Kommer jag hem till jul i snökaoset? British Airways Business/First till New York

Alla har vi säkert blivit drabbade av vad flygbranschen kallar 'Irr-Ops". Irregular Operations. På ren svenska att det går åt skogen. December förra året (2010) fann jag mig i detta scenario men nu gick det sannerligen åt pipan. Allt som kunde gå snett gick snett. Murphy's law. Tack vare god framförhållning, resvana och status på flygbolaget löste det sig till slut men det kostade svett, tårar, frustration och stålar. Detta är en ganska lång artikel med en mer berättande ton än övriga reportage på BC.

Text och foto: Alex Jasinski Jag fick nöjet att åka till NYC och jobba en vecka tillsammans med teamet där. Om ni läst andra reportage vi ni säkert hur nära denna stad står mig samt att jag bott där. Lyckades hitta en Businessklass (Club World) på BA ARN-JFK via T5 LHR för endast 13.500 kronor T/R! 4 flighter i Club med ett par timmars stopp på LHR T5 och Galleries First. En glad arbetsgivare och en ännu gladare anställd som totalt drog in tillräckligt med Tier Points (status poäng) för att förnya Guldkortet, samt ca 45.000 BA miles tack vare en kampanj. Meningen var att bilder och film skulle berätta storyn om resan men p.g.a. händelser som avhandlas längre fram blev så tyvärr inte fallet.

Club Europe innebär en rejäl lunch på denna sträcka. Man erbjuds två alternativ och BA besättningen uppmuntrar gärna att man dricker Champagne. "It's never too early for Champagne Sir" eller "There's always a party somewhere in the world". Jag gillar det. Efter ett par flaskor Pommery och en fyllig lunch som var god visades ett av de kanske mest underhållande avsnitten i en TV-serie som någonsin gjorts på laptopen: Top Gear med Bugatti Veyron Super Sport samt Tom Cruise och Cameron Diaz som gäster i studion. Personalen gjorde sitt bästa och Club Europe kabinen var knappt halvfull. M.a.o. en behaglig lång-lunch i en fräsch Airbus över Nordsjön. Väl framme parkerade vi på en T5A gate vilket innebär huvudbyggnaden och en kort promenad till Flight Connections. Nya T5 är designat på höjden så man behöver aldrig gå långa sträckor som t.ex. i FRA.

Transfern var smidig men lite kaotiskt vid Fast Track, dock ingen stress. En kort promenad till Galleries First loungen som är BA's dedikerade Guldkorts-lounge samt för OneWorld Emerald medlemmar. Jag vill hävda, återigen, att det är få lounger som slår denna med tanke på att det inte är BA's mest exklusiva lounge (Concorde Room). Senaste besöket innan denna resa var endast ett par veckor tidigare men jag planerade gladeligen in ett par timmar extra för att spendera tid här. Efter att ha lämnat handbaggage och ytterrock till garderoben beställde jag mat från a la carte och hämtade ett glas Champagne Clos du Moulin i en av de tre självservice-barerna.

Efter två rätter och en hel del Champagne (total konsumtion ska vi inte tala om....*hick*) var dessert på dagordningen. Bilden nedan säger allt som behöver sägas.

Föga överraskande gick tiden fort och ombordstigning närmade sig. JFK-flighten gick som alltid från en B Gate. Man tar hissen ner till ett tåg som kör i 22 sekunder till Satellit B. Priority Boarding fungerade bra och jag hittade till mitt Upper Deck säte, 64A närmare bestämt. Känslan att gå ombord en 747 med det speciella ljudet och mötas av leende personal som säger "Up the stairs Sir" eller "Hello Mr Jasinski, please turn left Sir" gillas skaprt. 64A anses ett av de bästa sätena på BA's 747. Vissa föredrar det framför Första klass. Många i sverige känner inte till att British Airways revolutionerade businessklass genom att först i världen introducera helt platta sängar i denna klass. Det var endast Första klass som hade det vid den tiden. 2006-2007 gjorde BA en uppdatering och installerade sin andra generation av Club World Flat Beds med bredare, längre, mer privat och modernare underhållningssystem.

