seaplanepilot
New member
Flög med SAS till Nice i somras, hade passet med mig. Till min förvåning var det ingen som frågade efter id-handlingar på ut- och hemresan, inte ens på hotellet.
E
erc
Guest
Detta med att hotellen begär pass är för mig obegripligt. Vad handlar det om egentligen? Det blir förvisso färre och färre länder där det krävs, men ändå... Arv från förr antar jag?
EU skrevassfriheten gäller bara gränskontrollerna! Det är alltid bäst att ta med sig passet eller id-kortet eftersom du kan behöva styrka din identitet om du till exempel blir stoppad av polisen eller om du ska flyga.Tänk på att det bara är id-kort som utfärdats av nationella myndigheter som är giltiga. Körkort, skattekort eller andra slags id-kort är inga giltiga resehandlingar eller identitetsbevis.Klicka för att utvidga...
Det är ingen dum idé att ha ett nationellt id-kort i fickan när man reser.
nyfikengrau
New member
Jag är rätt skeptisk när det gäller nationellt ID-kort. Kraven på pass sätts ju ofta upp av flygbolag och hotell och har inget att göra med Schengens ID-krav. Schengens ID-krav har jag å andra sidan aldrig upplevt vid resor trots att jag bott 10 år i Schengen-utland.
Kort sagt: När jag behövt legitimera mig (inom Schengen alltså!) har det varit pass eller inget. T.ex. vid mer avancerade bankärenden.
Jag är faktiskt tveksam till den allmänna acceptansen/igenkänningen av ett nationellt ID-kort. Med ett pass finns det ingen tvekan, någonstans.
PS. Kör av praktiska skäl (inte längre svenskt körkort) även med pass i Sverige som Agehall skriver om, samma förbryllade blickar och lite misstänksamhet (hm, killen vill inte meddela sitt personnummer alltså, måste va nåt skumt...") 
Kort sagt: När jag behövt legitimera mig (inom Schengen alltså!) har det varit pass eller inget. T.ex. vid mer avancerade bankärenden.
Jag är faktiskt tveksam till den allmänna acceptansen/igenkänningen av ett nationellt ID-kort. Med ett pass finns det ingen tvekan, någonstans.
PS. Kör av praktiska skäl (inte längre svenskt körkort) även med pass i Sverige som Agehall skriver om, samma förbryllade blickar och lite misstänksamhet (hm, killen vill inte meddela sitt personnummer alltså, måste va nåt skumt...") 
F
Flandern
Guest
Diskussionen får mig att minnas en personlig blunder från förra året. Sorry för sentimental och utbredd textmassa.
Jag tog nattåg mellan Melbourne och Sydney för att gå på operan och flanera i annan sorts storstad förrförra februari. Även i första klass på det drygt tjugoåriga dieseltåget var resan (~9h) fruktansvärt långtråkig. Jag sov dåligt i de båda järnhårda stolarna som blev lediga när stolsgrannarna äntligen fördelat sig jämnt över den halvtomma vagnen. Vaknade slutligen när ljusrören i taket tändes för frukostservering fem-halv sex på morgonen och fick misstänksamma blickar från tjocka säkerhetsvakter under tiden jag sträckte på benen i hopp om att bygga någon aptit. Det blev inget bra förspel för vad som skulle komma att bli ett par fantastiska dagar i Sydney.
Hursomhelst. Efter tågtråket kunde jag inte tillåta att resan hem till MEL skulle ta ett tredjedels dygn i anspråk utan bokade billigt inrikesflyg med JQ (Qantas/Jetstar). Inte förrän förberedelserna för resan till flygplatsen började frågan om passet gnaga i mig. När en åker långsamma inrikeståg är inte passkrav direkt legio, men på lufthamnen skulle frågan definitivt kunna aktualiseras. Mycket riktigt, efter en extra het taxiresa fann jag mig nekad i incheckningen på SYD T1. Även om JQs personal kunde tänka sig att ge ut ett boardingkort till den svettige utlänningen med nationellt id-kort ("This is not the European Union, you know...") så skulle säkerhetskontrollen på den internationella terminalen effektivt neka mig boarding.
Under tiden jag i tanken förberedde mig för ytterligare en natts sleep deprivation torture per tåg förbarmade sig dock en JQ-representant över mig och bokade om biljetten på en tidigare flight. Med bättre sittplats. Ombord en internationell flight(!) med slutdestination SIN som avgick från SYD Domestic Terminal och mellanlandade i MEL. Tacksam och med de ärliga avskedsorden "Good luck, sir!" avklingande i öronen blev det ny taxitur och hetsig trafik till den säkerhetsmässigt mer avslappnade T2. En snabb automatincheckning och kort boarding pass+EU-certified ID-kontroll senare tog jag mig alltså tillbaka till staden där mitt svenska pass befann sig.
