David
Medlem
Det var tidig morgon på Guam, väckarklockan var ställd på 04:30 då jag blivit rekommenderad att åka till flygplatsen kl 5 för min flygning med avgång kl 07:10. Jag har spenderat de senaste 4 nätterna på Marriott Resort & Spa, ett trevligt hotell som kändes mycket mer "barnfamilj" än de business-/lyxinriktade Marriotthotell jag tidigare bott på (kollar man närmre på inriktningen Marriott Resort & Spa är det nog också precis vad det är). Extra tack till Marriott för den bra servicen, smidigt rumsbyte när en närliggande kraftstation störde nattsömnen och de gratis flygplatstransporterna med egen bil som de bjöd på tack vare mitt Platinum-medlemsskap.
En biljett i ekonomiklass var köpt för färd till Taipei via Narita. Jag hoppades genom att vara ute i god vid incheckning att jag skulle få en plats med extra benutrymme för att göra de nästan fyra timmarna till Narita lite bekvämare. Planet vi skall flyga med är en 767-400 så det finns ju en del nödutgångar att sitta vid. Jag tänkte även få ätit lite frukost i loungen då serveringen på hotellet inte hade hunnit öppna när jag lämnade.
Vid ankomst till incheckningsområdet var där överfullt av resenärer som ville checka in, inte helt svårtippat förvisso. Tur att man är guldmedlem i Star Alliance och kan gå i Elite-kön där det inte var en kotte som stod.
Nu var det dock så att den stor, om inte enorm, grupp med japaner hade checkat in redan igår och det hade blivit lite problem med stolsallokeringar så jag fick stol ***. jag skulle få mitt stolsnummer vid gate innan boarding - det kunde i detta skede bli antingen uppgradering eller plats i ekonomi vilken isf antagligen inte dök upp som nödutgång men vem vet.
Lite nervös över att jag skulle få en dålig plats, man är ju lite bortskämd med priority seating senaste åren, gick jag mot säkerhetskontrollen och vad jag skulle uppleva som den längsta kö jag någonsin stått och väntat i. Även när det gäller säkerhetskontroller har jag blivit lite bortskämd med "Fast track" på t.ex. Chongqings flygplats där det finns en egen säkerhetskanal för förstaklassresenärer och VIP-gäster. Jag gjorde en chansning och frågade en flygplatsanställd som promenerade förbi ifall de hade någon Gudkorts-kö och han sa att det gick bra att gå runt och igenom i CREW-entrén vilket jag sedemera gjorde och fann mig som köande nummer två istället för 102.
Jag stegade bort mot Businessloungen för att se ifall de kunde hjälpa med sittplats. Dörren in var inte den mest välkomnande men den glada herren i servicedisken ändrade min initiala känsla. Han sa att fixa ett stolsnummer kunde han visst göra - och när jag bad om extra benutrymme så såg han lite lurig ut och sa att jag nog skulle bli nöjd med min sittplats. Ut ur skrivaren kom ett boardingkort med plats 4B. Businessclass-uppgradering - trevligt! Det är inte varje gång man reser detta händer och det är faktiskt första gången i år jag reser business class.
Det blev en snabb frukost i loungen, ett stort tack till loungepersonalen på vägen ut och sen steg jag iväg mot gate där jag var ute i god tid för att reka lite registreringsnummer och annat som en flygnörd som jag själv företar mig med före en flygning. När det börjades prata kring ombordstigning var jag snabbt framme för att komma ombord först och därigenom ostört kunna ta lite bilder.
Jag satte mig ner och blev genast erbjuden något att dricka och även om det var tidigt på morgonen skulle ett glas champagne inte sitta fel. Denna serverades i ett stiligt Coca-Cola plastglas.
Kabinen började så sakteliga fyllas och pursern, som var väldigt trevlig och verkade känna alla passagerare, kom och samtalade en stund. Hon frågade bl.a. varifrån jag var - hon tyckte det var jättekul att jag var en Svensk som bodde i Kina och inte en "vanlig amerikan på semester". Vi kom fram till att detta var min andra Continentalflygning och den första i business class och hon önskade mig en trevlig resa.
Efter detta var hon nog och kollade i manifestet för vid resten av resan tilltalades jag Mr Axelsson. Hon gick dessutom runt ibland flera andra passagerare och pratade om mig för de vände sig om och hälsade. Det visade sig att halva business class var besättningar från andra rutter som skulle transporteras från Continental Micronesias bas till deras lilla hubb i Narita. Bredvid mig vid fönsterplats satt det en japanska som även om hon inte var besättning väldigt frekvent resenär för hon verkade känna de flesta i kabinen.
