I söndags flög jag till Paris för en tredagarstur i Normandie. En mycket trevlig sådan där vi besökte både grästrav i Moulins la Marche, en hel drös av de bästa franska tränarna, Omaha Beach, den amerikanska kyrkogården. En sådan delikat detalj som att vi som en av ganska få grupper per år fick besöka Ready Cash i hans box (på 30 kvadrat) var höjdpunkten.
Men en annan sak, som inte hade med trav att göra, jag aldrig kommer att glömma är den flygvärdinna vi hade på resan ned. När säkerhetsbältesskylten hade tänts tio minuter före landning så greppade hon mikrofonen längst fram i kabinen och sa: "Jag undrar om ni vet vad kärlek egentligen är? Vi är nu på väg mot Paris, av många ansedd som kärlekens huvudstad. Då tycker jag att ni ska ta till er detta:"
Sen sjöng den här flygvärdinnan en fantastisk version av The Glory of Love. I en ganska risig ljudanläggning, rätt upp och ned inför 200 häpna flygpassagerare, tio minuters flygtid från Paris. När hon tystnade bröt ett våldsamt jubel ut. Vi passagerare tävlade i vem som hade det bredaste leendet när vi landade. Folk som inte kände varandra började prata, folk skrattade och folk var på alldeles strålande humör.
Hur mycket den treminutersinsatsen är värd för flygvärdinnans flygbolag SAS är naturligtvis omöjligt att räkna på, men jag är fullständigt övertygad om att den är värd massor. Hon borde ha löneförhöjning och om fler människor tänkte och gjorde som hon, bara bjöd på sig själva lite så skulle vår värld vara betydligt bättre.
SAS är som en travhäst,,ibland galopperar dom men oftast levererar dom.
Men en annan sak, som inte hade med trav att göra, jag aldrig kommer att glömma är den flygvärdinna vi hade på resan ned. När säkerhetsbältesskylten hade tänts tio minuter före landning så greppade hon mikrofonen längst fram i kabinen och sa: "Jag undrar om ni vet vad kärlek egentligen är? Vi är nu på väg mot Paris, av många ansedd som kärlekens huvudstad. Då tycker jag att ni ska ta till er detta:"
Sen sjöng den här flygvärdinnan en fantastisk version av The Glory of Love. I en ganska risig ljudanläggning, rätt upp och ned inför 200 häpna flygpassagerare, tio minuters flygtid från Paris. När hon tystnade bröt ett våldsamt jubel ut. Vi passagerare tävlade i vem som hade det bredaste leendet när vi landade. Folk som inte kände varandra började prata, folk skrattade och folk var på alldeles strålande humör.
Hur mycket den treminutersinsatsen är värd för flygvärdinnans flygbolag SAS är naturligtvis omöjligt att räkna på, men jag är fullständigt övertygad om att den är värd massor. Hon borde ha löneförhöjning och om fler människor tänkte och gjorde som hon, bara bjöd på sig själva lite så skulle vår värld vara betydligt bättre.
SAS är som en travhäst,,ibland galopperar dom men oftast levererar dom.