bajenludde
Medlem
DAG 2: Lördag 2 september
Efter åtta timmars välbehövlig sömn var det dags att inleda dag 2 på denna resa. Vi började med frulle på hotellet. Med tanke på den billiga penning vi betalat för rummet var frukosten helt klart över förväntan. Mycket socker och bakverk, men även fil och flingor samt frallor med diverse pålägg. Bäst var dock kaffemaskinen, som höll utsökt kvalitet.
Trots gårdagens intensiva turistande hade vi en sak kvar i Rom som vi inte ville lämna utan att ha sett. Vatikanstaten. Vi bestämde oss därför för att efter frukost ta tunnelbanan till Ottaviano och därefter styra stegen mot Petersplatsen. Väl framme ställde vi oss och betraktade omgivningarna. En häftig plats helt klart, med otroligt imponerande arkitektur. Hade vi haft mer tid på oss hade vi självklart gjort besök inne i byggnaderna. Nu fick vi nöja oss med en okulär besiktning utifrån. Efter detta blev det en snabb sväng in på AS Roma Store där en matchtröja inhandlades åt vår insjuknade medresenär, som plåster på såren.
Efter vår utrikesutflykt under förmiddagen var det nu dags att checka ut från hotellet och bege oss mot tågstationen. I dag var det dags att lämna Rom och åka till ingenting mindre än… Neapel! Tidigare hade vi sett på nätet att det gick tåg mest hela tiden. För att inte boka upp oss att behöva åka en viss tid valde vi därför att vänta till sista stund och köpa biljetter på tågstationen. Med facit i hand ett dumt beslut ekonomiskt sett, då priserna hade gått upp rejält. Mer än det dubbla gentemot om vi hade bokat en vecka innan.
Vissa farhågor om de italienska tågens skick och förekommandet av AC fanns i gruppen. Dessa skulle dock visa sig vara helt ogrundade. Trots att vi inte åkte med något snabbtåg var det toppmoderna vagnar, med sköna säten och självklart inklusive air condition. Enda minuset var väl att det saknades wi-fi och att mobiltäckningen på sina ställen längs med resan inte var den bästa.
Det kändes som att resan var över i ett huj och vips så var vi framme på Napoli Centrale. Klockan hade hunnit bli eftermiddag och hungriga som vi var styrdes stegen mot L’Antica Pizzeria da Michele, för att få uppleva äkta klassiska napolitansk pizza. Tyvärr var vi inte de enda som tänkte sätta tänderna i deras kreationer vid denna tid, trots att gemene mans lunchtid borde vara passerad. Flera timmars köande kändes inte lockande utan vi valde att gå till ett annat ställe och beställa in varsin Margherita. Vi blev inte besvikna. Helt otroligt hur lite bröd, tomat och ost kan vara så gott. Vi var alla överens om att detta var de godaste pizzor vi ätit i våra liv. Meno Male och andra napolitanska kedjor i Sverige, släng er i väggen!
Efter pizzorna blev det lite häng på en takbar i närheten. Därefter bar det av ut till flygplatsen, där vi hade vårt hotell för natten. NAP ligger relativt centralt, varför resan med flygbussen gick snabbt. Efter att hotellincheckningen var genomförd var det mer eller mindre omgående dags att bege sig mot resans andra fotbollsmatch. SSC Napoli mot Lazio! Arenan ligger i andra änden av staden från flygplatsen sett. I den 30-gradiga värmen var det ingen av oss som var särskilt sugna på att åka kollektivt, varför en bulle beställdes genom repan på hotellet. Vi dubbelkollade med hotellpersonalen att det skulle gå att betala med kort. ”Inga problem” var beskedet. När taxin väl anlände låtsades chauffören först inte förstå vart vi skulle. En av medresenärerna försökte med ”The stadium” och ”Il stadio, Maradona”. Först när jag sa ”San Paolo” blev han nöjd och vred om bilnyckeln. Namnbytet på arenan verkar inte ha gått hem hos alla invånare i staden…
Efter att ha upplevt den napolitanska trafiken (kan lova att jag aldrig kommer köra bil i denna stad efter detta) var vi framme vid arenan och det var dags att betala chaffisen. Självklart var han, trots hotellpersonalens försäkran, benhård. ”Only cash!”. Vi började gräva i våra fickor och fick ihop 25 euro av de 40 som resan hade kostat. Efter att ha meddelat chauffören att detta var våra enda kontanter öppnade han handskfacket utan några krusiduller och halade fram en kortläsare. Som om det vore den självklaraste saken i världen fick vi betala resterande 15 euro med kort.
