Gästkrönika: Framför skynket

På ålderns höst så torde det vara acceptabelt att man efter förmåga unnar sig lite lyx och flärd följandes devisen ”Åk första klass – annars gör Dina barn det”!

Nu skall Ni veta, Ni som fortfarande bygger upp Er karriär, att det inte är helt enkelt att åka ”framför skynket”. Självklart gör jag det aldrig för kortare resor ex. inom Europa. Då är det bara löjligt att betala tredubbla priset för att få maten serverad på porslin. Däremot har vi både hus och eget företag i Thailand, så det blir frekventa resor dit. Därutöver så står både USA, Nya Zeeland, Afrika och andra spännande resmål årligen på dagordningen. Så står man då där på Arlanda vid utgång 17. Utanför väntar den gamla kompisen 747. Nästan litet kutryggig, med flagnande färg runt fönstren och en rejäl repa i plåten på sidan skall den ta mig till Bangkok för vidare färd ut i världen. Troligtvis har vi vid det här laget kamperat ihop uppåt 40 år. Något ljushuvud har kommit på att flytta hanteringen av boardingpassen utanför väntsalen. Därigenom kan man lätt checka in och sedan återvända hem. Dessutom ger det den något uttråkade personalen en möjlighet att roa sig när 350 passagerare samtidigt försöker ta sig ner i landgången till planet. Om Du nu har betalat en mindre förmögenhet för Din biljett så skall Du inte tro att Du har några förmåner. En beställd plats, konfirmerad vid incheckningen, byts utan prut mot något helt annat när personalen med ett triumferande leende river Ditt boardingkort i småbitar. I stället för den avskilda övervåningen där det i min barndom fanns en mindre flygel så får Du i stället den värsta platsen 23F, inne i ett hörn med toaletter som låter som månlandare hela natten och köket på höger sida där matcontainrarna slamrar ut och in. Men Du har ju Ditt guldkort att spegla Dig i. Det var ju många år sedan en 747 var modern. Och just denna som är destinerad för routen mellan Stockholm och Bangkok är nu så sunkig att jag nästan blir nostalgisk. Sliten inredning med en doft av alla drinkar som spillts i dess heltäckande mattor och den något sneda stolen som är så nersutten att stålfjädrarna skär in i benen. En fördel är väl att PA-systemet är så nerkört att den ständigt leende mannen som för 396:e gången skall demonstrera en flytväst försvinner i ett flimmer av osynkroniserade bilder. Det tillhör lyxåkandets bonusar att man vid ombordstigningen serveras ett glas champagne. Men hos Thai Airways hänvisar man till en obefintlig reglering av utskänkningen. Smart drag som sparar många kronor. Om nu vår gamle kämpe 747 är trött och sliten så gäller det också personalen. Jag får understundom en känsla av att det är en straffkommendering att behöva åka upp till oss här i Norden. Alternativt en bonustripp för trötta medarbetare. Det skall dock sägas till deras heder att utkörningen av maten verkligen går med rekordfart. Du hinner knappt peta i Dig de eviga, sega fiskkakorna innan fatet rycks undan. Här gäller det att få allt överstökat så att personalen likt möss kan försvinna in i små hålor i planet för att vila ut till nästa morgons trista frukost. Och jo, just apropå Champagnen, det gäller att vara smart vid serveringen. Genom att i motsats till all normal restaurangkultur, där man serverar dryckerna först och maten sedan, så har Thai vänt på steken. Man sitter där med sin bricka och kan välja mellan att vänta och få maten kall, eller äta och avsluta måltiden med det lilla glaset vin som då kanske har nått Din stolsrad i höjd med desserten. Nykterhetsrörelsen torde noteras om detta genidrag när det gäller att minska alkoholkonsumtionen. Förresten, har Ni noterat på Arlanda att besättningarna oftast får ut sina otroligt omfångsrika väskor långt innan vårt bagageband börjat rulla…! Med tanke på den ”långa”, effektiva arbetstiden ombord så förstår man ju att de är värda både en riklig lön samt vila och avkoppling i stora mått. Något som imponerar på mig är flygets förmåga att ta till sig allt det värsta man upplevt i sitt liv. Fortfarande har jag svårt att förstå varför vuxna människor måste jagas upp två timmar innan landning för att inmundiga ljummen, seg, skivad gris med något som skall påminna om äggstanning vilken troligtvis åkt ett och annat varv jorden runt med hänsyn till konsistens och smak. Det enda som för mig saknas för att göra lumpen sig påmind är att någon jäkel blåser i trumpet. Men de flimrande lysrören och den våta handduken som släpps i ens famn giver samma effekt. Såsom undersökande lyxresenär skall man självklart vara neutral och skildra det totala händelseförloppet. Så här kan noteras att nämnda resas retur från Bangkok skedde i en något bättre Boing 747. Den hade troligtvis pensionerats från Thai’s Los Angeles-rutt då den fortfarande hade 1:a klass inredningen kvar med bara 9 platser. Van som jag är med de minimala bord jag brukar likt en strömfiskare få lirka upp ur armstöden så är nattens bord snudd på skrattretande. Med måtten 66 x 60 cm är de stora som halva mitt köksbord där hemma. Och avståndet mellan stolarna är 120 cm! Och WOW! Stolen manövreras med 18 (!) knappar. Med den 14:e knappen kan min trötta rygg få skön massage. Undrar just om man stängt in någon liten Thailändare som nu bankar sina knytnävar i den nordiska muskulaturen. Men i övrigt är det sig likt. Betjäningen av oss 8 resenärer sköts av ett strävsamt par såsom klippta ur ”Faulthy Tower”. När det riktigt krisar till sig så hoppar ytterligare en servitris in. Och självklart så kommer maten in men inget dryckjom. Efter en lång väntan ger jag nästan upp och är på väg att själv greppa en flaska som står inom synhåll. Då kommer ”fru Tower” ut ur toaletten med ett lyckligt leende och med en något knappast diskret klingande i mitt glas anländer en bottenskvätt ur en flaska. Men nu har vi kommit fram till Bangkok och skall byta plan mot Auckland. Skinande ren och nästan ny står vår Airbus och väntar. Fräsch inredning, otroligt service-inriktad personal och ….Champagne. God mat, intressanta viner och nu tolv (12!) knappar att manövrera stolen med. Vad har hänt…? Jo, på denna sträcka är det konkurrens. Flera flygbolag erbjuder goda förbindelser och Thai måste strama upp sig för att locka passagerare. På Stockholmslinjen har stackars SAS likt en skadeskjuten and dragit sig tillbaka och överlåtit trafiken till Thai. I stället försöker man locka folk att åka via Köpenhamn. Något som är så korkat att man inte har svårt att förstå att bolaget går på knä. Först skall man alltså åka Stockholm – Köpenhamn och vanka runt på Kastrup för att danska intressen skall kunna rycka några kronor i tax-free-försäljning. Glöm inte heller bort nyttan av motionen att gå i ändlösa förbindelsegångar. Är det sedan molnfritt över Östersjön kan Du åter se Stockholm i fjärran innan planet viker av mot Ryssland. Men SAS-biljetten ger ju Dig en extra restid på 3 timmar och ytterligare resväg på 1.200 km vilket betyder många bonuspoäng på kortet. …och Thai skrattar hela vägen till banken! Richard Grönstedt