen att stoppa den på under take-off. Det är lite synd tycker jag, för det är bra att kunna börja skriva på saker direkt efter boarding och sedan bara kunna lägga laptoppen åt sidan en stund under take-off.
Den största missen är dock utformningen av hela enheten. Den är otroligt privat, vilket är bra, men tyvärr är den lika privat åt båda hållen. Dvs den skyddar lika bra mot fönstret som mot gången. Det hade varit önskvärt att den var designad så att den var mer öppen mot utsidan. Som det är nu får man ett helt fönster och ett som man ser lite ut genom snett framåt. Men det finns ett helt fönster som döljs av stolen och som hade varit perfekt att kunna titta ut genom. Det ger en smått klaustrofobisk känsla i kabinen.
Det som dock är riktigt bra med stolen är hur de har löst bordet. Det sitter på en arm som automatiskt justerar höjden lite när bordet dras mot en. Det är en suverän lösning som fler borde ta efter!
Så, är jag bara sur och vresig som vanligt och tycker allt är skit? Näe, faktiskt inte. Jag har nog just beskrivit allt som är dåligt med ANA F i luften och om någon tror att det här är en produkt man ska undvika så har ni fel! Det jag anmärkt på är småsaker och/eller en smaksak. Faktum är att ingenting av det jag nämt ovan spelar någon som helst roll när personalen sätter igång med sitt jobb!
Man brukar säga att en kedja bara är så stark som dess svagaste länk. Här är det absolut inte sant när vi pratar ANA F. Jag tycker ärligt talat inte att hårdvaran är fantastisk, men tack vare den mjuka produkten skiter jag i det. Jag vill flyga ANA F igen. Helst varje dag. Så bra är det.
Serveringen sköts diskret och prydligt. Personalen är alltid extremt artiga och tilltalar mig med namn så fort de varit borta från min stol mer än ett par minuter. Varför är det inte alltid så här i förstaklass? BA borde skicka sin personal på studiebesök! Det här är varken svårt eller dyrt!
Mitt största problem är nu att välja vad man ska äta. Menyn innehåller både japanska och västerländska alternativ och det är inte helt lätt att välja. Visserligen hade det nog gått att be om att få “en av varje”, men det kändes inte helt nödvändigt.
Kaviar till förrätt är ju givet. Men vad ska man ha sedan..? Efter mycket fram och tillbaka blev det lite sashimi följt av en köttbit till huvudrätt.
Även om jag är extremt petig med min mat, så är kaviar något som jag verkligen uppskattar (så länge det inte är Kalles då!). Idag serverades Italiensk kaviar och den var som vanligt utsökt. Sashimin var också riktigt bra. Klart över förväntan för vad man kan få ombord på ett flygplan. Ofta klagas det på maten ombord och visst, jämför man med en 3-stjärnig resturang så får man aldrig lika bra saker ombord på ett flygplan, men om man betänker att man sitter i en metall tub på 10km höjd, så får man rätt nivå på förväntningarna.
Jag måste säga att köttbiten inte riktigt var vad jag förväntade mig, dock inte dålig, bara annorlunda.
Till efterrätt blev det lite glass samt en kopp kaffe med ett par chokladbitar.
Vid det här laget var jag både proppmätt och började känna mig trött. Min tanke var att försöka uppdatera er lite här men eftersom jag var trött bestämde jag mig för att sova istället och göra uppdateringen när jag vaknade. Sängen bäddades snabbt upp i 2G så att jag kunde flytta över när jag så önskade. ANA bäddar med en bäddmadrass och ett täcke samt ytterligare en kudde. Eftersom kabinen var nedsläckt var det inga som helst problem att somna och innan jag visste ordet av sov jag gott.
Ungefär fem timmar senare vaknade jag och upplevde att det var kokhett i kabinen. Troligen var det snarare resterna av min förkylning som gjorde sig påmind än att det faktiskt var varmt. Jag tog mig upp i min stol igen och plockade fram datorn för att skriva lite om resan. Det var nu som jag insåg misstaget i att sova först. WiFi funkade inte! Katastrof! Efter att ha samlat mig lite efter chocken, så började jag felsöka. Kom rätt snabbt fram till att vi kommit in över kina och där fungerar inte internet. Det var iaf förklaringen jag kom fram till.
Inte så mycket att göra åt det hela förutom att vänta på att få tillfälle att koppla upp sig.
Efter en stund kommer en av flygvärdinnorna och frågar ifall jag ville ha frukost. Jag var mitt uppe i lite pyssel, så jag bad att få vänta lite varpå hon förklarade att det givetvis är när det passar mig som gäller.
En tydlig skillnad jag märkte mellan hur Malaysia Airlines och ANA sköter servicen, är att Malaysia Airlines personal tenderar att gå runt i kabinen även under “natten” medan ANAs personal verkar hålla sig i galley när det är nedsläckt. Först var jag lite underligt att de skulle kunna upprätthålla servicenivån utan att gå igenom kabinen med jämna mellanrum, men snart upptäckte jag att det funkade bra.
När jag blev sugen på att äta och ingen ur personalen syntes till så tryckte jag på min call button för att påkalla uppmärksamheten. Nästan omedelbart dök en flygvärdinna upp med ett leende på läpparna och undrade vad hon kunde göra för mig. Nu började jag bli lite nyfiken - hade jag tryckt på knappen samtidigt som hon var på väg in eller står de i startgroparna för att rusa in konstant? Jag bestämde mig för att testa detta vid tillfälle.
