SAS Stockholm-Zürich-Stockholm med praktik som kabinpersonal - hur är det egentligen att arbeta ombord?

Det var en lite smågalen idé, och den var inte helt enkel att få till. Inte mindre än sex olika godkännanden behövdes och dessutom behövde man på SAS finna en person som var beredd att ställa upp som handledare för en utomstående praktikant utan tidigare erfarenhet. Förutom detta behövde vi finna en passande flygning, tillräckligt lång för att hinna med alla olika moment utan stress. Men på den positiva sidan fanns också en hel del som jag kunde bidra med, framförallt en omfattande och troligtvis ganska svårslagen kunskap om produkterna. Ingen behövde förklara vad SAS Go och SAS Plus innebär eller hur servicen i en premiumkabin ska gå till. Mot alla odds kom till slut mailet jag väntat på, allt var klart, organiserat och godkänt, och en vacker söndag förmiddag var det äntligen dags att åka till Arlanda.

Stockholm Arlanda

: Jag möter purser Charlotte vid ingången till SAS crewkontor på Arlanda, en diskret dörr bakom Forex växlingskontor i SkyCity. Vi tar hissen två våningar upp och jag får för första gången se SAS-besättningarnas eget personalutrymme, där alla möts i början på arbetsdagen och dit man även kan gå om man har en längre paus på Arlanda senare under dagen. Ett stort antal kabinväskor står och väntar vid ett caféområde och de får snabbt sällskap av våra väskor. Här finns även en servering som är öppen på vardagar där man kan köpa smörgåsar och godsaker. Idag söndag är den dock stängd. I övrigt ser det ut ungefär som vilket kontor som helst. Charlotte loggar in på en av datorerna och får fram schemat för dagen, information om flygningarna samt en lista över vilka hon ska jobba med. Hon ser även kalendern för kommande dagar med bland annat Berlin och London på schemat, den sistnämnda med övernattning. Allt skrivs ut. Charlotte förbereder även några formulär som behöver fyllas i senare under dagen, allt för att spara tid.

: Lite längre in på våning 5 finns crewbriefingen. Här möter vi Helena och Olivia som jag ska jobba med idag samt en fjärde person, en ung man, som bara ska vara med på dagens första två flygningar men inte på de två jag ska vara med på. Vi sätter oss vid ett runt bord och nyfikenheten är givetvis enorm på vem jag är och hur jag hamnat där och jag får börja med att introducera mig själv. Därefter är det Charlottes tur att göra sin briefing för dagen. Besättningen ska först flyga fram och tillbaka till Köpenhamn på eftermiddagen och därefter fram och tillbaka till Zürich, och det är de två sista flygningarna jag ska vara med på. Eftersom en person ska bytas ut senare under dagen blir det praktiska fokuset på Köpenhamnsflygningarna. Besättningen gör upp vem som ska jobba var och vi går igenom antal bokade passagerare. Därefter ställer Charlotte några säkerhetsfrågor som alla får svara på. Slutligen kommer lite allmän information som Charlotte fått på sin dator, bland annat en påminnelse om att EuroBonus Diamond har rätt till fri dryck i ekonomiklass, men att de måste visa kortet. Briefingen går snabbt, det märks att de gjort detta förut. Det som annars förvånar mig är den väldigt raka kommunikationen, det skrattas och skojas på ett väldigt direkt sätt, trots att alla inte ens träffats tidigare. Som utomstående blir det nästan lite rått. Här gäller det att alla snabbt lär känna varandra för att kunna jobba ihop och det finns inte tid för några sociala spel. En av kaptenerna kommer även förbi och hälsar. Inga konstigheter idag och fint flygväder.

: Briefingen är slut och det är bara 30 minuter kvar till avgångstiden för SK 1423 till Köpenhamn. Jag kliver av hissen på våning 3 och går tillbaka in i SkyCity medan övriga fortsätter ner i källaren där SAS har en egen säkerhetskontroll för sina besättningar. Detta är förklaringen till att man sällan ser SAS-besättningar vid de ordinarie säkerhetskontrollerna. Efter säkerhetskontrollen åker de buss ut till flygplanet. Själv har jag fyra timmar ledigt innan min avgång mot Zürich. Eftersom det blir en sen kväll och jag ska ut och flyga igen nästa morgon har jag bokat hotell på Arlanda och kan till min glädje checka in redan vid 13-tiden. Jag förväntar mig en intensiv kväll så passar på att få lite vila.