Det var en smidig start och man såg de (antar jag), på rutten, mer frekventa resenärerna fälla ryggen och ut med fotstödet för några timmars sömn medan ett par asiater, ett amerikanskt par som också verkade ha blivit uppgraderade och jag hellre utnyttjade servicen som komma skall.
Efter en stunds flygning delades det ut varma handdukar och frukostserveringen påbörjades strax efter det. En ljusblå duk lades på bordet och en första runda dryck serverades - i mitt fall en kopp kaffe och en vatten. Det annonserades samtidigt ut väder för Narita och meddelades att vi beräknades anlända ca 10 minuter före tidtabell. Kapten benämde flygningen som en "Resort Shuttle with direct service from Guam to Narita". Guam - Japanernas Mallorca.
Till frukost erbjöds två alternativ: scrambled eggs with ham eller warm oatmeal with fruits. Jag valde scrambled eggs. Till detta gavs en möjlighet att dricka vatten, juicer, läsker, kaffe, té, vin och öl. Jag fortsatte med kaffe och vatten, det räcker med ett glas skumpa så här på morgonen, räknar med att det finns något gott att dricka på Narita...
Efter frukost släckdes kabinen mer, det var nu ca 2 timmar till det var dags att landa i Japan. Jag passade på att kika lite i tax-free katalogen, prova in-flight enternainment och justeringsmöjligheterna på stolen.
AVOD-systemet ombord hade 15 film och TV-seriekanaler, ungefär lika många radiokanaler och en handfull spel. Ingen riktig on-demand dock utan alla filmer startade på samma gång och man fick hoppa på mitt i. Bilden på CSI som jag kikade på några minuter var inte heller speciellt vass.
Stolen var riktigt skön, med en för mig förvånansvärt stor lutningsmöjlighet av ryggen. Inget att jämföra med long haul-stolar men de bästa medium haul-stolar jag har åkt i.
Nu var vi nästan framme och jag hade ungefär 8 timmar i Narita innan jag skall åka vidare till Taipei. Det visade sig att jag skulle bli placerad i Economy Plus. Bra dag idag m.a.p. sittplatser.
Jag får avsluta med att skriva lite om hur tankarn kring denna reseberättelse startade. När jag fått mitt nya boardingkort och insåg att detta kunde vara något att skriva om kom tankarna: hur hade Jakob gjort.
Jag hade en del med mig från läsandet av andras berättelser som gjorde det möjligt att få till denna.
Hoppas att det skall kunna komma fler reseberättelser framöver...
En biljett i ekonomiklass var köpt för färd till Taipei via Narita. Jag hoppades genom att vara ute i god vid incheckning att jag skulle få en plats med extra benutrymme för att göra de nästan fyra timmarna till Narita lite bekvämare. Planet vi skall flyga med är en 767-400 så det finns ju en del nödutgångar att sitta vid. Jag tänkte även få ätit lite frukost i loungen då serveringen på hotellet inte hade hunnit öppna när jag lämnade.
Vid ankomst till incheckningsområdet var där överfullt av resenärer som ville checka in, inte helt svårtippat förvisso. Tur att man är guldmedlem i Star Alliance och kan gå i Elite-kön där det inte var en kotte som stod.
Nu var det dock så att den stor, om inte enorm, grupp med japaner hade checkat in redan igår och det hade blivit lite problem med stolsallokeringar så jag fick stol ***. jag skulle få mitt stolsnummer vid gate innan boarding - det kunde i detta skede bli antingen uppgradering eller plats i ekonomi vilken isf antagligen inte dök upp som nödutgång men vem vet.
Lite nervös över att jag skulle få en dålig plats, man är ju lite bortskämd med priority seating senaste åren, gick jag mot säkerhetskontrollen och vad jag skulle uppleva som den längsta kö jag någonsin stått och väntat i. Även när det gäller säkerhetskontroller har jag blivit lite bortskämd med "Fast track" på t.ex. Chongqings flygplats där det finns en egen säkerhetskanal för förstaklassresenärer och VIP-gäster. Jag gjorde en chansning och frågade en flygplatsanställd som promenerade förbi ifall de hade någon Gudkorts-kö och han sa att det gick bra att gå runt och igenom i CREW-entrén vilket jag sedemera gjorde och fann mig som köande nummer två istället för 102.
