Jonas C
Medlem
Introduktion
”-Man kan aldrig ha för mycket poäng” är ett välkänt mantra bland poängsamlare. Att samla poäng är en hobby som hos många har blivit en besatthet, där vi ibland faktiskt glömmer bort att poängen vid något tillfälle måste spenderas och där målen i vissa lägen kanske blir för orealistiska att genomföras. Kanske sitter man där efter julfirandet och inser att familjeresan till Söderhavet i Business Class inte riktigt gick att genomföras, och att man nu måste komma till fund kring hur man spenderar 50 000 hårt förvärvade poäng som innan veckans slut kommer att renderas värdelösa.
Detta råkade just vara fallet för en godhjärtad medlem här på BusinessClass.se som under mellandagarna insåg att han hade 50 000 Turkish Airlines poäng som var på väg att brinna inne vid årsskiftet. Då medlemmen i fråga själv inte hade någon möjlighet att flyga upp poängen, så erbjöd han sig låta mig ta över poängen: Ett generöst erbjudande som jag ödmjukt accepterade.
Turkish Airlines Miles&Smiles erbjuder en av de förmånligaste uttagstabellerna i Star Alliance, med poängpriser som i genomsnitt är cirka 30-40% lägre än SAS EuroBonus. Haken är dock poängens begränsade användningsområde, samt svårigheterna i att faktiskt boka sin bonusbiljett. Som jag tidigare avhandlat så måste man personligen besöka ett biljettkontor för att ställa ut en bonusbiljett på Star Alliance, och man kan inte heller kombinera flygbolag eller klasser utan att priset skjuter i höjden. Med detta i åtanke så fick jag nöja mig med bokning av bonusresa på Turkish Airlines metall som kan bokas och biljetteras online, där valet av destination föll på Tokyo. Turkish Airlines är kända för att ta ut hutlöst dyra bränsletillägg på sina bonusresor, och då jag ville hålla kostnaderna nere så föll valet på Tokyo av anledningen att bränsletilläggen är som lägst på biljetter med utgångspunkt från Japan.
Tillgängligheten på Tokyo-Istanbul visade sig vara näst intill obefintlig under hela första halvåret av 2017, där den 27 Februari var det enda tillgängliga datumet på första kvartalet. En enkelresa i Business Class från Tokyo till Stockholm via Istanbul bokades för 45000 miles och 542kr i skatter och bränsletillägg.
Utresan till Tokyo bokades med egna miles som en Star Alliance bonusresa i All Nippon Airways First Class. Att ställa ut en Star Alliance bonusresa på Turkish Airlines miles är ett oskick som heter duga. Bokning av plats gjordes enkelt på telefon, där den trevlige indiske call center agenten gav mig ett bokningsnummer med deadline på 72 timmar för att ställa ut biljetten. Dagen därpå infann jag mig vid Turkish Airlines biljettdisk på Frankfurt med bokningsnummer, bonuskort, betalkort och pass i hand. Det började lovande där agenten snabbt räknade ut kostnaden för skatter och avgifter, som enkelt betalades med kort. När det kom till dragning av poängen så började käbbel uppstå, då varken agenten eller någon av hennes kollegor kunde lista ut hur man faktiskt drar poängen från kontot för att kunna genomföra biljetteringen. Det tog fem personer sammanlagt en halv dags heltidsarbete att ställa ut min biljett, och när de väl lyckades utbrast ett stort jubel bland personalen. En enkelbiljett från Frankfurt till Tokyo Haneda i First Class kostade 67500 miles och €89 i skatter. Ett hyfsat bra pris, även om rutten inte var speciellt maximerad. Väl hemma bokades ett anslutningsben från Arlanda till Frankfurt för 399kr i SAS ungdom. Totalpris för denna resa blev drygt 1800kr och 67500 [egna] miles.