: Dags att börja göra mig i ordning för dagens arbetsplats. Eftersom jag inte är anställd och säkerhetsutbildad får jag inte låna en uniform, men jag har lyckats ordna fram en kostym i nästan identiskt samma marinblåa färg som den SAS har. Till detta en vit skjorta och mörkblå slips. Efter att ha varit med på ett flertal events har jag även ett antal så-kallade SMILE-taggar hemma, det är de avlånga taggar som många på SAS bär på sin uniform, ofta i någon stark färg med en fyndig text. Min absoluta favorit är "Today I'm on fire" som ganska logiskt är tryckt i en stark röd färg, och denna får det bli idag. Det var en av de första som tillverkades för fyra år sedan.

: Gate 7 gäller för kvällsflighten SK 1605 till Zürich och vi har kommit överens om att jag ska vänta vid gaten och att Charlotte ska komma upp och hämta mig. Det är mycket människor vid gaten och jag vet från både crewbriefingen och från mina egna kontroller att det ska bli nästan helt fullt både till och från Zürich. Det är förstås lite extra kul att titta runt, det här är människor jag ska servera om en timme.

: SK 1424 från Köpenhamn parkerar vid gate 7, vilket innebär att det är 39 minuter kvar till avgångstiden till Zürich. Det är mycket folk från Köpenhamn och det tar nästan en kvart innan alla kommit av. Dessutom ska flera besättningsmedlemmar bytas ut. Det är en Boeing 737-800 Next Generation jag ska flyga idag, ett av SAS största kortdistansflygplan med plats för 183 passagerare. LN-RGH heter flygplanet men det har givetvis även ett riktigt namn i klassisk SAS-anda, Odvar Viking. Det är ett av de nyaste flygplanen i flottan som levererades till SAS i januari 2014.

: Äntligen kommer Charlotte upp genom bryggan för att hämta mig. Gatepersonalen vet redan vad som gäller och de vinkar glatt när jag lämnar gaten. Nu är det faktiskt riktigt pirrigt.

: Städpersonalen har precis blivit klara i kabinen och i det främre galleyt står Helena och räknar matlådor från cateringen. Efter en lång väntan under eftermiddagen känns det riktigt bra att äntligen få vara ombord. I det bakre galleyt ser jag Olivia som vinkar, hon har nu fått sällskap av Gunilla. Dessvärre finns det ingen tid att hälsa, det får vi klara av senare. Min väska ställer jag in i en av garderoberna.

: Nu är det bara 18 minuter kvar till avgång. Eftersom Gunilla är ny i teamet behövs en ny crewbriefing och den kör Charlotte över högtalarsystemet så Olivia och Gunilla i det bakre galleyt slipper komma fram och kan fortsätta sina förberedelser medan de lyssnar. Helena fortsätter samtidigt sin kontroll av cateringen. Allt verkar vara med och det finns tillräckligt med mat både för utresan och hemresan. Det är ett rejält tempo, det här är verkligen vad man nuförtiden brukar kalla multi-tasking. Charlotte står vid den främre dörren och har förutom briefingen med övriga flygvärdinnor även konversation med piloterna, med gatepersonalen, med markpersonalen och lastpersonalen och ska mitt i allt detta försöka förklara för mig vad som händer. Men hon och övriga har kontroll. Det är svårt att inte bli lite imponerad. Vi får meddelande från piloterna om en flygtid på två timmar och tio minuter samtidigt som gaten ropar att de börjar boardingen.

: Ombordstigningen har påbörjats men kaptenen vill att vi väntar en minut med att släppa ombord passagerarna för att slippa några säkerhetsrutiner då flygplanet fortfarande tankas. En knapp minut senare går jag och Charlotte upp i bryggan och tar bort repet som blockerat för passagerarna. Man kan förstås fundera på om det inte varit bättre att låta passagerarna få vänta uppe i gaten, men allt handlar om tid och någon viktig minut sparar man säkert på att göra så här.

