Del 1: Resan dit
Under de två senaste säsongerna har jag utnyttjat poäng för att åka skidor i USA (Breckenridge / Keystone) och Kanada (Whistler) och har verkligen fått mersmak så när tillfället dök upp för 5 dagar i Vail/Beaver Creek var jag inte sen att utnyttja tillfället. Biljetten bokades medelst Eurobonus-poäng långt i förväg och var ursprungligen
- Ut: ARN-MUC-DEN (Lufthansa, business A350)
- Hem: DEN-MUC-DEN (Lufthansa, business A350)
men när tillfället dök upp att åka United Polaris ena vägen så ändrade jag utresan till ARN-LHR-DEN. Som vanligt fick jag först boka långa benet via VIE för att sedan ringa in och lägga till anslutningen – stort tack till SAS kundtjänst som proaktivt föreslog att jag skulle flyga direkt till/från MUC istället för via VIE.
Dagen innan avresa höll på att sluta i förskräckelse; en förrädisk isfläck och jag gjorde en dubbel Mollbergare med skruv. Jag landade på vänster armbåge och höger hand men tur i oturen så gick allt bra – ett tips är att alltid ha tillgång till plåster (armbåge) och gasbinda (handled) samt några våtservetter för att torka bort grus (höger hand). 04.30 ringde mobilen och det var dags att gå upp; taxin var beställd till 05.00, all packning stod i hallen så det vara bara att hoppa in i duschen. Efter en väldigt smidig incheckning och säkerhetskontroll samt ett obligatoriskt pit-stop i taxfree så satt jag i loungen strax före 06.00 för att få en välbehövlig frukost. Jag är en enkel person när det kommer till frukostvanor så lite jogurt med flingor, en skinksmörgås samt juice och kaffe och jag är nöjd. Mätt och belåten var det dags att bege sig mot passkontrollen och F-piren för resans första ben – morgonflyget med SAS till LHR. Flygningen i sig var inte mycket att skryta med, men WIFI fungerade och uppmärksam CC är värt att nämna. Flygningen gick relativt snabbt men det var förseningar in till LHR men vi landade ändå i tid som vi skulle.
Vill passa på att tacka @bajenludde för loungerekommendationen; måste säga att United loungen på LHR är en av de trevligaste jag varit i då jag uppskattar att ta en kall öl och titta ut över planen (särskilt efter en lång promenad i kulvertarna); kanske att jag hade tur för det var förvånansvärt lugnt och stilla. Maten var kanske inget att skriva hem om men det fanns en del enklare tilltugg samt en del att äta. Samt då en bemannad bar att sitta i. Efter drygt 1 timme i loungen var det så dags att ta sig till gaten för att borda. Första gången i long-haul business med United och hade läst mycket positivt om Polaris så jag var spänd på att se om de kunde leva upp till förväntningarna. Hade valt plats med omsorg (3L = en ’riktig’ fönsterplats) och måste säga att hårdvaran levererade – bra med plats och förvaring samt att man satt väl avskärmat från medresenärerna och amenity kit var i själva verket ett praktiskt midjebälte och innehöll det vanliga. Men efter en stark inledning så började det gå utför. Medan jag smuttade på pre-departure bubblet gick CC runt och bad alla in business att rangordna alternativen för huvudrätten. Jag blev lite ställd av frågan och svarade att jag önskade Burrata till förrätt
Nu kör vi!
Så efter en stark inledning med schysst lounge, bra säte, smidig boarding och lite bubbel så var det dags för lunch; klockan var runt 12 och jag hade haft en tidig morgon så jag började bli hungrig och såg verkligen fram emot en god lunch. Men här började som sagt besvikelsen – förrätt och huvudrätt serverades på bricka samtidigt dvs det var obligatorisk Express-Dining som gällde (och nej, jag fick inte min Burrata). Jag tycker personligen att på en long-haul så är maten en stor del av upplevelsen och då få allt serverat på en gång drar ned helhetsintrycket; både förrätt och huvudrätt var välsmakande men det kändes lite konstigt att inte äta det i turordning. Oavsett vilket så tänkte jag inte låta det förstöra starten på skidresan och jag måste erkänna att jag blev på bättre humör när jag fick in ostbrickan och sedan när allt var undanplockat kunde jag fälla sätet och halvsova några timmar. Resan gick smidigt och CC var proaktiva och service-minded; de gick regelbundet runt i kabinen och kolla att alla hade det bra utan att för den vara påträngande. Men om inte lunchen levde upp till vad jag hade förväntat mig så var det ännu värre med pre-landing snack – en bränd rostmacka med lite ljummen pommes vid sidan av. När jag gick av planet var jag glad att jag skulle åka med LH hem
Det har pratats och skrivits mycket om köer till immigration i USA och även jag har stått 2 timmar på ORD för att komma igenom men DEN är att rekommendera från den synvinkeln – det var absolut noll kö i passkontrollen så från det att jag klev av planet till dess att jag var igenom immigration tog max 5 min, väntetiden på bagaget var också rekordkort trots att jag hade specialbagage. Så summan av kardemumman var att jag hann med en tidigare transfer till hotellet, mycket värt när man är lite småtrött och alkoholen börjar gå ur kroppen Hotell och hotell förresten– jag hade valt att bo i en ort som heter Avon och enda anledningen till det stavas pengar. Jag är uppvuxen utanför Jönköping (förvisso på ’rätt’ sida gränsen även om kanske inte @Sir Lemon håller med om geografiindelningen) så att betala de fantasipriserna som krävs i tex Vail gör jag bara inte av ren princip. Så det fick bli en studio i Avon istället. Avon ligger precis vid foten av Beaver Creek och ca 15 min med buss från Vail så jag hade egentligen inget att klaga på, hade skidbuss utanför dörren och matbutiken låg 12 min till fots bort. Några få restauranger i byn men USA, och speciellt skidorterna runt om kring Denver, är DYRT så jag hade redan från början inställningen att laga middagarna hemma.
Allt om skidåkningen kommer snart! Hoppas ni hänger med
Under de två senaste säsongerna har jag utnyttjat poäng för att åka skidor i USA (Breckenridge / Keystone) och Kanada (Whistler) och har verkligen fått mersmak så när tillfället dök upp för 5 dagar i Vail/Beaver Creek var jag inte sen att utnyttja tillfället. Biljetten bokades medelst Eurobonus-poäng långt i förväg och var ursprungligen
- Ut: ARN-MUC-DEN (Lufthansa, business A350)
- Hem: DEN-MUC-DEN (Lufthansa, business A350)
men när tillfället dök upp att åka United Polaris ena vägen så ändrade jag utresan till ARN-LHR-DEN. Som vanligt fick jag först boka långa benet via VIE för att sedan ringa in och lägga till anslutningen – stort tack till SAS kundtjänst som proaktivt föreslog att jag skulle flyga direkt till/från MUC istället för via VIE.
Dagen innan avresa höll på att sluta i förskräckelse; en förrädisk isfläck och jag gjorde en dubbel Mollbergare med skruv. Jag landade på vänster armbåge och höger hand men tur i oturen så gick allt bra – ett tips är att alltid ha tillgång till plåster (armbåge) och gasbinda (handled) samt några våtservetter för att torka bort grus (höger hand). 04.30 ringde mobilen och det var dags att gå upp; taxin var beställd till 05.00, all packning stod i hallen så det vara bara att hoppa in i duschen. Efter en väldigt smidig incheckning och säkerhetskontroll samt ett obligatoriskt pit-stop i taxfree så satt jag i loungen strax före 06.00 för att få en välbehövlig frukost. Jag är en enkel person när det kommer till frukostvanor så lite jogurt med flingor, en skinksmörgås samt juice och kaffe och jag är nöjd. Mätt och belåten var det dags att bege sig mot passkontrollen och F-piren för resans första ben – morgonflyget med SAS till LHR. Flygningen i sig var inte mycket att skryta med, men WIFI fungerade och uppmärksam CC är värt att nämna. Flygningen gick relativt snabbt men det var förseningar in till LHR men vi landade ändå i tid som vi skulle.
Vill passa på att tacka @bajenludde för loungerekommendationen; måste säga att United loungen på LHR är en av de trevligaste jag varit i då jag uppskattar att ta en kall öl och titta ut över planen (särskilt efter en lång promenad i kulvertarna); kanske att jag hade tur för det var förvånansvärt lugnt och stilla. Maten var kanske inget att skriva hem om men det fanns en del enklare tilltugg samt en del att äta. Samt då en bemannad bar att sitta i. Efter drygt 1 timme i loungen var det så dags att ta sig till gaten för att borda. Första gången i long-haul business med United och hade läst mycket positivt om Polaris så jag var spänd på att se om de kunde leva upp till förväntningarna. Hade valt plats med omsorg (3L = en ’riktig’ fönsterplats) och måste säga att hårdvaran levererade – bra med plats och förvaring samt att man satt väl avskärmat från medresenärerna och amenity kit var i själva verket ett praktiskt midjebälte och innehöll det vanliga. Men efter en stark inledning så började det gå utför. Medan jag smuttade på pre-departure bubblet gick CC runt och bad alla in business att rangordna alternativen för huvudrätten. Jag blev lite ställd av frågan och svarade att jag önskade Burrata till förrätt
Nu kör vi!
Så efter en stark inledning med schysst lounge, bra säte, smidig boarding och lite bubbel så var det dags för lunch; klockan var runt 12 och jag hade haft en tidig morgon så jag började bli hungrig och såg verkligen fram emot en god lunch. Men här började som sagt besvikelsen – förrätt och huvudrätt serverades på bricka samtidigt dvs det var obligatorisk Express-Dining som gällde (och nej, jag fick inte min Burrata). Jag tycker personligen att på en long-haul så är maten en stor del av upplevelsen och då få allt serverat på en gång drar ned helhetsintrycket; både förrätt och huvudrätt var välsmakande men det kändes lite konstigt att inte äta det i turordning. Oavsett vilket så tänkte jag inte låta det förstöra starten på skidresan och jag måste erkänna att jag blev på bättre humör när jag fick in ostbrickan och sedan när allt var undanplockat kunde jag fälla sätet och halvsova några timmar. Resan gick smidigt och CC var proaktiva och service-minded; de gick regelbundet runt i kabinen och kolla att alla hade det bra utan att för den vara påträngande. Men om inte lunchen levde upp till vad jag hade förväntat mig så var det ännu värre med pre-landing snack – en bränd rostmacka med lite ljummen pommes vid sidan av. När jag gick av planet var jag glad att jag skulle åka med LH hem
Det har pratats och skrivits mycket om köer till immigration i USA och även jag har stått 2 timmar på ORD för att komma igenom men DEN är att rekommendera från den synvinkeln – det var absolut noll kö i passkontrollen så från det att jag klev av planet till dess att jag var igenom immigration tog max 5 min, väntetiden på bagaget var också rekordkort trots att jag hade specialbagage. Så summan av kardemumman var att jag hann med en tidigare transfer till hotellet, mycket värt när man är lite småtrött och alkoholen börjar gå ur kroppen Hotell och hotell förresten– jag hade valt att bo i en ort som heter Avon och enda anledningen till det stavas pengar. Jag är uppvuxen utanför Jönköping (förvisso på ’rätt’ sida gränsen även om kanske inte @Sir Lemon håller med om geografiindelningen) så att betala de fantasipriserna som krävs i tex Vail gör jag bara inte av ren princip. Så det fick bli en studio i Avon istället. Avon ligger precis vid foten av Beaver Creek och ca 15 min med buss från Vail så jag hade egentligen inget att klaga på, hade skidbuss utanför dörren och matbutiken låg 12 min till fots bort. Några få restauranger i byn men USA, och speciellt skidorterna runt om kring Denver, är DYRT så jag hade redan från början inställningen att laga middagarna hemma.
Allt om skidåkningen kommer snart! Hoppas ni hänger med
