För ca 20 år sedan hade jag långt framskridna planer på att besöka Elfenbenskusten. Men så bröt det ut ett inbördeskrig där och mitt besök fick skjutas på framtiden – tills nu …
I höstas bokade jag en 2-4-1 resa i business för mig och frun. Routingen var dit: CPH – CDG - ADD – ABJ och hem: ABJ – BRU – CPH. Så I slutet av februari 2020 bar det av och jag beskriver här resan indelat i 4 ”kapitel”: ditresa, Abidjan, Grand Bassam och hemresa.
Ditresa:
Vi tog tåget till Kastrup. Incheckning, igenom SAS fast track och direkt till SAS loungen – allt snabbt och smidigt. Jag fick en känsla av att det var lite lugnare än vanligt på Kastrup – även i loungen – kanske en tillfällighet eller möjligen beroende på att det pågående utbrottet av ”Corona” lagt en viss hämsko på resandet i världen. I loungen var det som vanligt rent o fräscht om än, kan man tycka, lite torftigt med utbudet av mat o dryck (om man jämför med många andra lounger). Lite sallad och ett glas vin unnade vi oss.
Sedan iväg till planet, längst ut på A-piren. Denna första etapp var med SAS. Boardingen gick förvånansvärt snabbt och när jag vände mig om, vi satt på rad 1, så var planet inte ens halvfullt – något ovanligt nu för tiden. När jag uttryckte min förvåning över detta till flygvärdinnan så förklarade hon det med ”Corona”. Denna flygvärdinna var f ö en trevlig person som jag pratade lite med och när jag senare frågade henne vad hon ansåg om SAS senaste reklamfilm så log hon bara lite snett, ryckte uppgivet på axlarna och mumlade något om att den kanske inte var så lyckad. (Själv brukar jag numer lite skämtsamt tänka på SAS som ”Absolutely Nothing Airline System” (ANAS) efter inledningsfrasen i filmen: ”What is Scandinavian – Absolutely Nothing”…).
Avresan från Kastrup blev försenad 20-30 minuter beroende på något elfel. Felet åtgärdades av två tekniker som kom ombord och ”mixtrade” med något i cockpit. Eftersom vi hade lite drygt 2 timmar på CDG för att byta plan så blev jag inte särskilt oroad av denna försening. Men det skulle visa sig att det blev problem för oss – mer om detta senare. På den annars ganska händelselösa resan till Paris bjöds vi på SAS bidrag till kulinariska upplevelser i luften – lådan…
På CDG angjorde vi, som brukligt med SAS, terminal 1. Iväg med CDGVAL till Terminal 2 och en promenad till 2A/C. Den väldiga terminal 2 tycker jag ibland kan kännas lite folktom, ja inte 2F naturligtvis, men nu kändes det nästan lite ”ödsligt” – kunde det bero på ”Corona” – vad vet jag. När vi snabbt och lätt tagit oss igenom säkerhetskontrollen begav vi oss till loungerna som ligger en våning upp där 2A och C hänger ihop. Vi skulle nu flyga med Ethiopian Airlines och enligt uppgift (t ex från Star Alliance lounge finder) kunde vi använda American Airlines loungen. Men när vi kom dit var den stängd. Vi försökte då gå in på Cathay loungen som ligger intill (också den contract lounge för Star Alliance) men där hänvisades vi till ”salon Paris” vid gate C82. Så en promenad tillbaka till terminal 2C. När vi kom till C82 så upptäckte vi att salon Paris låg en trappa ner, i ”källaren” och när vi kom ner kändes det nästan som en ”källarklubb” – lite mörkt och dystert och nästan inga gäster. Men dom hade champagne (Deutz) och ett i övrigt hyfsat utbud av mat o dryck. Vi insåg nu också att vi var i viss tidsnöd, vårt plan skulle avgå från gate A37 längst bort i 2A. Det fick bli ett snabbt glas skumpa och en bit ost – sen iväg mot gaten. Vid gaten, innan ombordstigning, frågade jag om vår incheckade väska var med. Gatepersonalen kollade på datorn och försäkrade att vår väska var lastad – en försäkran som senare inte visade sig vara sann.