: "Hej!, Hej!, Welcome!, Välkommen ombord!". Charlotte och jag står vid ingången och hälsar alla välkomna. De flesta ler och hälsar tillbaka och de flesta jag säger välkommen till svarar med ett vänligt "tack". Det är faktiskt riktigt trevligt. En svensk barnfamilj med två små barn är med och jag frågar dottern om det ska bli spännande att få flyga och får ett nickande svar. Den vänliga konversationen uppskattas tydligt av både barnen och föräldrarna. En engelsktalande kvinna stannar upp och frågar om vi har något mot magproblem. Hon nämner vad hon söker och det är inget jag känner till men Charlotte kan direkt svara att det inte är något vi har. Vi frågar dock henne om hennes stolsnummer och gör en notering att hålla lite extra koll på kvinnan i 28B. I övrigt går ombordstigningen riktigt smidigt, det märks att de flesta idag är vana flygresenärer då det nästan inte blir någon kö alls i mittgången under hela ombordstigningen. Därför görs det inte heller något utrop med uppmaning att stiga åt sidan när man funnit sin plats.

Stockholm-Zürich

: Avgångstid till Zürich och ombordstigningen är så gott som klar. Gatemanagern kommer ner och berättar att alla är ombord, sånär som på en person. Vi får alla ett gott skratt när vi inser att det är mig de missat att boarda i systemet. Eftersom jag inte är anställd har jag av praktiska skäl blivit registrerad som passagerare och måste följaktligen boardas i systemet. Charlotte ropar "boarding completed" i högtalaren, vi får de sista listorna från gaten och därefter stänger vi dörren. Det blir ytterligare ett samtal till de där bak för att meddela att det är 180 passagerare ombord samt två spädbarn. Charlotte har under ombordstigningen noterat att majoriteten inte verkar ha svenska som förstaspråk och begär därför att säkerhetsgenomgången ska hållas på engelska.

: En Boeing 737-800 måste ha minst fyra i kabinbesättningen, vilket är fallet idag. Det finns säte för en femte person i det bakre galleyt men jag får frågan om jag inte skulle vilja sitta i cockpit istället, något jag förstås inte tackar nej till. Det är två kaptener som flyger idag, Jan och Bo, men det är Jan som har det formella ansvaret och sitter till vänster. Det är lite bökigt att fälla fram klappstolen med fem olika steg, men väl på plats blir det en magnifik utsikt.

: Pushback. Vi har fått en slot-tid från flygledningen som säger att vi måste vara i luften senast kl 17.40. Även här framme är det högt tempo och klockan tickar. Överhuvudtaget har jag nog aldrig tittat så mycket på min klocka som just denna dag. Checklistorna gås snabbt igenom samtidigt som det konverseras med både flygledningen, markpersonalen och pursern.

: Efter ett landande flygplan från Air China får vi tillåtelse att starta från bana 01L. 45 sekunders marginal.

: Jag blir utsläppt från cockpit, dags att börja jobba! Charlotte föreslår att jag får ta ansvar för serveringen i SAS Plus, SAS premiumklass inom Europa längst fram i kabinen, givetvis med lite assistans. Vi går igenom hur det praktiskt ska gå till och jag tycker det låter vettigt. Min stora fördel är att jag redan kan kabinprodukterna väldigt väl och vet vad som ingår i SAS meny. Jag kan till fullo följa med i förberedelserna och ställa relevanta frågor vilket gör allt betydligt enklare.

: Som purser är det Charlottes jobb att hälsa alla välkomna efter start och informera om servicen ombord och dagens olika matalternativ. Vi har proaktivt plockat fram de olika valen på en bricka för att kunna läsa innantill. Allt står dock skrivet på engelska och det blir en diskussion om bästa översättningen av "shoulder steak" till svenska. Ingen av oss vet helt säkert och vi får improvisera. Rätt svar visar sig senare vara högrev, kanske inte helt lätt. Salladen för kvällen är en kycklingsallad och det finns två val av smörgåsar, en med mozzarella och en "New York Deli" med pastrami. Utöver detta finns vegetariska wraps, choklad och sötsaker. Även jag blir introducerad i högtalarna, som praktikant ombord för att följa servicen.

