När jag bodde i Norge hade jag
- Norskt mobilabonnemang Tele2 Union, där Norge och Sverige var samma område. Dock norskt prefix +47 så det var dyrt för svenskar att ringa till mig, men billigt för norrmän.
- Svenskt mobilt bredband från Net1.se (=ice.no) som då hade obegränsat surf, normalt använde jag 20GB/månad. Det var då billigare med svenskt, då det norska hade då begränsning. Idag har det svenska 4GB som limit, det norska 8GB (alt 11GB). Norge och Sverige är samma område.
- Ett svenskt IP-telefonnummer från Phonzo.se kopplat till bredbandet, så att svenskarna kunde ringa billigt till mig, prefix +46.
- Ett svenskt mobilabonnemang som jag enbart använde i Sverige med låg månadskostnad och betala per samtal/sms.
- Ett svenskt kontantkort som jag alltid kunde bli nådd på, både i Sverige och Norge.
Villkoren ändras dock fortare än bindningstiden. På Net1 hade jag på två år; andra året med Net1 fick jag regelbundet varningsbrev med hot om nedstängning eftersom jag överskred min limit (som var obegränsad). Trots att bindningen är åt båda håll (jag måste betala, Net1 måste leverera) så fortsatte de hota om nedstängning, trots att jag varje månad var tvungen att ringa till dem och påtala att jag omöjligt kunde ha överskridit min limit. När bindningstiden var över tackade jag för mig och bytte bredbandsleverantör.
Så hur var och en väljer sina kommunikationsvägar kan bara du själv veta, det förändras alldeles för fort för att man kan rekommendera något som passar.