Senaste nytt

"Jag mötte Lassie" - kändisar du mött på flighter

För ett par år sedan satt jag bredvid dåvarande flygvapenchefen Micael Bydén på en flight från LPI. Han är ÖB nu.
 
Åkte fredagen 29 jan med Egyptair, MS 800, Paris till Cairo. I Business raden framför mig satt ett par med en dotter runt 1 år. Efter ett par timmar så blev det en fin solnedgång på planets högra sida. Uppstod en viss aktivitet ombord, en filmkamera plockades fram och riggades på ett stativ, killen framför hämtades och placerades vid en fönsterplats på högra sidan. Kaptenen kom ut från cockpit, och skakade hand med den här mannen. Inspelningen började, en kille satt bredvid och det blev några minuters intervju. Kaptenen gick tillbaka till cockpit, men kom tillbaka med sin Iphone och började även han att filma. Frågade en av cabincrew, vem är den här killen? Svaret jag fick, Tau Onkeya, Calvin Klein modell. När vi landat i Cairo, så blev nämnda familj upphämtade på plattan av en svart BMW .
 
En lördagsmorgon i slutet av mars 2008 skulle jag flyga från Arlanda till Östersund för att gå på en barndomsväns bröllop i Vålådalen. Jag trodde att jag hade tajmat resan perfekt med Arlanda Express och handbagage men hade helt missat den astronomiskt långa kön till security (detta var lååångt innan BC och EBG och Fast Track och allt möjligt). Jag hade dock tiden på min sida och som laglydig medborgare ställde jag mig snällt i kön som obegripligt sakta singlade sig uppför trapporna. Väl framme – och vid det här laget med en lätt tendens av stress i magen – hade jag missat nästa fundamentala grej, nämligen det faktum att det inte uppskattades att jag ville få med mig det i mina mått mätt småtjusiga bröllopspresent-vinet i handbagaget. Argument som "men... det är ju en present!" möttes av en mur av livströtthet från personalen. Så det vara bara att moloket traska ner för trapporna och checka in flaskan tillsammans med gå-bort-kostymen. Och ställa sig längst bak i kön igen. Vid det här laget var stressmätaren på max och jag såg framför mig hur jag självklart skulle missa flyget och bröllopet och vara en hatad och förlöjligad man för resten av livet. Ja, allt man hinner tänka i en kö när man är stressad. Så när jag äntligen kom genom security såg jag att min flight blinkade på alla skärmar och jag gjorde en sådan där orimlig olympisk spurt som man bara ser på film. Jackan på sniskan, skjortan fladdrande utanför byxorna, rödflammig och svettig... Väl framme vid gaten rusade jag ner för bryggan och var helt beredd på att göra ett längdhopps-hopp in i planet, men eftersom det sällan görs pushback med öppen dörr så slapp jag det. Helt förstörd ramlade jag till min stol, lycklig i vetskapen att jag hann mot alla odds, och förväntade mig att eftersom jag rimligtvis var sista person att boarda så borde motorerna rusa och vi vara på väg vilken sekund som helst. Trodde jag. Minuterna gick och efter en lång stund kom – i SÄVLIG takt – E-type med entourage, iklädda solglasögon och balla ringar på tummarna, in i kabinen och förskansade sig på första raden, på väg till något after ski-gig i Åre.
 
Nu var det här ett tag sedan, men jag har stött på Gordon Ramsay på LAX-LHR i BA First, trevlig snubbe. Åt ingen mat och lade sig och sov hela vägen efter cirka 1 timme. Även stött på bl.a Heidi Klum på FRA-LAX i First med LH
 
Toppen