: Dags för mig att göra entré. Helena har hjälpt mig värma två sorters bröd i ugnen och nu är det dags att starta serveringen i SAS Plus. Jag blir utrustad med en mindre vagn där kvällsmåltiderna i SAS Plus är lastade och vi lägger över brödet i en flätad brödkorg som jag tar med mig. SAS Plus består av tre rader på denna flygning. Det är middagstid och de flesta väljer att ta kvällsmåltiden som består av en liten förrätt, en sallad, kall huvudrätt samt dessert. Mannen i 01C vill dock hellre ha en smörgås och jag går och hämtar de två som finns så han kan titta själv och välja. Mannen snett bakom i 02D har redan ätit och hoppar måltiden helt. På 03D och 03E sitter ett ungt och mycket trevligt schweiziskt par. Mannen frågar intresserat om min "Today I'm on fire"-tagg som jag har på kavajen och jag förklarar tanken med dessa och varför jag valde just denna idag. Han ler glatt. Ingen tvekan om att taggarna fyller sitt syfte. I övrigt är alla passagerare vänliga, om möjligt något ointresserade. Jag rullar tillbaka vagnen och därefter är det dags för Charlotte och Helena att gå ut med dubbelvagnen som man kan öppna från båda sidor för att servera drycker och hjälpa till i SAS Go. Nu är jag helt själv.

: Jag gör en runda till med brödkorgen men det är få som tar en andra gång. Medan passagerarna äter slänger jag ett öga på passagerarlistan och briefingen för flygningen. Jag upptäcker till min glädje en notis där det står att vi ska hålla koll på var alla Diamond och Pandion-resenärer sitter (SAS viktigaste kunder) som vi uppmanas att uppmärksamma och hälsa på. Det finns även förslag på hur detta kan göras. Detta är något jag vet att många frekventa resenärer efterfrågat. Några Pandions (SAS toppnivå som kräver inbjudan) finns inte på flygningen men på passagerarlistan kan jag snabbt se att det sitter en Diamond på 01D som jag försöker hålla ett öga på, men sedan blir det svårare. Listan är flera sidor lång och det saknas en bra sammanställning, man får helt enkelt gå igenom listan rad för rad om man ska göra detta. På en kortare flygning är det knappast realistiskt att hinna med detta och här finns förbättringspotential.

: Jag får hjälp att förbereda kaffe och te som jag ställer i en låda ovanpå vagnen innan jag rullar ut. De mindre vagnarna är faktiskt inte särskilt tunga och jag trycker inte mindre än fyra gånger på den röda bromspedalen för att verkligen försäkra mig om att hjulen är låsta, livrädd att vagnen ska rulla iväg av sig själv och skjuta iväg en full kaffekanna på någon stackare. Matlådorna samlas in och staplas i vagnen medan burkar och glas hanteras separat. Därefter erbjuder jag kaffe och te. Charlotte har missat att berätta om den lilla men allt så viktiga detaljen hur man ser vilken kanna som innehåller te och vilken som innehåller kaffe. Båda kannorna är svarta och innehållet är omöjligt att urskilja. Hon kommer senare på sig själv med detta men givetvis blir det fel redan vid första passageraren. Han vill ha kaffe och jag häller upp te. Som tur är ligget galleyt bara några meter bort och jag springer diskret ut med temuggen och tar det från början. Kaffekannan har för övrigt en röd markering, tekannan en vit. Det är så man vet. På andra raden kommer jag på dagens andra misstag, varje passagerare ska också ha en servett. Det har jag helt missat. Det är inte lätt att vara ny.

: Efter ytterligare erbjudande av kaffe och te är serveringen klar och nu passar även vi på att ta en kopp kaffe. Det är dock trångt i det främre galleyt och med tre personer blir det ett ständigt rundflyttande när någon ska in i ett skåp eller hälla upp ett glas vatten. Även piloterna ska ha sin mat som värms i ugnen och vi drar för mot kabinen och kollar att toaletten är tom innan dörren till cockpit öppnas. Nu är det även dags för mig att få middag och jag väljer en av de kvällsmåltider från SAS Plus som blivit över som jag äter vid det nedfällbara bordet som sitter fastsatt på väggen. Jag får sällskap av Helena som äter sin crewmåltid, en sallad. Det är första gången sedan kl 13 som hon har en ordentlig paus med möjlighet att äta en måltid.