”Fotboll är religion” är ett utryck som slentrianmässigt brukar yttras i diverse sammanhang. Men i Neapel är det inte långt ifrån verkligheten. Redan när vi klev av centralstationen märktes detta. Jag vet inte om det berodde på att det var matchdag eller om det alltid ser ut så, men det var ljusblåa flaggor överallt och Maradonasilhuetter var man än gick. Väl vid arenan var det fullt med folk och fler anlände hela tiden, både till fots och med bil och vespor. I princip alla bar matchtröjor. De få som saknade hade istället andra souvenirer. Att gå på match utan att visa färger var otänkbart.
Någonting annat vi reflekterade över var att vi verkligen stack ut som utlänningar. Under hela kvällen hörde vi bara två andra personer snacka något annat språk än italienska. Detta var en klar skillnad mot Romamatchen, där betydligt fler turister kunde skönjas. I Neapel kände vi oss snarast uttittade som personer med icke-italienskt utseende och utan Napoli-klädsel. För vår del gjorde det dock absolut ingenting, utan känslan blev snarare bara än mer genuin.
San Paolo, eller Stadio Diego Armando Maradona som den numer heter, är en mäktig arena. Den påminner faktiskt en del om Olimpico, både till formen och på grund av löparbanor. Skillnaden är att Maradonastadion har två tydliga etage, varav det översta är betydligt större. Vi hade fantastiska biljetter på det nedre etagets långsida, i höjd med mittlinjen. Trots detta hade vi nog ändå velat sitta på det övre etaget, för att få en bättre överblick över själva arenan. Nu kände man sig lite avskärmad från det stora övre etaget. En annan skillnad på arenorna var att här i Neapel var arenan mer ”öppen” även utåt sett. Det saknades en riktig fasad, vilket bidrog till en mer luftig och öppen känsla.
Biljetter till denna match lyckades vi med vår korta framförhållning inte lösa på egen hand. Vi tog därför hjälp av en svensk återförsäljare, Olka, för att få hjälp med detta. De löste det utan problem och det var som nämn riktigt fina platser. Om man tvunget ska köpa biljetter via förmedlare så har jag inget ont ord att säga om Olka utan kan tvärtom rekommendera dem.
Matchen som sådan var mer spännande än den i Rom, men även här slutade det med bortaseger med 2-1. Lazio tog ledningen, men Piotr Zielinski svarade direkt för Napoli med en kvittering. Tidigt i andra halvlek tog Lazio återigen ledningen och denna släppte man nu inte. Faktum är att huvudstadsklubben faktiskt hade två bollar till inne, men som VAR-dömdes bort för offside.
Vad gäller stämningen på arenan så skulle jag vilja likna den vid Romamatchen, sett ur en svensk kontext. Man jobbade ljudtoppar snarare än ihärdighet över 90 minuter även här. Måljublet var öronbedövande och Napolis båda klackar var röststarka när de tog i som mest. Men även här kunde långa stunder gå utan att det lät någonting. Den genuina känslan och alla napolitanares otroliga kärlek till sin klubb var dock påtaglig hela tiden. Allt som allt var därför upplevelsen 10/10, utan tvivel.
Efter matchen uppstod vissa problem. Utan någon förvarning hade man stängt tunnelbanestationen. Vi visste därför inte hur vi skulle ta oss tillbaka till hotellet. Efter vissa överläggningar insåg vi att det enda rimliga alternativet var att ta taxi även på tillbakavägen. Den otroliga trafiken efter matchen gjorde dock att det tog över en timme innan vi lyckades hitta en ledig bil. Chaffisen kändes redan på förhand lite shady. Inte gjorde det imagen bättre att han efter ett tags körande tröttnade på trafiken på de stora lederna och istället tog med oss in på smågator i vad han nog tänkte skulle vara genvägar. I ilfart susade vi upp från Chiaia mot höjderna vid Vomero, för att sedan fortsätta genom Lady och Lufsen-liknande gränder i Quartieri Spagnoli. På en smal raksträcka där vi gled över kullersten i nedförsbacke kikade jag på hastighetsmätaren. 100 knyck. Behöver jag säga att vi var lättade när vi väl var framme på hotellet? Klockan hade nu gott och väl passerat midnatt och vi kastade oss i säng för att få några timmars sömn. Morgonen efter väntade fakirflyget…
Efter åtta timmars välbehövlig sömn var det dags att inleda dag 2 på denna resa. Vi började med frulle på hotellet. Med tanke på den billiga penning vi betalat för rummet var frukosten helt klart över förväntan. Mycket socker och bakverk, men även fil och flingor samt frallor med diverse pålägg. Bäst var dock kaffemaskinen, som höll utsökt kvalitet.