Det gick (också)! Om än med lite tur, storartad service från JQ och fantastisk hjälpsamhet av alla inblandade australiensare.
Jag tog nattåg mellan Melbourne och Sydney för att gå på operan och flanera i annan sorts storstad förrförra februari. Även i första klass på det drygt tjugoåriga dieseltåget var resan (~9h) fruktansvärt långtråkig. Jag sov dåligt i de båda järnhårda stolarna som blev lediga när stolsgrannarna äntligen fördelat sig jämnt över den halvtomma vagnen. Vaknade slutligen när ljusrören i taket tändes för frukostservering fem-halv sex på morgonen och fick misstänksamma blickar från tjocka säkerhetsvakter under tiden jag sträckte på benen i hopp om att bygga någon aptit. Det blev inget bra förspel för vad som skulle komma att bli ett par fantastiska dagar i Sydney.
Hursomhelst. Efter tågtråket kunde jag inte tillåta att resan hem till MEL skulle ta ett tredjedels dygn i anspråk utan bokade billigt inrikesflyg med JQ (Qantas/Jetstar). Inte förrän förberedelserna för resan till flygplatsen började frågan om passet gnaga i mig. När en åker långsamma inrikeståg är inte passkrav direkt legio, men på lufthamnen skulle frågan definitivt kunna aktualiseras. Mycket riktigt, efter en extra het taxiresa fann jag mig nekad i incheckningen på SYD T1. Även om JQs personal kunde tänka sig att ge ut ett boardingkort till den svettige utlänningen med nationellt id-kort ("This is not the European Union, you know...") så skulle säkerhetskontrollen på den internationella terminalen effektivt neka mig boarding.
Under tiden jag i tanken förberedde mig för ytterligare en natts sleep deprivation torture per tåg förbarmade sig dock en JQ-representant över mig och bokade om biljetten på en tidigare flight. Med bättre sittplats. Ombord en internationell flight(!) med slutdestination SIN som avgick från SYD Domestic Terminal och mellanlandade i MEL. Tacksam och med de ärliga avskedsorden "Good luck, sir!" avklingande i öronen blev det ny taxitur och hetsig trafik till den säkerhetsmässigt mer avslappnade T2. En snabb automatincheckning och kort boarding pass+EU-certified ID-kontroll senare tog jag mig alltså tillbaka till staden där mitt svenska pass befann sig.
Det gick (också)! Om än med lite tur, storartad service från JQ och fantastisk hjälpsamhet av alla inblandade australiensare.
Har fått visa ID på Lufthansa från Arlanda till Frankfurt nyligen vilket förvånade mig då det nästan aldrig händer med den i Schengen.
En annan sak man bör tänka på är att många EU-länder, Belgien exempelvis, har legitimationstvång och polisen har rätt att fråga vem som helst om ID utan anledning. Då gäller som sagt bara pass eller nationellt ID. Även om detta sällan sker kan det vara bra ifall man skulle hamna i någon oväntad situation. Boten för att inte ha med sig ID i Belgien är 200 euro vilken min cigarettfimpande kompis fick erfara (plus 75 euro för nedskräpning).
En annan sak man bör tänka på är att många EU-länder, Belgien exempelvis, har legitimationstvång och polisen har rätt att fråga vem som helst om ID utan anledning. Då gäller som sagt bara pass eller nationellt ID. Även om detta sällan sker kan det vara bra ifall man skulle hamna i någon oväntad situation. Boten för att inte ha med sig ID i Belgien är 200 euro vilken min cigarettfimpande kompis fick erfara (plus 75 euro för nedskräpning).
För något år sen hade Kinas Ambassad mitt pass för att jag skulle få visum till landet. De skulle ha det i någon dag men det visade sig att de hade det i två veckor vilket innebar att jag inte hann få tillbaka det innan min resa till München. Dagen innan resan ringde jag till SAS och de sa att det inte borde vara något problem men att de inte kunde lova något. Fick sticka en runda till Sturup och köpa ett fint rosa Provisoriskt Pass för tusingen. Väl på Kastrup kollade de mitt pass, likaså i München på vägen tillbaka. Om det gått med körkort vet jag inte men jag hade inte vågat chansa. Särskilt inte till Polen.