Kabinpersonalen vad bland det bästa jag upplevt i internationell businessklass. Det hjälpte säkerligen att en av dem på UD var svenska. Min beställning togs först, glaset var sällan tomt och jag blev mycket väl omhändertagen. Rökt lax till förrätt funkade bra med ett glas Chablis. Huvudrätten var en fyllig fiskpaj med hummersvans-sås. Mer Chablis på det. Inception i HD på datorn, Club World sätet i Z position, ett glas champagne till hands och man var en nöjd, belåten passagerare. Vaknade med drygt en timme kvar till JFK. Det finns en Club World kabin även en trappa ner och i anslutning till denna har BA ett s.k. Club Kitchen. Här finns snacks, frukter, fräscha färdiga rätter och drycker. En kopp kaffe och frukt tack. För att sammanfatta var detta en mycket bra flygtur till New York med strålande besättning. Bravo. Parkerade vid JFK Terminal 7 och möttes av vettiga köer till immigration. Har man otur fångar man svansen på en Iberia eller Korean flight och då kan väntan bli lång. Väskorna var ute på studs och priority fungerade. 5 minuters väntan på en Yellow Cab till Manhattan. New York City, I missed you. Har man bott där är det svårt att släppa taget.

Även om det primära syftet med resan var arbete fanns det tid för att göra stan. Ni som varit i NYC i december vet vad det innebär. Shopping-frossa inför julen. Äta skamliga mängder med god mat. Samtliga favoriter fick ett besök och som alltid: Steak på Peter Luger i Brooklyn. Utav de 8 erkända Steak houses jag besökt i NYC spelar Luger i en liga för sig. Man serverar endast kött och får 27 poäng i Zagat guiden. Max är 30. Luger hade en Michelin stjärna 2007. Porterhousen är ljuvlig. En av höjdpunkterna på resan var ett affärsrelaterat möte där vi presenterade en lösning på en krog ute på Long Island. Kocken och ägaren var chefskock åt Rudy Giuliani när han var borgmästare i New York. Den stora höjdpunkten var dock att NY Rangers spöade Capitals med 7-0 och Dubinsky tvålade till Ovechkin i sin andra fight i karriären. Hade fantastiska säten i MSG och det är den bästa matchen jag sett där hittills.

Morgonpromenad till kontoret

Söndag 19 december var det planerat för hemfärd till Stockholm via LHR. Så blev det inte. Ett par dagar tidigare hade det börjat snöa över Europa. Problemet var att snöfallet blev intensivare och hubbarna i London, Paris och Amsterdam fixar inte stora mängder med snö. Det blir kaos. Nu var det riktigt illa. Så pass att BA redan på lördagen hade börjat ställa in flyg. En van resenär vet att nu är det dags att vara pro-aktiv och ligga på. Söndag morgon blev min LHR-ARN flight inställd, men JFK-LHR skulle flyga. Om jag säger att tio tusentals personer redan vid det här laget försökta komma fram till BA, och alla andra drabbade flygbolag för den delen, överdriver jag inte. Tack och lov finns det nummer där någon svarar direkt. Normala linjerna var det flera timmar i väntetid. BA bekräftade att ARN flighten var inställd och så även alla andra på måndagen. Första lediga säte var onsdag 22 december. Det fanns alltså ingen mening att åka till JFK och flyga till Heathrow för att trängas där med tusentals andra stackare. Blev ombokad på BA182 tisdag kväll för vidare färd nästföljande dag. Att boka om mig på SAS var de inte sugna på och de få stolar som fanns t.o.m. lill-julen gick åt på någon timme. Inget att göra. Bättre att vara kvar på Manhattan med en trygg, trevlig lägenhet som bas och jag slapp lägga ut pengar på hotell. Undertecknad blev dock ganska ledsen då en pojke på snart två månader och hustru väntade hemma i Stockholm.

Måndag började det gå mer fel. LHR var totalt nerstängt. Flighter fick landa runt om i Europa och kaoset spred sig. Inga starter med besättning och maskiner ur position. Vid lunch besannades farhågorna: JFK-LHR fighten nästa dag blev inställd. Alla flighter blev inställda. Det fanns nu risk att jag inte skulle komma hem till jul. Plan B: Kolla alla möjliga bolag och rutter från NY området. Delta och SAS var nollade i alla klasser. Sen kom snilleblixten. Finnair, OneWorld partner med BA flyger från JFK till Helsingfors dagligen. Från HEL finns det avgångar varje timme till ARN. På så sätt undviker man problemen i Europa och är hemma i tid. Bingo. Här blev det en övning i att inte ge upp om man får "fel" svar när man ringer till flygbolag. Efter fyra samtal med BA lyckades jag säkra 6J på Finnairs Airbus 330 tisdag eftermiddag 21 december. Första agenten sa nej det är emot reglerna. Agent två sade "självklart inga problem, då har vi en passagerare mindre att bekymra oss över". Samtalet bröts innan vi blev klara (dålig täckning). Risk för att telefonen hamnade i Hudson floden. Agent tre: "No, we can only book on American Airlines. Why don't you fly them?". För att då hamnar jag ändå på Heathrow!... Agent fyra visade sunt förnuft och bokade klart.

Två bonusdagar gick fort och det var med entusiastiska steg jag gick till hissen och färd ner till lobbyn. Packningen var rejäl efter syndigt mycket shopping. Det visade sig att taxichaffören var den sämsta på Manhattan. Klockan var 14.20 när vi åkte och kom fram till JFK T8 strax innan 16.00. Han körde helt fel vägar med onödigt stök söderut och fastnade på 495 direkt efter Midtown Tunnel. Ta Queens Blvd sa jag ju. När vi väl prickade den flöt det på bra till Van Wyck och sen JFK. Dricksade generöst och i min hast och gläjde över att äntligen vara på väg glömde jag kvittot. Samlade bagaget och tog mig till Finnair check-in. Trots denna frustrerande resa var jag vid gott humör. Äntligen hem och kul att prova Finnair businessklass. JFK T8 är American Airlines nya terminal och fräsch med en trevlig Flagship Lounge för OneWorld Emeralds. Min värld rasade samman. Bokstavligen. Portföljen var borta. Insåg omgående att det blir ingen flygresa ikväll. Passet! Smycken till min fru. Datorn. Annat viktigt som ett fullspäckat minneskort från kameran. 10 sekunder senare hade jag samlat mig och planen var klar. Sprang ut igen men taxin hade kört. Sprang ner en trappa till ankomstdelen och Taxi Dispatch som kan anropa bilen för att se om portföljen är kvar i baggageutrymmet. Vilken bil? Ja det står på kvittot. Vilket kvitto? Här följde en lång rad svordomar och sen ilska blandat med en klump i halsen. Jag kommer troligen inte hem till jul, mitt barn, fru och familjen. Samlade mig och sprang tillbaka till Finnair check-in. Bad dem boka mig på första bästa flight, oavsett kabin, gärna imorgon (onsdag 22 december). Fullt. Torsdag 23:e första lediga säte. Business. Det fick duga. Nästa uppgift: ringa konsultatet i New York. Flyt, de skulle precis stänga för dagen. Fick tid nästa morgon 10.00 för nytt pass. Ringde hem till min fru som var helt förkrossad, stackare. Som en reflektion blir man efteråt imponerad av sig själv. Det tog 10 minuter att lösa de akuta problemen och uppdatera familjen.

Normalt sett är man sprudlande glad i en Yellow Cab från JFK till Manhattan. Not so much this time. Ett långt samtal med Taxi & Limousine Comission för att rapportera den saknade portföljen, om den nu låg i taxin. Klart vid det här laget var att kommer den inte tillbaka är det stöld. Concierge- herrarna i fastigheten på Manhattan utbrast "Already back Mr!?" Följande morgon, onsdag 22:e december var första uppdraget att ta passfoto. Efter mycket om och men och en väntan på 30 minuter på CVS/Pharmacy var det dags för passfoto. Det gick så långsamt att mitt möte på konsulatet låg pyrt till. Inte nog med det:

Ni måste skämta!? Trasig minneskort läsare. Det löste sig men nu var det 7 avenyer och 15 gator till Park & 57th Street där konsulatet ligger. Hann precis i tid. Formalia och pappersexceris, vänta 30 minuter. Starbucks. Med härligt rosa pass i handen promenerade jag 57:e gatan västerut då det slog mig, vi har ju kontoret på Broadway vid Times Square. Låna dator där, kolla mailen och om det har öppnats upp några flygstolar redan ikväll. På vägen passerade jag Ed Sullivan Theater där Letterman spelas in. Under perioden jag bodde i New York och arbetade på CBS slog det mig aldrig att gå och se en inspelning och leka publik. Nu var tanken att det skadar inte då tiden finns. För att få se Letterman live lottas biljetter ut. Först köar man för att anmäla sig och sedan ringer de 2 timmar innan show om man vunnit. Gissa vem som fick ett samtal från Letterman teamet... ödets ironi. På kontoret användes Expertflyer flitigt. BA's flighter från New York till LHR var igång igen. På 10 avgångar denna dag fanns det 1 stol ledig. Den råkade vara i Första klass. En guldmedlem i business som redan är tre dagar sen torde ha en chans. Ett samtal till ett nummer där de svarar direkt och agenten på linjen var en stjärna. "Klart du ska ha den stolen. Du måste hem. Men tyvärr är allt fullt från Heathrow till Stockolm torsdag 23 december. Du kan bli waitlistad på alla tre flighterna som avgår till ARN efter att du landat från JFK." Detta lät bra men föreslog att man håller Finnair flighterna som back-up så att beslut kan tas senare under dagen. Inga problem. Detta är vad jag kallar för service. BA vann mitt hjärta ordentligt här. Två samtal senare med BA folk som kunde se standby situationen och beslutet var att flyga samma kväll med BA. De var helt övertygade om att jag skulle få plats på någon av flighterna. Letterman var en mycket underhållande och en kul upplevelse. På väg till lägenheten för att packa en tredje gång slog det mig att detta lär bli en av de märkligaste och mest händelsrika dagarna någonsin. Taxin till JFK gick vid 19.20 och var framme 20.00. Säger en del om resan ett dygn tidigare.

Nu fanns det bara ett hinder eller insats kvar om man så vill. Att göra en Polisanmälan om den nu stulna portföljen. NYPD i all ära men de hävdade att anmälan måste göras med en annan polis, The Port Authority Police som ansvar för flygplatser, hamnar och PATH train. Deras kontor vid bussterminalen på 42:a gatan hävdade då att anmälan måste göras i distriktet där brottet begicks... suck. Därav hade jag förbestämt med JFK polisen att mötas vid BA incheckningen på JFK T7. Trevlig konstapel tog uppgifterna och gav mig en kopia. BA damen vid incheckningen led med mig och hade hört hela historien och visste att snön lett till en fullkomligt bisarr kedja av händelser. Nu visade BA nya prov på hur man tar hand om passagerare. Damen ringde till Special Services på JFK. De är BA's dedikerade team som tar hand om dignitärer, Premierkort-innehavare och VIP VIP. Här talar vi i princip röda mattan hela vägen. "Berätta din historia för Carl i Concorde Room Mr Jasinski så kanske han kan hjälpa dig, hoppas du får en bra resa hem".

T7 som premium passagerare är bland det bästa i resväg, PJ exkluderat. En helt egen säkerhetskontroll och Concorde Room direkt till vänster. Carl satt vid receptionen och tog emot mig. Efter lite samtal och en paus sade han: "Sir, a seat has opened on the last ARN flight tomorrow and I managed to secure it for you". Vad säger man? "But I have also sent messages to London that you will be arriving and they should try and get you on an earlier flight, for this reason I recommend we only check bags to London, otherwise we can't move you tomorrow". Helt ok för mig! Med ett leende och strålande humör över denna explosion i customer service styrdes näsan och munnen mot första bästa glas Champagne. Äntligen, äntligen är det dags för hemresa.