Resten av flygningen blir lugn. Gunilla tar hand om försäljningsvagnen med parfym och taxfree och några passagerare vill ha mer att dricka.

: Det får bli klappsäte i cockpit också vid landning i Zürich och piloterna vill därför att jag kommer in tidigt så de inte blir störda under landningsförberedelserna. Vi är i höjd med Stuttgart när skylten med säkerhetsbältet slås på för passagerarna. Någon minut senare kommer dock besked från trafikledningen att vi får holding och ska cirkulera i tio minuter innan vi kan landa. Kaptenen väljer därför att slå av skylten igen och gör ett nytt utrop, ifall någon vill gå på toaletten. Ett föredömligt initiativ.

: Landning på Zürich Kloten flygplats och bana 14 i vacker solnedgång med Zürichsjön i bakgrunden, en minut före schemalagd tidtabell.

Zürich Kloten

: Parkering vid gate A07, bredvid ett SAS-plan från Köpenhamn som landade ungefär samtidigt. Avgångstiden för returen, SK 1606, är kl 20.25 vilket innebär att vi nu har 39 minuter. Jag lämnar cockpit och hälsar passagerarna tack och hejdå vid dörren.

: Det tar sin tid för 180 passagerare att packa ihop sina handbagage och lämna planet. När den sista passageraren gått av gör Charlotte tumme upp till städteamet som står och väntar utanför dörren till bryggan som hastar ombord för att sätta igång med sitt arbete.

Äntligen får också vi en kort paus, om så en väldigt kort sådan, och de flesta i besättningen sätter sig i en stol för lite avkoppling. Detta är den kanske bästa stunden på hela kvällen. Så småningom kommer även gatemanagern ner, det visar sig vara olika personer som har har hand om vår ankomst och vår avgång och nu är det en man i 30-års åldern som har hand om oss. Han är riktigt spänd på vem jag är och vad jag gör ombord och frågar om jag vill hänga med ut för att ta lite frisk luft och kanske ta några bilder medan jag berättar om dagens uppdrag.

: Dags för ombordstigning. Passagerarna i gaten har fått information om att det blir en liten försening till Stockholm, vilket det också ser ut att bli. Precis som i Stockholm är tankningen inte helt klar när de första passagerarna kommer ner genom bryggan och kaptenen ropar att han vill att de ska stanna kvar i bryggan till allt är klart. Det blir två minuters väntan innan vi får klartecken. "Hej! Good evening! Welcome onboard!" Det är tredje gången jag står där och nu känner jag mig riktigt bekväm och avslappnad i rollen. De flesta ler och hälsar tillbaka. Min marinblåa kostym smälter in perfekt och de flesta reflekterar nog inte ens över att det skulle vara något annorlunda med mig. Mer genuint kan det nog inte bli. Det är betydligt fler privatresenärer och semesterresenärer denna gång och det blir genast lite mer pratsamt. En solbränd man blir lyrisk när jag tilltalar honom på svenska, han har varit på semester på Mallorca och längtar hem. Tre personer har också varit på Oktoberfest i München, en kommer i en riktigt tjusig grön tyrolerhatt och en annat i full utstyrsel med tyska Lederhosen. Vilket härligt gäng! En barnfamilj kommer också och då jag hör i bakgrunden att de är fransktalande väljer jag att tilltala dom på franska, vilket uppskattas. Sonen heter Nicholas och tycker precis som de flesta barn att det ska bli kul att flyga. Vi ordnar fram en barnflytväst till honom. Vi har också två andra intressanta resenärer ombord, två hundar som reser i nätväskor i kabinen. Väskorna är så diskreta att jag helt lyckas missa när de passerar. Förseningsinformationen som getts vid gaten skapar också en del frågor. Vi har ännu inte fått någon uppgift från kaptenen om beräknad flygtid men jag försäkrar de som frågar att det nog bara handlar om några minuter. Med ett större antal semesterresenärer tar också ombordstigningen lite längre tid, det uppstår snabbt en lång kö in i planet och Gunilla uppmanar nypåstigna att gå åt sidan när de funnit sin sittplats. Mer intressanta saker händer, markpersonalen i Zürich verkar ha varit nitiska på det här med handbagage. En kvinna kommer fram till mig och frågar vad hon ska göra med sin väska, hon har fått den taggad vid gaten och blivit tillsagd att den ska lastas i lastutrymmet. Väskan är inte speciellt stor och är definitivt inom godkända mått, det är dessutom hennes enda handbagage. Jag frågar om det ligger något särskilt i den som skulle kunna skapa problem, exempelvis något vasst, men så är inte fallet. Det är en mycket vänlig medelålders kvinna som definitivt inte ger sken av att vara en person som skulle bryta mot några regler eller ställa till med problem. Vi förstår ingenting och låter henne ta med väskan in i kabinen i alla fall. Lite senare kommer ytterligare en kvinna fram och informerar oss om att hon lämnat sin väska i bryggan utanför planet, av samma anledning. Inte heller denna gång kan vi finna någon anledning till detta. Det är givetvis bra att markpersonalen håller koll på passagerarnas handbagage, så allt får plats ombord, och jag fick känslan att personalen i Zürich är både duktiga och professionella, men det verkar som de gick lite väl hårt fram denna gång.

Zürich-Stockholm

: Tio minuter efter schemalagd tidtabell stängs dörren. Jag får demonstrerat av Charlotte vad de faktiskt gör efter det välbekanta utropet "Arm doors, cross check and report" när evakueringsrutschkanan aktiveras. Vi får information från kaptenen om en del motvind till Stockholm och en beräknad flygtid på två timmar och 15 minuter, fem minuter kortare än den schemalagda flygtiden. Det kommer tveklöst bli en försening.

Efter den sedvanliga säkerhetsdemonstrationen väljer jag denna gång att sätta mig i det bakre galleyt hos Gunilla och Olivia där det finns en ledig plats. Till skillnad från det främre galleyt är det ganska svalt längst bak, Gunilla berättar att det på vintern faktiskt kan bli riktigt kallt. Jag tycker dock bara det är behagligt. Kabinen är nedsläckt och det är nästan helt mörkt längst bak, en möjlighet för kabinpersonalen att stänga ögonen under några minuter.

: Nu lyfter vi mot Stockholm. Det är annorlunda att sitta längst bak, dels för att man verkligen sitter så långt bak i planet som det går men också för att man åker baklänges. Det är trevligt att få en pratstund med Gunilla och Olivia som båda jobbade i SAS Go på nedresan och ska göra det även på returen.

: Skylten med säkerhetsbältet släcks och jag beger mig till det främre galleyt. Charlotte frågar om jag har några önskemål om arbetsuppgifter och jag föreslår att jag ska få ta hand om serveringen i SAS Plus även denna gång. Efter en ganska nervös servering på nedresan är jag klart revanschsugen att få göra det lite bättre på returen. Mitt förslag godkänns. Så görs det sedvanliga välkomstutropet, det blir klart enklare denna gång när vi redan vet tillbehören i salladen och påläggen på de två smörgåsarna. Även jag blir introducerad på nytt. Under tiden gör Helena och jag i ordning vagnarna, brödet värms i ugnen och vi plockar även fram Orrefors-glasen som används till vinet i SAS Plus.

: Så är det dags för mig att göra entré i kabinen. Jag känner mig betydligt bekvämare i rollen denna gång och det syns säkert. SAS Plus består denna gång av fyra rader och det är nästan helt fullt. På 01A och 01B har paret problem att få upp borden ur armstöden och jag får assistera så det ska bli rätt. På nästa rad upptäcker jag att en av måltidslådorna är kladdig, det verkar som något gått sönder och runnit ut. Jag plockar diskret undan lådan och tar fram en ny som jag ger till kvinnan. Nu är det bara att hoppas att någon i Plus inte vill ha sin kvällsmåltid eftersom det finns exakt lika många lådor som antal bokade passagerare. Detta löser sig dock redan med kvinnan i 02F. Hon ber att få titta på kycklingsalladen som jag hämtar i galleyt som hon till slut väljer istället för kvällsmåltiden. Problemet löst.

: Ugnen är avstängd men det finns fortfarande lite eftervärme, så jag lägger in resterande frallor så de blir lagom varma innan jag gör en ny runda i kabinen för att erbjuda mer bröd. Endast en person nappar på mitt erbjudande.