Jag stegade bort mot Businessloungen för att se ifall de kunde hjälpa med sittplats. Dörren in var inte den mest välkomnande men den glada herren i servicedisken ändrade min initiala känsla. Han sa att fixa ett stolsnummer kunde han visst göra - och när jag bad om extra benutrymme så såg han lite lurig ut och sa att jag nog skulle bli nöjd med min sittplats. Ut ur skrivaren kom ett boardingkort med plats 4B. Businessclass-uppgradering - trevligt! Det är inte varje gång man reser detta händer och det är faktiskt första gången i år jag reser business class.
Det blev en snabb frukost i loungen, ett stort tack till loungepersonalen på vägen ut och sen steg jag iväg mot gate där jag var ute i god tid för att reka lite registreringsnummer och annat som en flygnörd som jag själv företar mig med före en flygning. När det börjades prata kring ombordstigning var jag snabbt framme för att komma ombord först och därigenom ostört kunna ta lite bilder.
Jag satte mig ner och blev genast erbjuden något att dricka och även om det var tidigt på morgonen skulle ett glas champagne inte sitta fel. Denna serverades i ett stiligt Coca-Cola plastglas.
Kabinen började så sakteliga fyllas och pursern, som var väldigt trevlig och verkade känna alla passagerare, kom och samtalade en stund. Hon frågade bl.a. varifrån jag var - hon tyckte det var jättekul att jag var en Svensk som bodde i Kina och inte en "vanlig amerikan på semester". Vi kom fram till att detta var min andra Continentalflygning och den första i business class och hon önskade mig en trevlig resa.
Efter detta var hon nog och kollade i manifestet för vid resten av resan tilltalades jag Mr Axelsson. Hon gick dessutom runt ibland flera andra passagerare och pratade om mig för de vände sig om och hälsade. Det visade sig att halva business class var besättningar från andra rutter som skulle transporteras från Continental Micronesias bas till deras lilla hubb i Narita. Bredvid mig vid fönsterplats satt det en japanska som även om hon inte var besättning väldigt frekvent resenär för hon verkade känna de flesta i kabinen.
Det var en smidig start och man såg de (antar jag), på rutten, mer frekventa resenärerna fälla ryggen och ut med fotstödet för några timmars sömn medan ett par asiater, ett amerikanskt par som också verkade ha blivit uppgraderade och jag hellre utnyttjade servicen som komma skall.
Efter en stunds flygning delades det ut varma handdukar och frukostserveringen påbörjades strax efter det. En ljusblå duk lades på bordet och en första runda dryck serverades - i mitt fall en kopp kaffe och en vatten. Det annonserades samtidigt ut väder för Narita och meddelades att vi beräknades anlända ca 10 minuter före tidtabell. Kapten benämde flygningen som en "Resort Shuttle with direct service from Guam to Narita". Guam - Japanernas Mallorca.
Till frukost erbjöds två alternativ: scrambled eggs with ham eller warm oatmeal with fruits. Jag valde scrambled eggs. Till detta gavs en möjlighet att dricka vatten, juicer, läsker, kaffe, té, vin och öl. Jag fortsatte med kaffe och vatten, det räcker med ett glas skumpa så här på morgonen, räknar med att det finns något gott att dricka på Narita...
Efter frukost släckdes kabinen mer, det var nu ca 2 timmar till det var dags att landa i Japan. Jag passade på att kika lite i tax-free katalogen, prova in-flight enternainment och justeringsmöjligheterna på stolen.
AVOD-systemet ombord hade 15 film och TV-seriekanaler, ungefär lika många radiokanaler och en handfull spel. Ingen riktig on-demand dock utan alla filmer startade på samma gång och man fick hoppa på mitt i. Bilden på CSI som jag kikade på några minuter var inte heller speciellt vass.
Stolen var riktigt skön, med en för mig förvånansvärt stor lutningsmöjlighet av ryggen. Inget att jämföra med long haul-stolar men de bästa medium haul-stolar jag har åkt i.
Nu var vi nästan framme och jag hade ungefär 8 timmar i Narita innan jag skall åka vidare till Taipei. Det visade sig att jag skulle bli placerad i Economy Plus. Bra dag idag m.a.p. sittplatser.
Jag får avsluta med att skriva lite om hur tankarn kring denna reseberättelse startade. När jag fått mitt nya boardingkort och insåg att detta kunde vara något att skriva om kom tankarna: hur hade Jakob gjort.
Jag hade en del med mig från läsandet av andras berättelser som gjorde det möjligt att få till denna.
Hoppas att det skall kunna komma fler reseberättelser framöver...
Last edited: