Så fick jag äntligen tid att skriva klart reserapporten för första
delen i SAS guldkortsrace. Jag hade en massa resor och annat redan
inplanerat för oktober, så jag kände mig tvungen att ta tag i första
EuroBonus Guld-resan så fort som möjligt. Därför blev första resan en
snabb weekend-trip till Berlin, med utresa fredagen den 4:e med SK2679
17:25-18:55 och hemresa dagen därpå med SK2678 16:20-17:50. Jag
undviker resor med retur samma dag, då man ofta missar möjligheten att
inte äta flygplansmat.
Jag startade från Linköping efter lunch med gott om tid. Min plan var
att använda SJ Prio-poäng till tåg till Stockholms central, för att
sedan ta mig därifrån till ARN. Skillnaden i poäng är ganska stor
mellan centralen och ARN, eftersom SJ måste betala stationsavgift.
Efter en försenad avgång på ungefär 5 minuter så börjar tåget rulla
iväg. Några minuter senare meddelas det dock att det pågår banarbete
efter Linghems station, vilket gör att det bara är enkelspår. Dessutom
är det signalfel på streckan, så tågen måste turas om att i omväxlande
riktning åka långsamt förbi mot stoppsignal. En uppgiven förare ger en
prognos på 30-60 minuter, "men allt kan hända".
För ovanlighetens skull så betydde inte det att ingenting händer, utan
att vi kunde sega oss förbi efter bara några minuters väntan. Jag hade
övervägt att ta bussen från centralen, men förberedde mig redan nu på
Arlanda Express istället. Det var lika bra det, för bortåt Katrineholm
så hamnade vi av oklar anledning bakom ett långsammare tåg, och
tuffade fram i semstertempo till Södertälje.
Efter normalt intåg till Stockholm följt av Arlanda Express så var jag
framme vid fast track ungefär 16:30. 10 minuter senare så hade jag
snabbt tagit mig igenom, köpt Time och Economist, och installerat mig
i SAS Business Lounge. Jag tror inte jag spenderat någon tid i den här
delen av SAS Loungen tidigare, och definitivt inte efter renoveringen,
men jag måste säga att det ger ett bra intryck. Den stora bardisken är
lite vilseledande, då man nästan förväntar sig en bartender som rör
ihop vargtass eller mojito. Men tittar man på fotöljerna och det
faktiska utbudet av mat och dryck så känns det genast mer
skandinaviskt lagom. För att ytterligare sänka standarden lite så har
man installerat väldens mest högljudda läskmaskin. Det lär väl spara
in pengar på att ingen går för en refill.
Efter en liten paus med jobbmail och LÄSK FRÅN MASKINEN så vandrar jag
mot gate 9, längst ut i piren. Boarding skall just till att börja, när
gate-personalen meddelar att planet är överbokat och den som kan tänka
sig att åka Lufthansa tre timmar senare istället får resevoucher på
300 EUR. Jag ställer mig frågan om EuroBonus Guld-erbjudandet
fortfarande gäller (jag övertygar mig om ja) och om det blir C-klass
hos LH. En f.d. medpassagerare har dock redan inlett diskussion med
gate-personalen, så det blir att fortsätta resan som tänkt. Det är ju
trots allt SAS Plus som ska testas.
Boarding är snabb och odramatisk, trots fullt plan. Tyvärr betyder det
ju också att alla säten är tagna även i Plus. Jag har inte så mycket
att säga om flighten, förutom att rostbiffsalladen var helt ok. Efter
en landning i skymning så blir det buss gate, sedan kommer misären...
Tegel. Att folk gnäller på Arlanda eller ens Skavsta medan denna
flygplats är öppen för reguljärtrafik är verkligen missriktat
spenderad energi. Smala korridorer, inga räta vinklar, betong och
bristfällig skyltning. Min plan var att checka in för morgondagens
returresa och skriva ut ett boarding card, men efter mycket sökande så
visade sig att SAS inte har några checkin-kiosker stationerade. Ingen
verkar ha tänkt på att man ska kunna resa till eller från Tegel
landvägen, så det blev en försenad taxiresa till Hilton på dåligt
planerade vägar. Att Hilton ligger i princip rakt ovanpå
tunnelbanestationen Stadtmitte hjälper föra.
Hilton Berlin har som alla Hilton jag varit på välkomnande lobby med
mycket rymd och area, och i det här fallet en modern lobby-bar med
live-musik. Incheckningen gick snabbt och tack vare att jag bodde i
Australien när jag skaffade mig mitt HHonors-kort så hade jag, till
min förvåning, fortfarande guld-status med tillhörande
rums-uppgradering och lounge-access.
Väl uppe på min våning så ville inte kortet fungera och gav omväxlande
gul och röd signal. Ner till lobbyn igen för nytt kort och ett löfte
om att de skulle skicka upp en tekniker. Upp igen och vänta några
minuter, varvid en glad tysk som skulle type-castas som hacker i en
hollywood-film bad mig att prova mitt kort. Det funkade inte och han
drog slutsatsen att klockan i dörren gick fel, och löse problemet
genom att dra ytterligare ett kort.
Rummet var trevligt, välinrett och av helt acceptabel storlek, med
både skrivbord och fotölj, och badkaret var prytt med en blå
gummianka. Jag skyndade ned till den väl tilltagna executive loungen
för att prova på det sista av kvälls-buffén. Här får jag säga att även
om det inte var något egentligt fel på utbudet, så kändes det
oinspirerat. Lite lax och lök, morotsstavar med dipp, ost och kex,
köttbullar. Jag vet att Hilton kan bättre.
Veckans Sydkorea-resa gjorde sig påmind och jag tog en relativt tidig
sängång, efter att ha promenerat ett varv runt kvarteret och ätit en
currywurst. Vid rummet så fungerade inte nyckelkortet igen, så det
blev ned till lobbyn, skriva ut nytt nyckelkort och löfte om att
skicka en tekniker. Upp igen och vänta. Jag provade mitt kort
upprepade gånger, och efter 25-30 försök kom jag in. Strax efter
anlände teknikern som inte tyckte att det behövdes någon ytterligare
åtgärd eftersom jag kommit in.
Ny morgon, som spenderades med att läsa emails och dokument på rummet
i alla dess olika möbler. Min plan för dagen var att checka ut och ta
mig till Berlin Zoo, mest för att ha ett mål. Jag hade näst intill
inget bagage, så jag väljer att ta med mig allt från rummet eftersom
en snabb koll visar att kortläsaren inte är på bättre humör. Väl
utomhus så var det mulet, kallt och sur blåst, så jag valde att gå
tillbaka till hotellet efter att ha gått några kvarter. Jag tog
istället och satte mig i lobbybaren och jobbade några timmar och
satsade på att äta en bra lunch istället.
Efter lite letande så hade jag samlat ihop en lista med
lunch-kandidater flera av dem låg i närheten, så jag gjorde en plan
för i vilken ordning jag skulle försöka få ett bord. Överst på listan
var Fischers Fritz, två-stjärning restaurant inhyst i hotell Regent
Berlin tre kvarter bort. Jag kom dit 10 minuter innan öppning och
väntade i hotellets lobby-bar, som hade en trevlig nostalgisk
känsla. Bara uppsättningen med bitters gjorde att man skulle vilja
prova den kvällstid.
Väl inne på Fischers Fritz, med jacka och väska omhändertagen blev jag
ledsagad till ett bord och erbjuden aperetif. Min servitris första
förslag var champagne, dry martini och sherry. En dry martini tyckte
jag mig kunna kosta på mig, och blev mycket förvånad när hon raskt
plockade fram en liten meny. I den fanns ett uppslag med dry martinins
historia, en lista över olika rekommenderade blandningar, och ett
uppslag som presenterade deras sortiment av gin.
Jag föll för en London martini och blev förvånad när hon igen snabbt
kom tillbaka, inte med ett martiniglas utan en hel vagn med flaskor
och vertyg. Sedan blandade hon till en av de mest omsorgsfullt
tillredda martinis jag någonsin druckit. Det var is i martiniglaset
(kristall, slipat och med graverat monogram), is i mixerglaset
(kristall, slipat och med graverat monogram), omrörning i isen i
martiniglaset, omrörning i isen i mixerglaset, på med barsil och
tömmning av smältvatten från mixerglaset till martiniglaset. Alla
handgrepp pågick en god stund tills hon slutligen producerade ett dis
av citronskalsaerosol när hon cicilerade en twist att toppa glaset
med, och presenterade en jäkligt god dry martini.
Medan detta pågick hade en annan medlem av serveringspersonalen
presenterat dagens menyer, och drickandes en jäkligt god dry martini
blev det deras business-meny, tre rätter för 45 EUR. Allt väldigt
gott, ofta utan att vara uppenbart komplicerat. T.ex. så var såsen jag
fick till fisken enbart skirat smör med kapris och cocktail-tomater.
Apretif, snacks, ammis, bröd-service, förrätt, huvudrätt, mellanrätt,
efterrätt, te och petit four senare så var jag väldigt mätt och
väldigt belåten, och redo att ånyo drabbas av Tegel.
Jag hade tid innan incheckningen började att ta en noggrannare titt på
Tegel och dess spännande separation av airside och landside. Efter
lite fingrande i Lufthansas poäng-shop (jag har 25000 som jag borde
göra något med) så blev det incheckning och besök till Lufthansas *A
lounge, i en annan terminal och några trappor upp.
Lufthansa verkar alltid lyckas bra med sina lounger, och den här var
både stor och fräsch. Hade jag varit hungrig så hade det gått att
åtgärda med belåtenhet. Nu blev det ett glas cola och ett litet, litet
glas kirchwasser (jag tömde flaskan på de ångor den hade kvar). En
förvånandsvärt tom lounge, men lördag är väl ingen stor resdag.
När klockan närmade sig boarding så gick jag ned och ut och bort till
terminalen SAS flyger från, passerade security helt utan kö, och var
ombord planet kanske 15 minuter senare. SK2678 flögs av Blue1 och en
trio blonda, finska damer. För att i alla fall plocka något från
vagnen så tog jag en SAS chokladmuffin för första gången, och jag var
helt oförberedd på dess inre. Oj, säger jag.
En lugn och händelsefattig resa följdes av en oanmärkningsvärd ladning
och jag var strax ute i Arlandas arrival experience. Efter att ha gått
betydligt mer än nödvändigt så kunde jag ta SJ-regionaltåg tillbaka
till Linköping. Som på räls kan man säga, om man med det menar nedsatt
hastighet mellan Kimsta och Linghem på grund av enkelspår som följd av
banarbete.
delen i SAS guldkortsrace. Jag hade en massa resor och annat redan
inplanerat för oktober, så jag kände mig tvungen att ta tag i första
EuroBonus Guld-resan så fort som möjligt. Därför blev första resan en
snabb weekend-trip till Berlin, med utresa fredagen den 4:e med SK2679
17:25-18:55 och hemresa dagen därpå med SK2678 16:20-17:50. Jag
undviker resor med retur samma dag, då man ofta missar möjligheten att
inte äta flygplansmat.
Jag startade från Linköping efter lunch med gott om tid. Min plan var
att använda SJ Prio-poäng till tåg till Stockholms central, för att
sedan ta mig därifrån till ARN. Skillnaden i poäng är ganska stor
mellan centralen och ARN, eftersom SJ måste betala stationsavgift.
Efter en försenad avgång på ungefär 5 minuter så börjar tåget rulla
iväg. Några minuter senare meddelas det dock att det pågår banarbete
efter Linghems station, vilket gör att det bara är enkelspår. Dessutom
är det signalfel på streckan, så tågen måste turas om att i omväxlande
riktning åka långsamt förbi mot stoppsignal. En uppgiven förare ger en
prognos på 30-60 minuter, "men allt kan hända".
För ovanlighetens skull så betydde inte det att ingenting händer, utan
att vi kunde sega oss förbi efter bara några minuters väntan. Jag hade
övervägt att ta bussen från centralen, men förberedde mig redan nu på
Arlanda Express istället. Det var lika bra det, för bortåt Katrineholm
så hamnade vi av oklar anledning bakom ett långsammare tåg, och
tuffade fram i semstertempo till Södertälje.
Efter normalt intåg till Stockholm följt av Arlanda Express så var jag
framme vid fast track ungefär 16:30. 10 minuter senare så hade jag
snabbt tagit mig igenom, köpt Time och Economist, och installerat mig
i SAS Business Lounge. Jag tror inte jag spenderat någon tid i den här
delen av SAS Loungen tidigare, och definitivt inte efter renoveringen,
men jag måste säga att det ger ett bra intryck. Den stora bardisken är
lite vilseledande, då man nästan förväntar sig en bartender som rör
ihop vargtass eller mojito. Men tittar man på fotöljerna och det
faktiska utbudet av mat och dryck så känns det genast mer
skandinaviskt lagom. För att ytterligare sänka standarden lite så har
man installerat väldens mest högljudda läskmaskin. Det lär väl spara
in pengar på att ingen går för en refill.
Efter en liten paus med jobbmail och LÄSK FRÅN MASKINEN så vandrar jag
mot gate 9, längst ut i piren. Boarding skall just till att börja, när
gate-personalen meddelar att planet är överbokat och den som kan tänka
sig att åka Lufthansa tre timmar senare istället får resevoucher på
300 EUR. Jag ställer mig frågan om EuroBonus Guld-erbjudandet
fortfarande gäller (jag övertygar mig om ja) och om det blir C-klass
hos LH. En f.d. medpassagerare har dock redan inlett diskussion med
gate-personalen, så det blir att fortsätta resan som tänkt. Det är ju
trots allt SAS Plus som ska testas.
Boarding är snabb och odramatisk, trots fullt plan. Tyvärr betyder det
ju också att alla säten är tagna även i Plus. Jag har inte så mycket
att säga om flighten, förutom att rostbiffsalladen var helt ok. Efter
en landning i skymning så blir det buss gate, sedan kommer misären...
Tegel. Att folk gnäller på Arlanda eller ens Skavsta medan denna
flygplats är öppen för reguljärtrafik är verkligen missriktat
spenderad energi. Smala korridorer, inga räta vinklar, betong och
bristfällig skyltning. Min plan var att checka in för morgondagens
returresa och skriva ut ett boarding card, men efter mycket sökande så
visade sig att SAS inte har några checkin-kiosker stationerade. Ingen
verkar ha tänkt på att man ska kunna resa till eller från Tegel
landvägen, så det blev en försenad taxiresa till Hilton på dåligt
planerade vägar. Att Hilton ligger i princip rakt ovanpå
tunnelbanestationen Stadtmitte hjälper föra.
Hilton Berlin har som alla Hilton jag varit på välkomnande lobby med
mycket rymd och area, och i det här fallet en modern lobby-bar med
live-musik. Incheckningen gick snabbt och tack vare att jag bodde i
Australien när jag skaffade mig mitt HHonors-kort så hade jag, till
min förvåning, fortfarande guld-status med tillhörande
rums-uppgradering och lounge-access.
Väl uppe på min våning så ville inte kortet fungera och gav omväxlande
gul och röd signal. Ner till lobbyn igen för nytt kort och ett löfte
om att de skulle skicka upp en tekniker. Upp igen och vänta några
minuter, varvid en glad tysk som skulle type-castas som hacker i en
hollywood-film bad mig att prova mitt kort. Det funkade inte och han
drog slutsatsen att klockan i dörren gick fel, och löse problemet
genom att dra ytterligare ett kort.
Rummet var trevligt, välinrett och av helt acceptabel storlek, med
både skrivbord och fotölj, och badkaret var prytt med en blå
gummianka. Jag skyndade ned till den väl tilltagna executive loungen
för att prova på det sista av kvälls-buffén. Här får jag säga att även
om det inte var något egentligt fel på utbudet, så kändes det
oinspirerat. Lite lax och lök, morotsstavar med dipp, ost och kex,
köttbullar. Jag vet att Hilton kan bättre.
Veckans Sydkorea-resa gjorde sig påmind och jag tog en relativt tidig
sängång, efter att ha promenerat ett varv runt kvarteret och ätit en
currywurst. Vid rummet så fungerade inte nyckelkortet igen, så det
blev ned till lobbyn, skriva ut nytt nyckelkort och löfte om att
skicka en tekniker. Upp igen och vänta. Jag provade mitt kort
upprepade gånger, och efter 25-30 försök kom jag in. Strax efter
anlände teknikern som inte tyckte att det behövdes någon ytterligare
åtgärd eftersom jag kommit in.