Vår 2’a etapp var nu CDG till ADD med Ethiopian Airlines A350. Ett plan som vi testat tidigare och varit mycket nöjda med. Vi hade platserna 3J och L. Ca 30% av platserna i business belagda. Serveringen började direkt med champagne (Lallier) och juice. Menyn såg trevlig ut, men innehöll t ex inga Etiopiska viner (som fanns förra gången vi flög med detta bolag för ca 1 år sedan). Jag är ingen vinkännare men mindes det Etiopiska vinet som gott, så på min fråga varför det inte fanns var svaret att efterfrågan hade varit för liten och att dessa viner därför hade försvunnit ur sortimentet. Lite synd tycker jag. Till middagen fanns 3 förrätter, 4 huvudrätter och 4 desserter att välja på. Men, men, förrätten ”mixed gourmet sallad” som jag valde ”hade inte lastats ombord” så jag fick nöja mig med rökt lax till förrätt. Till huvudrätt valde jag, en tyvärr rätt smaklös, kycklingrätt. Till efterrätt några hyfsade ostar. För ett år sedan flög jag MXP – ADD med Ethiopian och från den gången minns jag maten som utsökt. Nu var matupplevelsen inte lika positiv – kanske var det en tillfällighet, kanske är det en ”trend i tiden” där det ständigt ökande resandet gör att flygbolagen kan tumma på service-nivån utan att det påverkar antalet passagerare – en utveckling som jag tycker mig ana hos Europeiska bolag (och som pågått länge i USA).
Vi ankom ADD enligt tidtabell, egen buss för de få passagerarna i business. Väl inne i terminalen direkt iväg till Cloude 9 loungen. En god Etiopisk injera-frukost. Loungen var nästan fullsatt denna tidiga timme och jag noterade att baren var stängd mellan kl 5 och 11. Inget jag saknade, men en förändring (försämring?) mot förra året jag var här och baren var öppen även på morgonen – visst var det bättre förr
Efter några timmar i loungen var det så dags för utresans sista etapp ADD – ABJ med Ethiopians Dreamliner. Här blev businesskabinen nästan full. Detta var en flygning Addis Ababa – New York via Abidjan och jag fick intrycket av att de flesta passagerarna skulle till New York. Efter ombordstigning servering av champagne och/eller juice enligt Ethiopians vanliga ritual, d v s med 2 flygvärdinnor där en håller en bricka med glas och den andra häller i glasen framför passageraren. När det sedan blev dags för lunch fanns det, vad det än stod i menyn, bara en förrätt – rökt lax… Därefter och som en positiv överraskning serverades som mellanrätt ”Tibs Firfir” – Injera pannkakor med lite olika kryddstarka röror, både med kött och vegetariska. Jag förstår verkligen inte varför Ethiopian inte serverar denna nationalrätt som alternativ på alla sina flygningar. Till huvudrätt en (återigen) ganska smaklös kycklingrätt och som avslutning några goda ostar.
Ankomst till Abidjan vid 12-tiden lokal tid. En, efter afrikanska mått, smidig passkontroll. Därefter väntan på bagaget. Och väntan, och väntan … efter ett tag inser vi att bagaget inte kommit med. Eftersom nu gate-personalen i Paris försäkrat att väskan var med från Paris till Addis så drog jag slutsatsen att den var kvar i Addis. Så iväg till ”bagage-kontoret”. Den effektiva mannen där hittade ganska snabbt väskan: ”den är kvar i Paris”. Så mycket alltså för bagagehanteringen på CDG, förutom att man inte hinner flytta en väska mellan två plan trots att man nästan har två timmar på sig, datorsystemet som skall visa status går tydligen inte heller att lita på. Nåja, den effektiva mannen fyller i en PIR till oss, ger oss ett PIR-nr, ett telefonnummer att ringa för att kolla nästa dag om väskan kommit (man kör inte ut försenade väskor i Abidjan) samt försäkrar oss att väskan skall komma nästa dag – hur han nu kan veta det. Men det skall visa sig att han har rätt. Slutsats: det går att lita på vad flygplatspersonalen säger i Abidjan, Afrika men inte i Paris, Europa.