: Dags att samla in skräp och erbjuda kaffe och te. De flesta är klara sedan en stund tillbaka och passagerarna på 01D och 01F har ställt ner sina lådor på golvet. Jag är helt på det klara med att jag optimalt borde samlat in allt några minuter tidigare för att hålla ett vettigt tempo i serveringen, men alla te- och kaffekannor är ute i kabinen och jag behöver hur som helst hjälp med vagnen innan jag kan börja. Det är inte så mycket att göra åt. Nu går det även smidigare med kaffeserveringen. Jag kan knepet för att se vilken kanna som har vilket innehåll och det blir rätt hela vägen. Servetterna missar jag inte heller denna gång och jag passar även på att fråga om någon vill ha en avec till kaffet eller en chokladbit. Jag har med mig några chokladkakor på vagnen. De flesta är dock nöjda och det är förvånansvärt få som ens tar kaffe. Jag börjar också inse svårigheten att hålla koll på vem som talar vilket språk. Kanske blir man rutinerad på detta, men jag har hopplöst svårt att komma ihåg vilka som ska tilltalas på svenska och vilka på engelska, vilket faktiskt känns ganska pinsamt när jag redan serverat alla en gång. Jag försöker se vilka tidningar och böcker de läser, för att få ledtrådar, det hjälper i några fall men långt ifrån alltid.

Sist är det piloterna som ska ha kaffe och snacks. Eftersom det är mörkt ute och helt nedsläckt i cockpit släcker vi även ner i galleyt innan vi öppnar cockpitdörren så piloterna inte ska bländas av ljuset. Detta är en rutin jag inte hade en aning om.

: Serveringen är över och jag får en paus. Det är en speciell arbetsmiljö att jobba i med den torra luften och de trånga utrymmena. Övriga i personalen har efter start bytt om till kortärmat med väst medan jag fortsatt har på mig kavaj, och det blir varmt. Jag häller i mig två flaskor vatten per flygning och det är ungefär samma för övriga. Det är garanterat väldigt annorlunda mot att göra motsvarande jobb på marken där man har större ytor och normal luftfuktighet. Jag får sällskap av Helena på klappsätet som sätter sig för att äta dagens andra måltid. Mathållningen blir minst sagt konstig en dag som denna med lunch kl 19 och middag kl 22 efter att ha startat arbetsdagen kl 12.30, men det är de tider då det finns tid att äta. Det är självfallet bättre att få en ordentlig paus mitt i arbetsdagen. Vi drar för draperiet mot galleyt och det blir faktiskt riktigt mysigt där bakom. Ett slags kombinerat kontor och personalrum som måste plockas ihop igen inför varje landning. Men trots att det är litet och trångt gäller det att skapa en trevlig arbetsmiljö, helt enkelt göra det lite hemtrevligt där framme.

: Sista momentet för flygningen är försäljningsvagnen. Eftersom Schweiz inte är med i EU finns det taxfree på denna flygning med tobak, whisky och cognac. Det är den unga flygvärdinnan Olivia som tar hand om försäljningsvagnen och hon gör sitt bästa för att ställa upp produkter ovanpå. Det är tydligen väldigt varierande hur mycket tid och energi olika personer lägger ner på att dekorera vagnen. Olivia är märkbart intresserad av många av produkterna som säljs och kommer med ett tips på en ny kräm som Charlotte nämner i sitt utrop. Det går faktiskt riktigt bra i kabinen, bland annat säljs en dyrare klocka. Lite senare kommer en man fram och säger att han ändrat sig och vill köpa den produkt han tittat på tidigare.

: Jag och Charlotte sätter oss för att gå igenom det som inte hunnits med under dagen. Jag får titta i några av de manualer som finns som bland annat reglerar utrop och nödsituationer. En praktisk sak är en sida i manualen som listar alla olika mediciner som finns ombord i sjukväskan, som ligger i ett av skåpen. Om det blir ett sjukdomsfall och en doktor tillkallas är det enkelt att lämna fram denna sida för att snabbt kunna plocka fram vad som behövs.