Frukosten på Raeli Hotel Lazio. Absolut ingenting att klaga på med tanke på den billiga penning vi betalat för rummet.
Trots gårdagens intensiva turistande hade vi en sak kvar i Rom som vi inte ville lämna utan att ha sett. Vatikanstaten. Vi bestämde oss därför för att efter frukost ta tunnelbanan till Ottaviano och därefter styra stegen mot Petersplatsen. Väl framme ställde vi oss och betraktade omgivningarna. En häftig plats helt klart, med otroligt imponerande arkitektur. Hade vi haft mer tid på oss hade vi självklart gjort besök inne i byggnaderna. Nu fick vi nöja oss med en okulär besiktning utifrån. Efter detta blev det en snabb sväng in på AS Roma Store där en matchtröja inhandlades åt vår insjuknade medresenär, som plåster på såren.
Petersplatsen, Vatikanstaten.
Efter vår utrikesutflykt under förmiddagen var det nu dags att checka ut från hotellet och bege oss mot tågstationen. I dag var det dags att lämna Rom och åka till ingenting mindre än… Neapel! Tidigare hade vi sett på nätet att det gick tåg mest hela tiden. För att inte boka upp oss att behöva åka en viss tid valde vi därför att vänta till sista stund och köpa biljetter på tågstationen. Med facit i hand ett dumt beslut ekonomiskt sett, då priserna hade gått upp rejält. Mer än det dubbla gentemot om vi hade bokat en vecka innan.
Vissa farhågor om de italienska tågens skick och förekommandet av AC fanns i gruppen. Dessa skulle dock visa sig vara helt ogrundade. Trots att vi inte åkte med något snabbtåg var det toppmoderna vagnar, med sköna säten och självklart inklusive air condition. Enda minuset var väl att det saknades wi-fi och att mobiltäckningen på sina ställen längs med resan inte var den bästa.
Vesuvius, sedd från tågfönstret.
Det kändes som att resan var över i ett huj och vips så var vi framme på Napoli Centrale. Klockan hade hunnit bli eftermiddag och hungriga som vi var styrdes stegen mot L’Antica Pizzeria da Michele, för att få uppleva äkta klassiska napolitansk pizza. Tyvärr var vi inte de enda som tänkte sätta tänderna i deras kreationer vid denna tid, trots att gemene mans lunchtid borde vara passerad. Flera timmars köande kändes inte lockande utan vi valde att gå till ett annat ställe och beställa in varsin Margherita. Vi blev inte besvikna. Helt otroligt hur lite bröd, tomat och ost kan vara så gott. Vi var alla överens om att detta var de godaste pizzor vi ätit i våra liv. Meno Male och andra napolitanska kedjor i Sverige, släng er i väggen!
Är ni i Neapel - ät pizza!
Efter pizzorna blev det lite häng på en takbar i närheten. Därefter bar det av ut till flygplatsen, där vi hade vårt hotell för natten. NAP ligger relativt centralt, varför resan med flygbussen gick snabbt. Efter att hotellincheckningen var genomförd var det mer eller mindre omgående dags att bege sig mot resans andra fotbollsmatch. SSC Napoli mot Lazio! Arenan ligger i andra änden av staden från flygplatsen sett. I den 30-gradiga värmen var det ingen av oss som var särskilt sugna på att åka kollektivt, varför en bulle beställdes genom repan på hotellet. Vi dubbelkollade med hotellpersonalen att det skulle gå att betala med kort. ”Inga problem” var beskedet. När taxin väl anlände låtsades chauffören först inte förstå vart vi skulle. En av medresenärerna försökte med ”The stadium” och ”Il stadio, Maradona”. Först när jag sa ”San Paolo” blev han nöjd och vred om bilnyckeln. Namnbytet på arenan verkar inte ha gått hem hos alla invånare i staden…
Efter att ha upplevt den napolitanska trafiken (kan lova att jag aldrig kommer köra bil i denna stad efter detta) var vi framme vid arenan och det var dags att betala chaffisen. Självklart var han, trots hotellpersonalens försäkran, benhård. ”Only cash!”. Vi började gräva i våra fickor och fick ihop 25 euro av de 40 som resan hade kostat. Efter att ha meddelat chauffören att detta var våra enda kontanter öppnade han handskfacket utan några krusiduller och halade fram en kortläsare. Som om det vore den självklaraste saken i världen fick vi betala resterande 15 euro med kort.