Så ut ur flygplatsbyggnaden och ut i den tropiska hettan för att upptäcka Abidjan…
Fortsättning följer.
I höstas bokade jag en 2-4-1 resa i business för mig och frun. Routingen var dit: CPH – CDG - ADD – ABJ och hem: ABJ – BRU – CPH. Så I slutet av februari 2020 bar det av och jag beskriver här resan indelat i 4 ”kapitel”: ditresa, Abidjan, Grand Bassam och hemresa.
Ditresa:
Vi tog tåget till Kastrup. Incheckning, igenom SAS fast track och direkt till SAS loungen – allt snabbt och smidigt. Jag fick en känsla av att det var lite lugnare än vanligt på Kastrup – även i loungen – kanske en tillfällighet eller möjligen beroende på att det pågående utbrottet av ”Corona” lagt en viss hämsko på resandet i världen. I loungen var det som vanligt rent o fräscht om än, kan man tycka, lite torftigt med utbudet av mat o dryck (om man jämför med många andra lounger). Lite sallad och ett glas vin unnade vi oss.
Sedan iväg till planet, längst ut på A-piren. Denna första etapp var med SAS. Boardingen gick förvånansvärt snabbt och när jag vände mig om, vi satt på rad 1, så var planet inte ens halvfullt – något ovanligt nu för tiden. När jag uttryckte min förvåning över detta till flygvärdinnan så förklarade hon det med ”Corona”. Denna flygvärdinna var f ö en trevlig person som jag pratade lite med och när jag senare frågade henne vad hon ansåg om SAS senaste reklamfilm så log hon bara lite snett, ryckte uppgivet på axlarna och mumlade något om att den kanske inte var så lyckad. (Själv brukar jag numer lite skämtsamt tänka på SAS som ”Absolutely Nothing Airline System” (ANAS) efter inledningsfrasen i filmen: ”What is Scandinavian – Absolutely Nothing”…).
Avresan från Kastrup blev försenad 20-30 minuter beroende på något elfel. Felet åtgärdades av två tekniker som kom ombord och ”mixtrade” med något i cockpit. Eftersom vi hade lite drygt 2 timmar på CDG för att byta plan så blev jag inte särskilt oroad av denna försening. Men det skulle visa sig att det blev problem för oss – mer om detta senare. På den annars ganska händelselösa resan till Paris bjöds vi på SAS bidrag till kulinariska upplevelser i luften – lådan…
På CDG angjorde vi, som brukligt med SAS, terminal 1. Iväg med CDGVAL till Terminal 2 och en promenad till 2A/C. Den väldiga terminal 2 tycker jag ibland kan kännas lite folktom, ja inte 2F naturligtvis, men nu kändes det nästan lite ”ödsligt” – kunde det bero på ”Corona” – vad vet jag. När vi snabbt och lätt tagit oss igenom säkerhetskontrollen begav vi oss till loungerna som ligger en våning upp där 2A och C hänger ihop. Vi skulle nu flyga med Ethiopian Airlines och enligt uppgift (t ex från Star Alliance lounge finder) kunde vi använda American Airlines loungen. Men när vi kom dit var den stängd. Vi försökte då gå in på Cathay loungen som ligger intill (också den contract lounge för Star Alliance) men där hänvisades vi till ”salon Paris” vid gate C82. Så en promenad tillbaka till terminal 2C. När vi kom till C82 så upptäckte vi att salon Paris låg en trappa ner, i ”källaren” och när vi kom ner kändes det nästan som en ”källarklubb” – lite mörkt och dystert och nästan inga gäster. Men dom hade champagne (Deutz) och ett i övrigt hyfsat utbud av mat o dryck. Vi insåg nu också att vi var i viss tidsnöd, vårt plan skulle avgå från gate A37 längst bort i 2A. Det fick bli ett snabbt glas skumpa och en bit ost – sen iväg mot gaten. Vid gaten, innan ombordstigning, frågade jag om vår incheckade väska var med. Gatepersonalen kollade på datorn och försäkrade att vår väska var lastad – en försäkran som senare inte visade sig vara sann.