Boarding 22.20 med priority igång. Som tidigare nämnt är känslan av att kliva ombord en 747 härlig. När du dessutom får "Turn left sir" känns det ännu bättre. BA First sätet blir en mycket skön säng. 189cm är inga problem. Mr 1A var en trevlig herre som jag talade med redan i Concorde Room. Stackaren hade ett trasigt säte som inte gick att fälla hela vägen till en säng. Han skulle jobba nästa dag men inte jag. Plikten kallade och Mr 1K (undertecknad) erbjöd sig att byta. Med den dosen av karma och en trevlig kabinpersonal såg jag fram emot 6 timmar i nosen på en 747. Man ser framåt i fönstren p.g.a. den kraftiga böjningen i skrovet. Filmvalet föll på The Other Guys vilket kanske inte var rätt på en nattflygning då den är hysteriskt rolig. Sov utan problem i halvt liggande ställning. Full english på morgonen satt utmärkt. Inte mycket att orda om. BA F levererade. Nattfligther är inte lika serviceintensiva av uppenbara skäl. Men det fanns inget att klaga på. Trevlig alert personal, grym frukost och utmärkt säte även om det var den gamla F kabinen. Parkerade vid Satellit B och trots detta befann vi oss vid UK Border i T5A mindre än 10 minuter senare. Säger en del om hur mycket bättre Heathrow har blivit för BA resenärer sedan T5 kom igång.

Eftersom väskorna skulle plockas upp för att testa lyckan med tidigare flighter behövdes en visit på Engelsk mark göras. Som resande i F, Europé och med IRIS registrering fanns det alltså tre olika köer att välja på vid immigration. Standard, Fast Track och IRIS. IRIS var tom och jag gillar teknologi. 20 minuter senare befann jag mig vid First check-in uppe i Departures. Den första agenten var tyvärr mindre kompetent varav det slutade med att Manager on Duty tillkallades. Chansen att jag skulle komma med redan på första planet var god, men så länge man är stand-by får man inte gå genom säkerhetskontrollen utan ska vänta i en Standby-zon i Norra änden av Terminalen. Glöm det. Det var kaos där eftersom det fanns en back-logg som hette duga. Jag sade faktiskt: Ni kan inte mena allvar att en Guldkortsmedlem som nyss landat från JFK i First skall ner och trängas i kaoset p.g.a. av en osmart regel? Helst av allt ville jag till Concorde Room och en Cabana för dusch, ombyte och sedan Lunch. Lösningen blev att gå till Arrivals Lounge som är en trappa ner men utanför säkerhetskontrollen. Arrivals loungen är mycket bra med både kontinental och engelsk frukost, ett 30 tal duschar, kostym press, spa m.m. Instruktionen var att återvända till F check-in klockan 13.00 för besked om plats på första flighten.

Hur man gjorde vet jag inte, men misstänker att Special Services kan ha något med saken att göra. Trolleri. Plats fick jag i en knökfull maskin och det kändes förträffligt bra. Resan till Stockholm gick fort. Hör och häpna; min granne visade sig vara en bekants hustru som jag aldrig träffat. När skulle överraskningarna ta slut? På gott och ont var det den sista och till slut, efter ett epos rullade den överfulla baggagevagnen ut i ankomst hallen till en stor kram med familjen. Pojken hade växt ordentligt på två veckor.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det lönar sig att vara proaktiv resenär, tappa inte bort passet i USA och högsta status på flygbolaget när det rasar är ovärderligt. BA har idag så mycket goodwill att det lär räcka många snökaos eller vulkaner till. Vad anbefaller portföljen är den fortfarande på vift i maj 2011. Misstänker att pass, smycken, dator och böcker gjort någon glad och att själva portföljen ligger nedgrävd i en landfill i New Jersey eller liknande. Hemförsäkringen täckte smyckena så där har jag redan en ny ursäkt att besöka NYC snart igen.