Först skulle jag dock beställa frukost. Jag hade inte sett någon direkt frukostmeny, så jag frågade lite försiktigt vad de hade att erbjuda. Det visade sig att det var deras light-meny som erbjöds till frukost. Lite udda kan jag tycka men det funkade bra för mig denna gång. Jag beställde en kycklingcurry som lät god samt lite appelsinjuice och en cola.
Drickan kom omedelbart och jag drog snabbt i mig juicen för att få chansen att trycka på min call button igen. Denna gång räknade jag hur lång tid det tog från att jag tryckte tills någon dök upp. Resultatet var imponerande - 5 sekunder! Det är helt otroligt att det går så fort för någon att kasta sig in i kabinen. Om man är van vid SAS så är det väl snarare 5 minuter (eller timmar) från det att man tryckt på knappen. För att säkerställa att jag inte bara hade tur igen, tajmade jag dem ytterligare en gång med exakt samma resultat!
Min kycklingcurry tog en liten stund att tillaga men när den väl dök upp var den riktigt god! Den rekommenderas varmt om man flyger ANA!
Resten av flighten spenderades med lite förströelse på iPad:en och snart var det dags för landning.
Onsdag förmiddag, Japan - landet där allt är rosa och designat för ingenjörer
När vi stannade vid vår gate plockade jag snabbt ihop mina prylar. Jag och min kabinkamrat fick en egen brygga och kunde ta oss av långt före alla andra. Först när vi var uppe i terminalen så började folk komma av från de bakre kabinerna.
Jag är ingen van resenär i Tokyo - faktum är att det här är andra gången jag är där. Haneda (och Narita också för den delen) är ganska enkla att navigera. Det viktiga är att läsa skyltarna och ha lite avslappnad tolkning av engelskan - den är inte alltid på topp om man säger så, inte ens i skrift.
När jag kom fram till immigration så var det lite kö. På en skylt stod det att väntetiden skulle vara ca 20 minuter, men det var snarare 5. Just den här delen av mina resor brukar sällan vara ett problem, så i vanlig ordning lämnade jag fram pass och immigration card. Till min förvåning ber passkontrollanten om att få se min resplan. Av någon outgrundlig anledning hade jag denna gång skrivit ut alla handlingar vilket jag aldrig brukar göra, så jag kunde leta upp min bokning och visa honom. Undrar ifall det var att jag skrev att jag skulle stanna 0 dagar i Japan som fick honom att undra eller om det var något annat…
Väl igenom passkontrollen och tullen så var man i Japan igen.
Jag har som sagt inte spenderat så värst mycket tid i Japan, men det är ett land som fascinerar mig. Innan jag åkte dit första gången i våras hade jag en bild av hur det skulle vara men samtidigt trodde jag inte riktigt att det skulle vara så “rosa”. Det är få andra länder där man ser vuxna män med telefoner utsmyckade med påklistrade pärlor. Eller där det finns popgrupper med 48 tjejer i (AKB48) som är omåttligt populära. Det är ett land med många extrema uttryck, allt från det traditionella kulturella till det moderna där folk klär ut sig till sina favoritseriefigurer. Jag har svårt att sätta ord på vad det är med Japan, men ett intressant land är det.
En sak är dock säker - man har svårt att inte vara glad när man är i Japan. Det finns alltid något att le åt och alla jag har stött på är extremt artiga och trevliga. Engelskan är ibland inte deras starka sida, men det är inga större problem att förstå dem.
Första uppgiften nu var att fixa en bussbiljett till Narita. @Dr. Miles har flera gånger påtalat att det bästa är att åka med Limosinbussarna som går i skytteltrafik mellan HND och NRT och därför var det min plan. När jag kom ut i terminalen så var det första jag såg en informationsdisk och det andra en stor kassa där man kunde köpa bussbiljetter. Jag såg dock inte specifikt att man kunde köpa biljetter till NRT, så jag gick till infodisken där det inte var kö och frågade. De förklarade att det gick utmärkt att köpa dessa biljetter i kassorna bredvid, så det var bara att gå och ställa sig i kön. Även om kön var lång, så gick det rätt fort att komma fram och få en biljett för ¥3100. Klockan hade nu hunnit bli 0700 och nästa buss skulle gå 0740 så jag hoppades lite på att det skulle finnas en ANA arrival lounge så jag kunde få en dusch. Tyvärr har inte ANA någon sådan på Haneda, så det blev inget av med det. Gick istället till 7-11 och köpte mig en Coca-Cola. Damen i kassan drog en hel roman för mig på japanska - hon måste nog ha förstått att jag inte fattade ett ord, men det stoppade henne inte…
Nu kommer ett tips till alla er som ska åka till Japan - utlänningar kan få 2 veckors gratis WiFi om man registrerar sitt pass OCH laddar ner en app! (Tror att @Dr. Miles även nämt detta tidigare) Det är dock extremt viktigt att läsa instruktionerna, vilket jag inte gjorde. Jag hämtade ut min kod i en automat bredvid tunnelbanan och tänkte inte mer på det. Hade inte ens räknat med att behöva den, men tänkte att det kostar ju inget, så varför inte? Det skulle jag få äta upp…
Jag gick ner till bussplattformen och satte mig och försökte koppla upp mig mot det gratis nät som fanns på flygplatsen. Det var nu jag upptäckte att min dator hade slut på batteri, så det fick bli till att surfa lite med telefonen. Värt att notera är att det finns en biljettmaskin nere vid bussplattformen, så man kan lösa sin biljett där om man inte vill stå i kö uppe vid biljettdisken.
Medan jag väntade på min buss fick jag tillfälle att studera en annan sak som jag uppskattar med Japan - den ordningsamma sidan. När en buss var på väg in, så fanns det en person som organsierade en kö av alla som skulle med. De såg även till att tagga bagaget som lastades i bussens lastutrymme så att alla väskor var tydligt märkta med sin destination. När bussen stannade, släpptes passagerarna på och exakt på klockslaget bussen skulle gå rullade den iväg. Den precision som detta sker med är något som ingenjören i mig uppskattar - här är det inte ca kl hh:mm utan här är det hh:mm.ss EXAKT som gäller!
Avgångstiden för Narita-bussen närmade sig och jag ställde mig upp för att vara beredd. Killen som organiserade det hela vinkade omedelbart fram mig och jag var helt plötsligt den som började kön. Ett par minuter innan avgångstiden rullar bussen in och vi får kliva på samtidigt som två andra personer lastar in vårt bagage. Proceduren som jag tidigare observerat upprepar sig och bussen avgår på sekunden.
Hade en liten förhoppning om att bussen skulle ha gratis WiFi och det hade den, nästan iaf. Det visar sig att man måste ha ett konto eller ha en sådan där kod som jag hämtade tidigare! “Yay!” tänkte jag - nu kan jag läsa ikapp lite. Men den lyckan blev kortvarig. Jag hade inte läst instruktionerna och därför inte laddat ner appen. Och givetvis blockade de även access till App Store, så det gick inte heller att ladda ner appen via deras eget nät. Så, till alla er som ska till Japan - ladda ner appen ASAP!
Jag har läst mig till att dessa transferbussar är sjukligt punktliga i hur lång tid det tar att åka mellan flygplatserna. Jag håller inte med. På terminal 1 syd var vi 1 minut före tidtabellen! WTF!? Jag hade ju tänkt ställa klocka efter dem och så är de tidiga!!! Helt oacceptabelt.
Klockan var nu lite efter 9 och min nästa flight skulle gå 1140. Jag gick in i terminalen och letade mig bort mot område Z, där ANA har sin incheckning för förstaklass. Det visade sig vara ett litet hus inne i terminalen. Här borde jag ha tagit ett kort, men nu gick det lite väl mycket på autopilot, så jag traskade bara rätt in genom de automatiska skjutdörrarna. Innanför stod en värdinna och tog emot. Hon frågade artigt vilket bolag jag skulle flyga med (tror även Lufthansa och Swiss använder denna incheckning för sina F-pax!) och därefter fick jag gå direkt fram till en disk. Jag förklarade att jag redan var incheckad (vilket man blir automatiskt på ANA om alla uppgifter är ifyllda) och att jag bara ville ha ett riktigt boardingkort.
Damen som hjälpte mig sluddrade väldigt när hon pratade engelska och pratade väldigt fort så det var lite svårt att förstå. Hon frågade om jag skulle stanna i Houston eller om jag skulle vidare. När jag sa att jag skulle vidare blev hon väldigt brydd av att hon inte kunde få ut boardingkort för dessa legs. Det tog en liten stund att förklara att dessa var separata bokningar och inte hade med denna att göra. Till sist fick jag iaf mitt boardingkort, en snabb genomgång om hur jag skulle gå för att komma till loungen samt blev visat vidare till security.
ANA har egen säkerhetskontroll för F-pax och den påminde mycket om det som Lufthansa gör i FRA FCT. Det är ingen djupare kontroll om man säger så utan man försöker göra det så smidigt som möjligt för folk. Var igenom på nolltid.
Sedan ska man ta sig ut ur Japan. Där har man ingen förtur som first-passagerar utan man får snällt vänta i samma köer som alla andra. Det tog ungefär 10 minuter att ta sig igenom denna procedur och därefter styrde jag stegen mot ANA Suite Lounge. Denna ligger ovanför gate 50-55, till vänster när man kommer ut i air side-delen.
ANA Suite lounge är till för de som reser med ANA F och ska vara bättre än den vanliga business loungen. Jag tvivlar inte på detta en sekund. Likt FRA FCT så möter en värdinna upp direkt man kommer in och tar en med till en sittplats. jag var mest intresserad av att få en dusch så jag bad om att få det med en gång. Hon ursäktar sig då, vänder sig bort och pratar lite in i sitt headset. Sekunder senare har hon verifierat att det finns lediga duschrum och meddelat att jag är på väg. Hon leder mig sedan ut ur loungen och in till de duschar som uppenbarligen delas av både ANA Suite loungen och business loungen. I vanlig ordning byter jag mitt boardingkort mot en liten nyckelbricka som talar om att jag har rum nr 9. Kvinnan i receptionen ger mig även en liten ask innehållande shampoo, balsam och bodywash. Var lite fundersam till varför jag fick detta men ingen handduk men jag tänkte att de har säkert löst det på något smart sätt. Väl inne i duschrummet inser jag att jag nog fick lite bättre prylar än de som vanliga dödliga businessresenärer får. Standardsortimentet och handdukar finns redan i duschrummet.
En dusch och ett ombyte senare och jag går tillbaka mot loungen. När jag kommer ut i lobbyn så ser jag omedelbart hur kvinnan som sitter närmast dörren till Suites-delen söker ögonkontakt och nickar åt mig. Jag har börjat fatta hur det funkar nu och inser att kvinnan i receptionen vid duscharna har ropat i radion att jag är på väg tillbaka och därmed behöver jag inte visa boardingkortet för att bli insläppt. När jag kommer in i själva loungen blir jag återigen uppmött av en värdinna som tar mig med till en sittplats med utsikt över plattan och frågar om jag vill ha något att dricka. Jag tackar men säger att jag måste fixa lite innan jag själv ska gå en tur och inspektera utbudet - just nu är prio att ladda datorn! Innan jag har hunnit få upp dator och laddare har det dykt upp en varm handduk vid min stol.
Även om det känns som att jag inte gjort annat än ätit, så är jag hungrig, så jag tar en liten tur för att se vad som erbjuds. Det fanns lite av varje men jag var sugen på något väldigt enkelt, så det fick bli ett par små korvar, lite bacon och en ris. Inte den vanligaste kombinationen, men det funkar när man är lite hungrig.
Efter att ha kastat i mig maten började jag fila lite på en uppdatering på reserapporten. @palmen är ju lite intressera av hur man gör det här bytet och jag kan säga att det är inga som helst problem att ta sig HND-NRT. Det är inte heller några problem att hinna ta en dusch och äta lite. Men att även försöka skriva reserapport, det är svårt. Möjligen hade det funkat om man haft internet och jobbat hela vägen från HND, men det hade jag inte kunnat göra pga min åksjuka. Hade jag inte lagt tid på att skriva i loungen hade det varit riktigt gott om tid att utforska och upptäcka. Nu blev det istället lite småstressigt och jag var som sagt inte helt nöjd med den kortare uppdateringen.
Allt för snart var det dags för boarding och jag packade ihop mina prylar och gick ner mot gate 53, som låg rakt under loungen. Jag kom precis som man började ordna upp köer för de olika klasserna och hamnade längst fram i First-kön. Det rådde febril aktivitet i gaten - passagerare hade checkat in väskor med tändare i och därför var säkerhetsvakter där och diskuterade det hela med passageraren. Massa barnfamiljer som skulle preboardas etc etc. Efter vad som kändes som en evighet var det dock dags att gå ombord och det kändes bra att återigen få vika av till vänster ut på första jetbryggan…
Nu får det vara nog för denna gång - dags att sova lite så jag kan uppdatera mer och ladda upp bilder när jag kommer till Houston. Tyvärr är internet rätt begränsat ombord (100MB/flight) så det blir inget av med att tanka upp bilder nu.
Inför den här resan försökte jag googla lite för att se ifall det skulle finnas WiFi på mina fligher. Tyvärr var ANA hemligare än de borde med att det skulle finnas WiFi ombord, så därför var jag rätt pessimistisk i min ursprungliga planering av uppdateringar. När jag såg skylten ombord på NH204 igår så tänkte jag att jag skulle kunna skriva en uppdatering direkt från stolen, men det gick i stöpet. (Mer om det lite längre ner...)
Jag blev lite besviken när det inte fungerade och jag dessutom fick lite ont om tid i loungen att skriva ett inlägg. Jag vill verkligen hålla lite nivå på rapporteringen och se till att det blir underhållande läsning. Tyvärr tar det ibland lite tid att få till fyndiga texter med rätt ironi-nivå men eftersom jag utlovat uppdateringar och inte vill bli beskylld för att ha slitit ut någons F5-knapp, så blev det ett inlägg tidigare som jag inte var helt nöjd med.
Nu när jag helt plötsligt har ca 11h att döda, så kan vi hoppa tillbaka lite och fortsätta berätta om FRA-HND och Tokyo...
Tillbaka på NH204
Det finns mycket skrivet om ANA på internet. De flesta prisar dem för i princip allt. Därmed inte sagt att de är bäst på allt.
Jag hade visserligen höga förväntningar när jag bordade NH204, men vissa blev lite oväntat krossade. Jag är van vid att förväntningarna på den mjuka produkten krossas direkt, men här var det snarare den hårda produkten som kastade första stenen mot glashuset.
Vid första anblick är kabinen väldigt ljus och fint designad med träpaneler i något som liknar björk. När man kommer närmare ser man dock tydligt att det bara är fusk - allt är faner på plåt. Nu är jag kanske lite känslig här, men har man snickrat en del hemma så blir man besviken när man ser sådant här.
Stolen i sig är också väldigt hård. Mina fördomar säger mig att det är något som tilltalar Japaner, men själv föredrar jag mjuka stolar.
Det saknas även vettig förvaring för ens laptop. Det finns en hylla framför TV-skärmen där den kan läggas, men inga bra ställen att stoppa den på under take-off. Det är lite synd tycker jag, för det är bra att kunna börja skriva på saker direkt efter boarding och sedan bara kunna lägga laptoppen åt sidan en stund under take-off.
Den största missen är dock utformningen av hela enheten. Den är otroligt privat, vilket är bra, men tyvärr är den lika privat åt båda hållen. Dvs den skyddar lika bra mot fönstret som mot gången. Det hade varit önskvärt att den var designad så att den var mer öppen mot utsidan. Som det är nu får man ett helt fönster och ett som man ser lite ut genom snett framåt. Men det finns ett helt fönster som döljs av stolen och som hade varit perfekt att kunna titta ut genom. Det ger en smått klaustrofobisk känsla i kabinen.
Det som dock är riktigt bra med stolen är hur de har löst bordet. Det sitter på en arm som automatiskt justerar höjden lite när bordet dras mot en. Det är en suverän lösning som fler borde ta efter!
Så, är jag bara sur och vresig som vanligt och tycker allt är skit? Näe, faktiskt inte. Jag har nog just beskrivit allt som är dåligt med ANA F i luften och om någon tror att det här är en produkt man ska undvika så har ni fel! Det jag anmärkt på är småsaker och/eller en smaksak. Faktum är att ingenting av det jag nämt ovan spelar någon som helst roll när personalen sätter igång med sitt jobb!
Man brukar säga att en kedja bara är så stark som dess svagaste länk. Här är det absolut inte sant när vi pratar ANA F. Jag tycker ärligt talat inte att hårdvaran är fantastisk, men tack vare den mjuka produkten skiter jag i det. Jag vill flyga ANA F igen. Helst varje dag. Så bra är det.
Serveringen sköts diskret och prydligt. Personalen är alltid extremt artiga och tilltalar mig med namn så fort de varit borta från min stol mer än ett par minuter. Varför är det inte alltid så här i förstaklass? BA borde skicka sin personal på studiebesök! Det här är varken svårt eller dyrt!
Mitt största problem är nu att välja vad man ska äta. Menyn innehåller både japanska och västerländska alternativ och det är inte helt lätt att välja. Visserligen hade det nog gått att be om att få “en av varje”, men det kändes inte helt nödvändigt.
Kaviar till förrätt är ju givet. Men vad ska man ha sedan..? Efter mycket fram och tillbaka blev det lite sashimi följt av en köttbit till huvudrätt.
Även om jag är extremt petig med min mat, så är kaviar något som jag verkligen uppskattar (så länge det inte är Kalles då!). Idag serverades Italiensk kaviar och den var som vanligt utsökt. Sashimin var också riktigt bra. Klart över förväntan för vad man kan få ombord på ett flygplan. Ofta klagas det på maten ombord och visst, jämför man med en 3-stjärnig resturang så får man aldrig lika bra saker ombord på ett flygplan, men om man betänker att man sitter i en metall tub på 10km höjd, så får man rätt nivå på förväntningarna.
Jag måste säga att köttbiten inte riktigt var vad jag förväntade mig, dock inte dålig, bara annorlunda.
Till efterrätt blev det lite glass samt en kopp kaffe med ett par chokladbitar.
Vid det här laget var jag både proppmätt och började känna mig trött. Min tanke var att försöka uppdatera er lite här men eftersom jag var trött bestämde jag mig för att sova istället och göra uppdateringen när jag vaknade. Sängen bäddades snabbt upp i 2G så att jag kunde flytta över när jag så önskade. ANA bäddar med en bäddmadrass och ett täcke samt ytterligare en kudde. Eftersom kabinen var nedsläckt var det inga som helst problem att somna och innan jag visste ordet av sov jag gott.
Ungefär fem timmar senare vaknade jag och upplevde att det var kokhett i kabinen. Troligen var det snarare resterna av min förkylning som gjorde sig påmind än att det faktiskt var varmt. Jag tog mig upp i min stol igen och plockade fram datorn för att skriva lite om resan. Det var nu som jag insåg misstaget i att sova först. WiFi funkade inte! Katastrof! Efter att ha samlat mig lite efter chocken, så började jag felsöka. Kom rätt snabbt fram till att vi kommit in över kina och där fungerar inte internet. Det var iaf förklaringen jag kom fram till.
Inte så mycket att göra åt det hela förutom att vänta på att få tillfälle att koppla upp sig.
Efter en stund kommer en av flygvärdinnorna och frågar ifall jag ville ha frukost. Jag var mitt uppe i lite pyssel, så jag bad att få vänta lite varpå hon förklarade att det givetvis är när det passar mig som gäller.
En tydlig skillnad jag märkte mellan hur Malaysia Airlines och ANA sköter servicen, är att Malaysia Airlines personal tenderar att gå runt i kabinen även under “natten” medan ANAs personal verkar hålla sig i galley när det är nedsläckt. Först var jag lite underligt att de skulle kunna upprätthålla servicenivån utan att gå igenom kabinen med jämna mellanrum, men snart upptäckte jag att det funkade bra.
När jag blev sugen på att äta och ingen ur personalen syntes till så tryckte jag på min call button för att påkalla uppmärksamheten. Nästan omedelbart dök en flygvärdinna upp med ett leende på läpparna och undrade vad hon kunde göra för mig. Nu började jag bli lite nyfiken - hade jag tryckt på knappen samtidigt som hon var på väg in eller står de i startgroparna för att rusa in konstant? Jag bestämde mig för att testa detta vid tillfälle.
Först skulle jag dock beställa frukost. Jag hade inte sett någon direkt frukostmeny, så jag frågade lite försiktigt vad de hade att erbjuda. Det visade sig att det var deras light-meny som erbjöds till frukost. Lite udda kan jag tycka men det funkade bra för mig denna gång. Jag beställde en kycklingcurry som lät god samt lite appelsinjuice och en cola.
Drickan kom omedelbart och jag drog snabbt i mig juicen för att få chansen att trycka på min call button igen. Denna gång räknade jag hur lång tid det tog från att jag tryckte tills någon dök upp. Resultatet var imponerande - 5 sekunder! Det är helt otroligt att det går så fort för någon att kasta sig in i kabinen. Om man är van vid SAS så är det väl snarare 5 minuter (eller timmar) från det att man tryckt på knappen. För att säkerställa att jag inte bara hade tur igen, tajmade jag dem ytterligare en gång med exakt samma resultat!
Min kycklingcurry tog en liten stund att tillaga men när den väl dök upp var den riktigt god! Den rekommenderas varmt om man flyger ANA!
Resten av flighten spenderades med lite förströelse på iPad:en och snart var det dags för landning.
Onsdag förmiddag, Japan - landet där allt är rosa och designat för ingenjörer
När vi stannade vid vår gate plockade jag snabbt ihop mina prylar. Jag och min kabinkamrat fick en egen brygga och kunde ta oss av långt före alla andra. Först när vi var uppe i terminalen så började folk komma av från de bakre kabinerna.
Jag är ingen van resenär i Tokyo - faktum är att det här är andra gången jag är där. Haneda (och Narita också för den delen) är ganska enkla att navigera. Det viktiga är att läsa skyltarna och ha lite avslappnad tolkning av engelskan - den är inte alltid på topp om man säger så, inte ens i skrift.
När jag kom fram till immigration så var det lite kö. På en skylt stod det att väntetiden skulle vara ca 20 minuter, men det var snarare 5. Just den här delen av mina resor brukar sällan vara ett problem, så i vanlig ordning lämnade jag fram pass och immigration card. Till min förvåning ber passkontrollanten om att få se min resplan. Av någon outgrundlig anledning hade jag denna gång skrivit ut alla handlingar vilket jag aldrig brukar göra, så jag kunde leta upp min bokning och visa honom. Undrar ifall det var att jag skrev att jag skulle stanna 0 dagar i Japan som fick honom att undra eller om det var något annat…
Väl igenom passkontrollen och tullen så var man i Japan igen.
Jag har som sagt inte spenderat så värst mycket tid i Japan, men det är ett land som fascinerar mig. Innan jag åkte dit första gången i våras hade jag en bild av hur det skulle vara men samtidigt trodde jag inte riktigt att det skulle vara så “rosa”. Det är få andra länder där man ser vuxna män med telefoner utsmyckade med påklistrade pärlor. Eller där det finns popgrupper med 48 tjejer i (AKB48) som är omåttligt populära. Det är ett land med många extrema uttryck, allt från det traditionella kulturella till det moderna där folk klär ut sig till sina favoritseriefigurer. Jag har svårt att sätta ord på vad det är med Japan, men ett intressant land är det.
En sak är dock säker - man har svårt att inte vara glad när man är i Japan. Det finns alltid något att le åt och alla jag har stött på är extremt artiga och trevliga. Engelskan är ibland inte deras starka sida, men det är inga större problem att förstå dem.
Första uppgiften nu var att fixa en bussbiljett till Narita. @Dr. Miles har flera gånger påtalat att det bästa är att åka med Limosinbussarna som går i skytteltrafik mellan HND och NRT och därför var det min plan. När jag kom ut i terminalen så var det första jag såg en informationsdisk och det andra en stor kassa där man kunde köpa bussbiljetter. Jag såg dock inte specifikt att man kunde köpa biljetter till NRT, så jag gick till infodisken där det inte var kö och frågade. De förklarade att det gick utmärkt att köpa dessa biljetter i kassorna bredvid, så det var bara att gå och ställa sig i kön. Även om kön var lång, så gick det rätt fort att komma fram och få en biljett för ¥3100. Klockan hade nu hunnit bli 0700 och nästa buss skulle gå 0740 så jag hoppades lite på att det skulle finnas en ANA arrival lounge så jag kunde få en dusch. Tyvärr har inte ANA någon sådan på Haneda, så det blev inget av med det. Gick istället till 7-11 och köpte mig en Coca-Cola. Damen i kassan drog en hel roman för mig på japanska - hon måste nog ha förstått att jag inte fattade ett ord, men det stoppade henne inte…
Nu kommer ett tips till alla er som ska åka till Japan - utlänningar kan få 2 veckors gratis WiFi om man registrerar sitt pass OCH laddar ner en app! (Tror att @Dr. Miles även nämt detta tidigare) Det är dock extremt viktigt att läsa instruktionerna, vilket jag inte gjorde. Jag hämtade ut min kod i en automat bredvid tunnelbanan och tänkte inte mer på det. Hade inte ens räknat med att behöva den, men tänkte att det kostar ju inget, så varför inte? Det skulle jag få äta upp…
Jag gick ner till bussplattformen och satte mig och försökte koppla upp mig mot det gratis nät som fanns på flygplatsen. Det var nu jag upptäckte att min dator hade slut på batteri, så det fick bli till att surfa lite med telefonen. Värt att notera är att det finns en biljettmaskin nere vid bussplattformen, så man kan lösa sin biljett där om man inte vill stå i kö uppe vid biljettdisken.