Ny morgon, som spenderades med att läsa emails och dokument på rummet
i alla dess olika möbler. Min plan för dagen var att checka ut och ta
mig till Berlin Zoo, mest för att ha ett mål. Jag hade näst intill
inget bagage, så jag väljer att ta med mig allt från rummet eftersom
en snabb koll visar att kortläsaren inte är på bättre humör. Väl
utomhus så var det mulet, kallt och sur blåst, så jag valde att gå
tillbaka till hotellet efter att ha gått några kvarter. Jag tog
istället och satte mig i lobbybaren och jobbade några timmar och
satsade på att äta en bra lunch istället.
Efter lite letande så hade jag samlat ihop en lista med
lunch-kandidater flera av dem låg i närheten, så jag gjorde en plan
för i vilken ordning jag skulle försöka få ett bord. Överst på listan
var Fischers Fritz, två-stjärning restaurant inhyst i hotell Regent
Berlin tre kvarter bort. Jag kom dit 10 minuter innan öppning och
väntade i hotellets lobby-bar, som hade en trevlig nostalgisk
känsla. Bara uppsättningen med bitters gjorde att man skulle vilja
prova den kvällstid.
Väl inne på Fischers Fritz, med jacka och väska omhändertagen blev jag
ledsagad till ett bord och erbjuden aperetif. Min servitris första
förslag var champagne, dry martini och sherry. En dry martini tyckte
jag mig kunna kosta på mig, och blev mycket förvånad när hon raskt
plockade fram en liten meny. I den fanns ett uppslag med dry martinins
historia, en lista över olika rekommenderade blandningar, och ett
uppslag som presenterade deras sortiment av gin.
Jag föll för en London martini och blev förvånad när hon igen snabbt
kom tillbaka, inte med ett martiniglas utan en hel vagn med flaskor
och vertyg. Sedan blandade hon till en av de mest omsorgsfullt
tillredda martinis jag någonsin druckit. Det var is i martiniglaset
(kristall, slipat och med graverat monogram), is i mixerglaset
(kristall, slipat och med graverat monogram), omrörning i isen i
martiniglaset, omrörning i isen i mixerglaset, på med barsil och
tömmning av smältvatten från mixerglaset till martiniglaset. Alla
handgrepp pågick en god stund tills hon slutligen producerade ett dis
av citronskalsaerosol när hon cicilerade en twist att toppa glaset
med, och presenterade en jäkligt god dry martini.
Medan detta pågick hade en annan medlem av serveringspersonalen
presenterat dagens menyer, och drickandes en jäkligt god dry martini
blev det deras business-meny, tre rätter för 45 EUR. Allt väldigt
gott, ofta utan att vara uppenbart komplicerat. T.ex. så var såsen jag
fick till fisken enbart skirat smör med kapris och cocktail-tomater.
Apretif, snacks, ammis, bröd-service, förrätt, huvudrätt, mellanrätt,
efterrätt, te och petit four senare så var jag väldigt mätt och
väldigt belåten, och redo att ånyo drabbas av Tegel.
Jag hade tid innan incheckningen började att ta en noggrannare titt på
Tegel och dess spännande separation av airside och landside. Efter
lite fingrande i Lufthansas poäng-shop (jag har 25000 som jag borde
göra något med) så blev det incheckning och besök till Lufthansas *A
lounge, i en annan terminal och några trappor upp.
Lufthansa verkar alltid lyckas bra med sina lounger, och den här var
både stor och fräsch. Hade jag varit hungrig så hade det gått att
åtgärda med belåtenhet. Nu blev det ett glas cola och ett litet, litet
glas kirchwasser (jag tömde flaskan på de ångor den hade kvar). En
förvånandsvärt tom lounge, men lördag är väl ingen stor resdag.
När klockan närmade sig boarding så gick jag ned och ut och bort till
terminalen SAS flyger från, passerade security helt utan kö, och var
ombord planet kanske 15 minuter senare. SK2678 flögs av Blue1 och en
trio blonda, finska damer. För att i alla fall plocka något från
vagnen så tog jag en SAS chokladmuffin för första gången, och jag var
helt oförberedd på dess inre. Oj, säger jag.
En lugn och händelsefattig resa följdes av en oanmärkningsvärd ladning
och jag var strax ute i Arlandas arrival experience. Efter att ha gått
betydligt mer än nödvändigt så kunde jag ta SJ-regionaltåg tillbaka
till Linköping. Som på räls kan man säga, om man med det menar nedsatt
hastighet mellan Kimsta och Linghem på grund av enkelspår som följd av
banarbete.