Vår 2’a etapp var nu CDG till ADD med Ethiopian Airlines A350. Ett plan som vi testat tidigare och varit mycket nöjda med. Vi hade platserna 3J och L. Ca 30% av platserna i business belagda. Serveringen började direkt med champagne (Lallier) och juice. Menyn såg trevlig ut, men innehöll t ex inga Etiopiska viner (som fanns förra gången vi flög med detta bolag för ca 1 år sedan). Jag är ingen vinkännare men mindes det Etiopiska vinet som gott, så på min fråga varför det inte fanns var svaret att efterfrågan hade varit för liten och att dessa viner därför hade försvunnit ur sortimentet. Lite synd tycker jag. Till middagen fanns 3 förrätter, 4 huvudrätter och 4 desserter att välja på. Men, men, förrätten ”mixed gourmet sallad” som jag valde ”hade inte lastats ombord” så jag fick nöja mig med rökt lax till förrätt. Till huvudrätt valde jag, en tyvärr rätt smaklös, kycklingrätt. Till efterrätt några hyfsade ostar. För ett år sedan flög jag MXP – ADD med Ethiopian och från den gången minns jag maten som utsökt. Nu var matupplevelsen inte lika positiv – kanske var det en tillfällighet, kanske är det en ”trend i tiden” där det ständigt ökande resandet gör att flygbolagen kan tumma på service-nivån utan att det påverkar antalet passagerare – en utveckling som jag tycker mig ana hos Europeiska bolag (och som pågått länge i USA).
Vi ankom ADD enligt tidtabell, egen buss för de få passagerarna i business. Väl inne i terminalen direkt iväg till Cloude 9 loungen. En god Etiopisk injera-frukost. Loungen var nästan fullsatt denna tidiga timme och jag noterade att baren var stängd mellan kl 5 och 11. Inget jag saknade, men en förändring (försämring?) mot förra året jag var här och baren var öppen även på morgonen – visst var det bättre förr
Efter några timmar i loungen var det så dags för utresans sista etapp ADD – ABJ med Ethiopians Dreamliner. Här blev businesskabinen nästan full. Detta var en flygning Addis Ababa – New York via Abidjan och jag fick intrycket av att de flesta passagerarna skulle till New York. Efter ombordstigning servering av champagne och/eller juice enligt Ethiopians vanliga ritual, d v s med 2 flygvärdinnor där en håller en bricka med glas och den andra häller i glasen framför passageraren. När det sedan blev dags för lunch fanns det, vad det än stod i menyn, bara en förrätt – rökt lax… Därefter och som en positiv överraskning serverades som mellanrätt ”Tibs Firfir” – Injera pannkakor med lite olika kryddstarka röror, både med kött och vegetariska. Jag förstår verkligen inte varför Ethiopian inte serverar denna nationalrätt som alternativ på alla sina flygningar. Till huvudrätt en (återigen) ganska smaklös kycklingrätt och som avslutning några goda ostar.
Ankomst till Abidjan vid 12-tiden lokal tid. En, efter afrikanska mått, smidig passkontroll. Därefter väntan på bagaget. Och väntan, och väntan … efter ett tag inser vi att bagaget inte kommit med. Eftersom nu gate-personalen i Paris försäkrat att väskan var med från Paris till Addis så drog jag slutsatsen att den var kvar i Addis. Så iväg till ”bagage-kontoret”. Den effektiva mannen där hittade ganska snabbt väskan: ”den är kvar i Paris”. Så mycket alltså för bagagehanteringen på CDG, förutom att man inte hinner flytta en väska mellan två plan trots att man nästan har två timmar på sig, datorsystemet som skall visa status går tydligen inte heller att lita på. Nåja, den effektiva mannen fyller i en PIR till oss, ger oss ett PIR-nr, ett telefonnummer att ringa för att kolla nästa dag om väskan kommit (man kör inte ut försenade väskor i Abidjan) samt försäkrar oss att väskan skall komma nästa dag – hur han nu kan veta det. Men det skall visa sig att han har rätt. Slutsats: det går att lita på vad flygplatspersonalen säger i Abidjan, Afrika men inte i Paris, Europa.
Så ut ur flygplatsbyggnaden och ut i den tropiska hettan för att upptäcka Abidjan…
Fortsättning följer.