Medan jag väntade på min buss fick jag tillfälle att studera en annan sak som jag uppskattar med Japan - den ordningsamma sidan. När en buss var på väg in, så fanns det en person som organsierade en kö av alla som skulle med. De såg även till att tagga bagaget som lastades i bussens lastutrymme så att alla väskor var tydligt märkta med sin destination. När bussen stannade, släpptes passagerarna på och exakt på klockslaget bussen skulle gå rullade den iväg. Den precision som detta sker med är något som ingenjören i mig uppskattar - här är det inte ca kl hh:mm utan här är det hh:mm.ss EXAKT som gäller!
Avgångstiden för Narita-bussen närmade sig och jag ställde mig upp för att vara beredd. Killen som organiserade det hela vinkade omedelbart fram mig och jag var helt plötsligt den som började kön. Ett par minuter innan avgångstiden rullar bussen in och vi får kliva på samtidigt som två andra personer lastar in vårt bagage. Proceduren som jag tidigare observerat upprepar sig och bussen avgår på sekunden.
Hade en liten förhoppning om att bussen skulle ha gratis WiFi och det hade den, nästan iaf. Det visar sig att man måste ha ett konto eller ha en sådan där kod som jag hämtade tidigare! “Yay!” tänkte jag - nu kan jag läsa ikapp lite. Men den lyckan blev kortvarig. Jag hade inte läst instruktionerna och därför inte laddat ner appen. Och givetvis blockade de även access till App Store, så det gick inte heller att ladda ner appen via deras eget nät. Så, till alla er som ska till Japan - ladda ner appen ASAP!
Jag har läst mig till att dessa transferbussar är sjukligt punktliga i hur lång tid det tar att åka mellan flygplatserna. Jag håller inte med. På terminal 1 syd var vi 1 minut före tidtabellen! WTF!? Jag hade ju tänkt ställa klocka efter dem och så är de tidiga!!! Helt oacceptabelt.
Klockan var nu lite efter 9 och min nästa flight skulle gå 1140. Jag gick in i terminalen och letade mig bort mot område Z, där ANA har sin incheckning för förstaklass. Det visade sig vara ett litet hus inne i terminalen. Här borde jag ha tagit ett kort, men nu gick det lite väl mycket på autopilot, så jag traskade bara rätt in genom de automatiska skjutdörrarna. Innanför stod en värdinna och tog emot. Hon frågade artigt vilket bolag jag skulle flyga med (tror även Lufthansa och Swiss använder denna incheckning för sina F-pax!) och därefter fick jag gå direkt fram till en disk. Jag förklarade att jag redan var incheckad (vilket man blir automatiskt på ANA om alla uppgifter är ifyllda) och att jag bara ville ha ett riktigt boardingkort.
Damen som hjälpte mig sluddrade väldigt när hon pratade engelska och pratade väldigt fort så det var lite svårt att förstå. Hon frågade om jag skulle stanna i Houston eller om jag skulle vidare. När jag sa att jag skulle vidare blev hon väldigt brydd av att hon inte kunde få ut boardingkort för dessa legs. Det tog en liten stund att förklara att dessa var separata bokningar och inte hade med denna att göra. Till sist fick jag iaf mitt boardingkort, en snabb genomgång om hur jag skulle gå för att komma till loungen samt blev visat vidare till security.
ANA har egen säkerhetskontroll för F-pax och den påminde mycket om det som Lufthansa gör i FRA FCT. Det är ingen djupare kontroll om man säger så utan man försöker göra det så smidigt som möjligt för folk. Var igenom på nolltid.
Sedan ska man ta sig ut ur Japan. Där har man ingen förtur som first-passagerar utan man får snällt vänta i samma köer som alla andra. Det tog ungefär 10 minuter att ta sig igenom denna procedur och därefter styrde jag stegen mot ANA Suite Lounge. Denna ligger ovanför gate 50-55, till vänster när man kommer ut i air side-delen.
ANA Suite lounge är till för de som reser med ANA F och ska vara bättre än den vanliga business loungen. Jag tvivlar inte på detta en sekund. Likt FRA FCT så möter en värdinna upp direkt man kommer in och tar en med till en sittplats. jag var mest intresserad av att få en dusch så jag bad om att få det med en gång. Hon ursäktar sig då, vänder sig bort och pratar lite in i sitt headset. Sekunder senare har hon verifierat att det finns lediga duschrum och meddelat att jag är på väg. Hon leder mig sedan ut ur loungen och in till de duschar som uppenbarligen delas av både ANA Suite loungen och business loungen. I vanlig ordning byter jag mitt boardingkort mot en liten nyckelbricka som talar om att jag har rum nr 9. Kvinnan i receptionen ger mig även en liten ask innehållande shampoo, balsam och bodywash. Var lite fundersam till varför jag fick detta men ingen handduk men jag tänkte att de har säkert löst det på något smart sätt. Väl inne i duschrummet inser jag att jag nog fick lite bättre prylar än de som vanliga dödliga businessresenärer får. Standardsortimentet och handdukar finns redan i duschrummet.