På väg mot arenan.
”Fotboll är religion” är ett utryck som slentrianmässigt brukar yttras i diverse sammanhang. Men i Neapel är det inte långt ifrån verkligheten. Redan när vi klev av centralstationen märktes detta. Jag vet inte om det berodde på att det var matchdag eller om det alltid ser ut så, men det var ljusblåa flaggor överallt och Maradonasilhuetter var man än gick. Väl vid arenan var det fullt med folk och fler anlände hela tiden, både till fots och med bil och vespor. I princip alla bar matchtröjor. De få som saknade hade istället andra souvenirer. Att gå på match utan att visa färger var otänkbart.
Någonting annat vi reflekterade över var att vi verkligen stack ut som utlänningar. Under hela kvällen hörde vi bara två andra personer snacka något annat språk än italienska. Detta var en klar skillnad mot Romamatchen, där betydligt fler turister kunde skönjas. I Neapel kände vi oss snarast uttittade som personer med icke-italienskt utseende och utan Napoli-klädsel. För vår del gjorde det dock absolut ingenting, utan känslan blev snarare bara än mer genuin.
Insläppet till vår ingång, Ingresso 16.
San Paolo, eller Stadio Diego Armando Maradona som den numer heter, är en mäktig arena. Den påminner faktiskt en del om Olimpico, både till formen och på grund av löparbanor. Skillnaden är att Maradonastadion har två tydliga etage, varav det översta är betydligt större. Vi hade fantastiska biljetter på det nedre etagets långsida, i höjd med mittlinjen. Trots detta hade vi nog ändå velat sitta på det övre etaget, för att få en bättre överblick över själva arenan. Nu kände man sig lite avskärmad från det stora övre etaget. En annan skillnad på arenorna var att här i Neapel var arenan mer ”öppen” även utåt sett. Det saknades en riktig fasad, vilket bidrog till en mer luftig och öppen känsla.
Biljetter till denna match lyckades vi med vår korta framförhållning inte lösa på egen hand. Vi tog därför hjälp av en svensk återförsäljare, Olka, för att få hjälp med detta. De löste det utan problem och det var som nämn riktigt fina platser. Om man tvunget ska köpa biljetter via förmedlare så har jag inget ont ord att säga om Olka utan kan tvärtom rekommendera dem.
Bättre närhet till planen på denna match än den i Rom.
Matchen som sådan var mer spännande än den i Rom, men även här slutade det med bortaseger med 2-1. Lazio tog ledningen, men Piotr Zielinski svarade direkt för Napoli med en kvittering. Tidigt i andra halvlek tog Lazio återigen ledningen och denna släppte man nu inte. Faktum är att huvudstadsklubben faktiskt hade två bollar till inne, men som VAR-dömdes bort för offside.
Vad gäller stämningen på arenan så skulle jag vilja likna den vid Romamatchen, sett ur en svensk kontext. Man jobbade ljudtoppar snarare än ihärdighet över 90 minuter även här. Måljublet var öronbedövande och Napolis båda klackar var röststarka när de tog i som mest. Men även här kunde långa stunder gå utan att det lät någonting. Den genuina känslan och alla napolitanares otroliga kärlek till sin klubb var dock påtaglig hela tiden. Allt som allt var därför upplevelsen 10/10, utan tvivel.
Napolis två kurvor.
Efter matchen uppstod vissa problem. Utan någon förvarning hade man stängt tunnelbanestationen. Vi visste därför inte hur vi skulle ta oss tillbaka till hotellet. Efter vissa överläggningar insåg vi att det enda rimliga alternativet var att ta taxi även på tillbakavägen. Den otroliga trafiken efter matchen gjorde dock att det tog över en timme innan vi lyckades hitta en ledig bil. Chaffisen kändes redan på förhand lite shady. Inte gjorde det imagen bättre att han efter ett tags körande tröttnade på trafiken på de stora lederna och istället tog med oss in på smågator i vad han nog tänkte skulle vara genvägar. I ilfart susade vi upp från Chiaia mot höjderna vid Vomero, för att sedan fortsätta genom Lady och Lufsen-liknande gränder i Quartieri Spagnoli. På en smal raksträcka där vi gled över kullersten i nedförsbacke kikade jag på hastighetsmätaren. 100 knyck. Behöver jag säga att vi var lättade när vi väl var framme på hotellet? Klockan hade nu gott och väl passerat midnatt och vi kastade oss i säng för att få några timmars sömn. Morgonen efter väntade fakirflyget…
Last edited:
