Del 2 av En annorlunda semester: 31 flyg på 9 dagar ... i ekonomiklass på Skyteam

Vår intensiva upptäcktsfärd genom USA fortsatte nu. Efter ett kortare stopp på tolv timmar i Budapest ringde alarmet tidigt för att vi skulle ge oss iväg på vår andra transatlantiska etapp.

Text och bilder:

Gustav Gnosspelius

Läs första delen här

Vi hade organiserat en gemensam taxiresa till flygplatsen och lyckades förhandla fram en mer rimlig upphämtningstid på 05:00 istället för 04:30. Det gav oss gott om tid på Liszt Ferenc International Airport, där incheckningen dock visade på systembrister – vi tvingades uppge passuppgifter tre gånger trots digital incheckning.

Boardingkortet fick en särskild etikett för expresskön vid säkerhetskontrollen, men det blev ändå irritation när en annan resenär trängde sig. Loungen erbjöd endast ett begränsat utbud: torra småkakor och enkel yoghurt. Vid gaten var det sedvanlig köbildning utan tydlig uppdelning, vilket skapar en onödig stress för resenärer med status. Två separata köer vore klart mer effektivt för en smidigare boarding.

Väl ombord på den fullsatta Airbus 319 satt jag på ett av de minst bekväma mittsätena jag upplevt. Då vår rad kunde konverteras till business class var grannsätena bredare, vilket gjorde mittsätet extra smalt och hårt – det var praktiskt taget omöjligt att använda sidofickan utan att resa sig. Dessutom var ryggstödet förstärkt med ett utfällbart bord, vilket ytterligare minskade komforten. Frukosten ombord var en enkel croissant tillsammans med kaffe, te eller vatten. Sammantaget var komforten långt ifrån den nivå man förväntar sig av Air France, även i ekonomiklass.

Charles de Gaulle-flygplatsen är känd för sin komplexitet, men några förbättringar har tillkommit – automatiska prio-köer och digital vägledning gör transfern enklare. Trots effektivt resande tog det ändå 40 minuter att ta sig till gaten, vilket understryker vikten av god marginal i Paris.

Vårt flyg var överbokat, och vi blev erbjudna €300 i resecheckar samt premium economy på nästa avgång. Efter viss väntan och ombokning fick vi till slut plats på den ursprungliga flighten, dock på mindre attraktiva säten. Den rymliga A380:an levererade ändå när det gäller komfort: sätena var välstoppade, underhållningssystemet modernt och filten av hög kvalitet. USB-laddning fanns tillgängligt. Dock brast det i informationen ombord; vissa meddelanden gick endast ut på franska, och ljudnivån i hörlurarna var stundtals obehagligt hög.

Vid ankomst till Washington gick immigrationsprocessen ovanligt smidigt, trots att vi precis lämnat USA två dagar tidigare. Stämpeln satt snabbt i passet och vi kunde fortsätta resan utan dröjsmål. Air France levererar överlag en stabil långdistansupplevelse, men vissa detaljer, som monotona snacks och torra bröd till frukost, kan förbättras.

Att återvända till USA efter Budapestavstickaren gav oss aptit, och vi inledde med en klassisk amerikansk hamburgare i väntan på nästa flyg. Deltas säkerhetsvideo sticker ut med sin överdrivet polerade kabinpersonal, vilket skapar en nästan surrealistisk känsla. Tyvärr saknades underhållningssystem på denna flight, så någon bild på den berömda värdinnan blev det inte denna gång.

Vi lyckades ta oss in i Deltas lounge i Atlanta, trots att det egentligen inte var tillåtet, och unnade oss en välförtjänt öl. Planen var att möta en vän i Little Rock, men efter 23 timmar på resande fot var det en lättnad att kunna ta det lugnt på hotellet. Väl ombord upptäckte jag att säkerhetsbältet var felvänt, men det löstes snabbt. Jag somnade direkt efter pushback och vaknade först vid ankomst till Little Rock.

Vårt boende på Holiday Inn Express bjöd på en högljudd karaokekväll, men vårt rum låg som tur var bortom sången. Middagen intogs på en närliggande restaurang, dit hotellet gärna ville skjutsa oss – men promenaden tog knappt fem minuter. Något jag ofta undrar över i USA är varför menyerna sällan visar pris på alkohol (förutom vin) – är det reglerat, eller bara ett säljtrick?

Vi reste troligen med samma plan som tidigare, och längst fram i kabinen satt ett gäng som påminde om ett turnerande band. Passageraren framför mig hade överdrivet mycket parfym, vilket var påfrestande under den korta flygningen på endast 27 minuter. Jag förstår fortfarande inte varför vissa använder så stark doft i trånga utrymmen.

Memphis flygplats kändes dyster med sina mörka ytor, men vi fick ändå tillgång till loungen efter viss tvekan från personalen. Det blev några drinkar för att fördriva väntan – någonstans i världen är det alltid eftermiddag, eller hur?

Vid gaten samtalade vi med piloten, som var nyfiken på vårt intensiva flygschema. Han delade med sig av berättelser från andra liknande resenärer. Ombord informerade kabinpersonalen att även rökfri tobak var förbjuden ombord – gäller alltså även svenskt snus. En intressant detalj kring amerikanska flygregler.

Osäkra på matalternativen frågade vi piloten om tips och hamnade på en utmärkt tex-mex-restaurang. På flighten satt vi i nödutgångsraden med gott om benutrymme, men noterade att denna flygplansmodell saknar gardin för den raden, vilket kan vara störande i dagsljus.

Salt Lake Citys regionala terminal samlar alla turbopropflyg på ett ställe, och högtalarsystemet är smart utformat: meddelanden köas upp så att inga rop krockar. En detalj som verkligen förbättrar passagerarupplevelsen.

Vårt blänkande Embraer 120 såg fantastisk ut i solen och bidrog till en genuin flygkänsla. Flygvärdinnans station var längst bak, och på vår rad fanns varken bord eller armstöd – snacks och dryck fick helt enkelt stå på golvet. Bland passagerarna märktes tydligt den lokala prägeln med boots och cowboyhattar.

Vid denna snabba turnaround behövde vi, precis som i Fort Dodge, söka upp den enda agenten på flygplatsen för att få våra boardingkort och passera säkerhetskontrollen på nytt. Personalen var mycket vänlig och hjälpsam, vilket är utmärkande för mindre amerikanska flygplatser.

Jag uppskattar ofta de personliga och avslappnade säkerhetsgenomgångarna på inrikesflyg i USA – varje flygvärdinna sätter sin egen prägel, vilket gör resan mindre monoton. Dock upplever jag att dessa personligheter blivit färre de senaste åren. Har någon annan märkt samma trend?

Det kan vara charmigt med informell stämning på amerikanska inrikesflyg, men ibland går det till överdrift. På detta flyg bar en av värdinnorna jeans och privat tröja, endast identifierbar via en liten nål. Jag undrar om detta kan påverka säkerheten vid en nödsituation?

Jag hittade tre lediga säten och sov hela flyget. För första gången märkte jag av tryckförändringarna i näsan, något jag tidigare varit förskonad från. Kanske är det ett tecken på att man blivit mer erfaren – eller äldre? Övernattningen på Radisson var inget att minnas.

Som vanligt försökte vi checka in via automaten, men det gick inte denna gång – troligen på grund av våra anslutningar med Alaska och Air France. Prio-märkning saknades på första boardingkortet men fanns på det andra, vilket är ologiskt. En tät dimma låg över Los Angeles, och det var fascinerande att se skyskraporna sticka upp över molntäcket under inflygningen. Trots den begränsade sikten höll flygtrafiken sin vanliga rytm.

Nu var det dags för Alaska Airlines, vilket alltid leder till interna skämt mellan oss om den ikoniska stjärtfiguren. Terminalbytet i LAX var dåligt utmärkt och klockor saknades nästan helt. Gaten var för liten för antalet passagerare, så de flesta fick stå och vänta. I Seattle hade vi bara en timme till nästa flight och saknade boardingkort, men Alaska Airlines kunde inte hjälpa till med utskrift av anslutningen.

Ombordstigning skedde enligt radnummer och serviceprofilen var typisk för amerikanska bolag: dryck och nötter. Ombord förbättrades stämningen med gin & tonic, Ginger Ale och ett par filmer – ett enkelt men uppskattat sätt att koppla av mellan flygningarna.

På Seattle-Tacoma International krävdes tre olika tågresor för att byta terminal, men logistiken fungerade ändå effektivt. Air France-flighten var dock försenad två timmar, så vi blev ombokade till en senare anslutning i Paris. Loungen, som nyligen renoverats, bjöd på snacks och dryck medan vi väntade.

Våra platser längst fram i kabinen (bulkhead) hade både för- och nackdelar – ingen framför som lutas bakåt, men begränsat benutrymme. Min stol var tyvärr ojämnt formad och hård, och fjärrkontrollen till underhållningssystemet satt så löst att den hela tiden aktiverades av misstag. Underhållningen imponerade inte: tv:n hade trasiga färger och grannens ljud läckte in i mina hörlurar. Tonic saknades till gin och rom fanns inte alls – ett ovanligt missöde för ett flygbolag av Air Frances kaliber. Kartfunktionen på skärmen fungerade inte, och kabinen var kylig trots filten.

Jag lyckades ändå få lite sömn, men helhetsintrycket av denna långdistans med Air France landade långt under förväntan. Vid ankomst till Paris var det märkligt nog ingen kö till immigrationen – en sällsynt lyx på CDG.

Vi missade vår ursprungliga anslutning och blev ombokade till 12:35-flygningen. Vid transferdisken kom besked om överbokning, och vi lyckades förhandla oss till €150 plus måltid för att ta en senare avgång. Loungen erbjöd fri massage, även om det kändes märkligt att bli masserad under terminalens öppna tak. Wifin var svajig och det tog flera försök att hitta en fungerande plats.

Den nya A318-konfigurationen imponerade inte: stolarna var tunna, gick inte att fälla, och varje rörelse från grannen kändes direkt i ryggen. Benutrymmet var minimalt och nackstödet saknades nästan helt. Det var omöjligt att sova trots trötthet – Air France borde verkligen se över denna kabinprodukt, särskilt när lågkostnadsbolagen erbjuder likvärdig komfort till lägre pris.

Jag hade redan ändrat min ombokningsbara biljett i Seattle till en senare avgång, vilket gav mig 2,5 timmars väntan på Kastrup. Vid transferdisken möttes jag av en mindre tillmötesgående agent, och det slog mig än en gång hur SAS saknar check-in-automater här, till skillnad från de flesta andra flygbolag.

Jag fick återigen nödutgångsplats, men stolen var nedsutten och gav dåligt stöd. Trots detta är det alltid en speciell känsla att återvända till SAS efter flera dagar på utländska bolag – att höra sitt eget språk och känna sig hemma i kabinen är en underskattad lyx.

: 32 794

: cirka €1200

: ~€700

: 31

: 9

: 7

: 3 av 4 långdistansflyg med KLM och Air France hade över en timmes försening – klart under förväntan.

: Varje Air France-flight bjöd på någon form av missnöje: låg komfort (BUD-CDG, CDG-CPH) och/eller lång försening (CDG-IAD, SEA-CDG). Särskilt rutten Seattle-Paris var undermålig på alla punkter: punktlighet, komfort, service och underhållning. KLM:s affärsklass på Europa-inrikes var också förvånansvärt långsam.

: American Airlines levererade överraskande hög servicenivå, trots avsaknad av status i deras lojalitetsprogram.

Det blev ingen uppgradering på långflygningarna – förbannelsen håller i sig! Trots det var resan otroligt givande och inspirerande. Jag var orolig att 31 flygningar på nio dagar skulle vara för mycket, men med rätt planering och inställning är det fullt möjligt att njuta av varje etapp.

Tack för att du följde med på denna unika resa – lämna gärna en kommentar med dina egna erfarenheter!