En dusch och ett ombyte senare och jag går tillbaka mot loungen. När jag kommer ut i lobbyn så ser jag omedelbart hur kvinnan som sitter närmast dörren till Suites-delen söker ögonkontakt och nickar åt mig. Jag har börjat fatta hur det funkar nu och inser att kvinnan i receptionen vid duscharna har ropat i radion att jag är på väg tillbaka och därmed behöver jag inte visa boardingkortet för att bli insläppt. När jag kommer in i själva loungen blir jag återigen uppmött av en värdinna som tar mig med till en sittplats med utsikt över plattan och frågar om jag vill ha något att dricka. Jag tackar men säger att jag måste fixa lite innan jag själv ska gå en tur och inspektera utbudet - just nu är prio att ladda datorn! Innan jag har hunnit få upp dator och laddare har det dykt upp en varm handduk vid min stol.
Även om det känns som att jag inte gjort annat än ätit, så är jag hungrig, så jag tar en liten tur för att se vad som erbjuds. Det fanns lite av varje men jag var sugen på något väldigt enkelt, så det fick bli ett par små korvar, lite bacon och en ris. Inte den vanligaste kombinationen, men det funkar när man är lite hungrig.
Efter att ha kastat i mig maten började jag fila lite på en uppdatering på reserapporten. @palmen är ju lite intressera av hur man gör det här bytet och jag kan säga att det är inga som helst problem att ta sig HND-NRT. Det är inte heller några problem att hinna ta en dusch och äta lite. Men att även försöka skriva reserapport, det är svårt. Möjligen hade det funkat om man haft internet och jobbat hela vägen från HND, men det hade jag inte kunnat göra pga min åksjuka. Hade jag inte lagt tid på att skriva i loungen hade det varit riktigt gott om tid att utforska och upptäcka. Nu blev det istället lite småstressigt och jag var som sagt inte helt nöjd med den kortare uppdateringen.
Allt för snart var det dags för boarding och jag packade ihop mina prylar och gick ner mot gate 53, som låg rakt under loungen. Jag kom precis som man började ordna upp köer för de olika klasserna och hamnade längst fram i First-kön. Det rådde febril aktivitet i gaten - passagerare hade checkat in väskor med tändare i och därför var säkerhetsvakter där och diskuterade det hela med passageraren. Massa barnfamiljer som skulle preboardas etc etc. Efter vad som kändes som en evighet var det dock dags att gå ombord och det kändes bra att återigen få vika av till vänster ut på första jetbryggan…
Nu får det vara nog för denna gång - dags att sova lite så jag kan uppdatera mer och ladda upp bilder när jag kommer till Houston. Tyvärr är internet rätt begränsat ombord (100MB/flight) så det blir inget av med att tanka upp bilder nu.
rvarttinen
Medlem
Kul läsning - tack! Ser fram emot fortsättningen ...
spritfet
Medlem
Åkte SEA-NRT för ett par veckor sedan och upplevde samma hetta. Jag gillade dock den bubbliga bäddmadrassen.
Stolen i sig är ju rätt smal (eller bara jag som är bortskämd av OZ A380?) och som du säger; väldigt avskild.
Wi-Fi funkade inget vidare för mig heller, man hade några gratis Mb efter en lång och plågsam registrering.
+1 på kycklingcurry
Överlag en bra flygning för mig, men saknade det där lilla extra.
Martin Gren
Medlem
Trevligt skrivet. Ska åka ANA F från Haneda till Frankfurt i April. Kan ju säga att jag blev ännu mer sugen av att läsa detta.
Dr. Miles
Expert
Tack för uppdateringen. Underbar text!
Hur olika flygbolag agerar när du trycker på call button | BusinessClass.se forum | 350 000 inlägg om resor
Gratis Wifi app för dem som reser till Japan | BusinessClass.se forum | 350 000 inlägg om resor
Få 2 veckors gratis Wifi i Japan när man flyger dit med Japan Airlines | BusinessClass.se forum | 350 000 inlägg om resor
Det verkar som ANA tillhör samma kategori som Cathay Pacific.
Hur olika flygbolag agerar när du trycker på call button | BusinessClass.se forum | 350 000 inlägg om resor
Kan det vara så att din klocka var en minut sen?
Ja, att ladda ner appen i förväg är ett måste. Jag hade också samma problem...
Gratis Wifi app för dem som reser till Japan | BusinessClass.se forum | 350 000 inlägg om resor
Få 2 veckors gratis Wifi i Japan när man flyger dit med Japan Airlines | BusinessClass.se forum | 350 000 inlägg om resor
Fredrik Jeanson
Medlem
Underbart skrivet. Härlig känsla och tonfall i rapporteringen. Vill inget hellre än att läsa vidare istället för att jobba själv nu.
Palle Kuling
Medlem
Nog första rapporten sedan Jacobs sommarresor som jag sett fram emot att vakna, slå på kaffe och sätta igång med läsandet. Vanligtvis ratar jag rapporter utan bilder men den här skrivs med en avslappnad men ändå detaljrik stil som passar perfekt.