: Det börjar dra ihop sig till landning och det märks att kabinbesättningen börjar bli trötta. Vi noterar i en av vagnarna att det fortfarande finns ganska mycket karameller kvar och Helena kommer på idén att lägga upp dessa lite snyggt på en bricka och erbjuda i kabinen. Det blir succé. De flesta går åt.

Nu börjar det bli sent, vi har släckt ner i kabinen och många försöker vila. Det är inte heller någon stor åtgång på alkoholhaltiga drycker och det är få som trycker på Call-knappen, de flesta ska förmodligen upp och jobba nästa morgon. För personalen återstår bara att räkna ihop försäljningen och göra klart dagskassan för redovisning.

Stockholm Arlanda

: Så är vi tillbaka på marken på Arlanda, 13 minuter efter tidtabell. Jag får även denna gång sitta i cockpit. Tyvärr är det molnigt över centrala Stockholm men uppåt Roslagen är det fri sikt. Vi har ett SAS-flyg från London framför oss som vi får vänta in innan vi kan landa från öster på bana 26.

: Vi parkerar vid terminal 5, lustigt nog vid gate 7 även denna gång, samma gate där dagen startade för mig. Jag fäller ihop mitt klappsäte och går ut till övriga vid galleyt. "Hej då! Hej då! Bye bye! Thank you Sir! Hej då!". Det är helt absurt egentligen att säga Hej då till ett fullt flygplan med 180 passagerare. Det är troligtvis den mest absurda stunden på hela dagen eftersom alla passerar i ett raskt tempo och det blir närmast ett rabblande. Någon passar på att tacka för servicen och en annan följer upp en konversation tidigare under flygningen, vilket är trevligt, men de flesta ser mest trötta ut och vill hem. Efter tio minuter har den sista passageraren gått av och vi kan börja plocka ihop. Förvånansvärt nog är det inte mycket mer vi behöver göra idag, resten tar markpersonalen, städpersonalen och cateringpersonalen hand om. Nu är det bara att för oss att packa ihop vårt eget handbagage och gå mot bilen/bussen/tåget, eller i mitt fall, mot hotellsängen. En kall öl hinns dock med i hotellbaren innan ögonen helt ger upp.

Så hur är det att arbeta som kabinpersonal?

Med över 1000 flygningar som passagerare vet jag mer än väl hur ett flygplan ser ut inuti och hur en flygning går till, men min största förvåning var faktiskt hur annorlunda det trots allt ändå är att sitta/jobba där framme mot att flyga som passagerare. Det hade jag inte alls förväntat mig. Det är många nya vinklar och perspektiv som tillkommer och det är så mycket annat man behöver tänka på och ha ansvar för. Det är också en väldigt speciell arbetsmiljö. Det är torr luft och det är varmt, jag konsumerade vattenflaskor på löpande band. Det är också trångt där framme, i synnerhet då vi var tre personer denna gång samtidigt som vagnar skulle ut och in. Givetvis ger även en sån här dag en förståelse för att man även som kabinpersonal behöver få sätta sig ner och ta en paus. Den här dagen blev väldigt intensiv för de tre som gjorde både Köpenhamn och Zürich med en arbetsdag på nästan elva timmar utan en riktig paus. Men förstås är det bra om man organiserar detta på ett bra sätt, så alla får lite välbehövlig vila utan att det påverkar servicen. Där kan säkert en bra purser göra skillnad. Men i övrigt var det väldigt trevligt att jobba ombord. Det är på många sätt ett tacksamt jobb då många passagerare är väldigt förväntansfulla på att få åka iväg på semester eller att få komma hem igen, och flygresan blir i många fall något positivt. Det var mycket som både var kul och stimulerande och det här är verkligen ett jobb där allt kan hända. Men det är nog också charmen med jobbet. Men så en uppmaning "från andra sidan", till er som vill ha god service, involvera er i den! Allt blir så mycket roligare och stimulerande med passagerare som engagerar sig, som har frågor, önskemål och tar sig tid till ett vänligt tack. Säkert finns det riktiga rävar i organisationen som kan läsa av även de mest svårflirtade passagerare, men som nybörjare är det faktiskt inte helt enkelt att ge bra service till personer som inte ens vill lägga ifrån sig sin bok eller dator den minut vagnen passerar.