Onsdag 22 Februari 2017
Efter en månad utan att ha sett insidan av ett flygplan, så var det äntligen dags att fara på tur igen. Under dagen till ära har ett kraftigt snöoväder dragit in över Mellansverige, vilket ställde till med förseningar i flyg, tåg och busstrafik. Som nybliven ägare av ett SL-kort föll valet av transport till Arlanda på budgetvarianten. Tåg från Västerås till Bålsta följt av buss från Bålsta till Arlanda till en kostnad av 75kr med reskassa. Tåget var överraskande nog i tid, men bussen från Bålsta till Arlanda lyste med sin frånvaro. Efter närmare en timmes väntan ger jag upp mina planer på en budgetresa till Arlanda och sätter mig på första bästa tåg till Stockholm Central för byte till Arlanda Express. SL täckte tack och lov utläggen för de nya tågbiljetterna, och efter ett snabbt besök på Pressbyrån för inköp av kuvert och porto, så beger jag mig igenom säkerhetskontrollen och vidare till loungen.
I sportlovstider som dessa är det skönt att fly undan de semesterfirande massorna i terminalen, till förmån för loungens lugna atmosfär. Idag bjöds det på kallrökt lax med potatissallad, som i vanlig ordning avnjöts i en av glasburarna. Fisken sköljdes ner med ett glas ljummen Cava, följt av en espresso och småkaka. Resterande tid ägnas åt att sova av sig pömsigheten från Cavan i en av vilstolarna innan det är dags för ombordstigning.
Vilstolarna…
Scandinavian Airlines flight SK637 Stockholm Arlanda – Frankfurt
Avgång: 14.40
Ankomst: 16.50
Varaktighet: 2h 10m
Klass: SAS Go
Sittplats: 10A
Flygplanstyp: Boeing 737-600
Dagens snöoväder resulterade i en dryg timmes försening som orsakades av en sent inkommande besättning. Med fyra timmars byte i Frankfurt var jag inte speciellt orolig för att missa min anslutning, och i absolut värsta fall kan man boka om sig på en annan avgång tack vare Turkish Airlines generösa no-show policy på bonusbiljetter. Flygningen ner till Frankfurt var i det närmaste fullsatt, med undantag för stolen bredvid mig som förblev tom. Flygningen var i övrigt ganska händelselös, och trots förseningen ankommer vi till Frankfurt en dryg halvtimme efter ordinarie tidtabell.
Exit row och kaffe. En bekväm flygning ner till Frankfurt.
Som Förstaklassresenär på All Nippon Airways i Frankfurt ges ingen speciell markservice, utöver den man får som Star Alliance Gold. Förstaklass-lounge kan man glömma, och man får istället nöja sig med vanliga Senator Lounge vid gate B42 eller Air Canada Lounge. Med strax under tre timmar kvar till boarding smiter jag in i Senator Loungen för ett glas Champagne i en av de bekväma läderfåtöljerna, följt av ett besök till Air Canada Lounge för dusch och en välbehövlig rakning.
Ett glas Champagne i Senator Lounge i väntan på avgång.
All Nippon Airways flight NH224 Frankfurt – Tokyo Haneda
Avgång: 20.45
Ankomst: 16.15
Varaktighet: 11h 30m
Klass: First Class
Sittplats: 1A
Flygplanstyp: Boeing 777-300ER
Priority boarding är något som japanerna tar väldigt seriöst. I gaten fanns tre köer uppställda, en för Economy, en för Business Class och Star Alliance Gold, samt en för First Class och ANA Mileage Club Diamond. En vänlig agent cirkulerar gateområdet och inspekterar passagerarnas boardingkort för att säkerställa att folk stod i rätt kö. Vid uppvisande av mitt mobila First Class boardingkort så erbjuder han sig att skriva ut det på papper, ett erbjudande som jag accepterar. Han återvänder en stund senare och meddelar att min sittplats 2A har ett trasigt eluttag, och erbjuder mig att bli flyttad till 1A. Då jag gärna har min telefon på laddning under flygningen så gick jag med på att bli flyttad till 1A, trots faktumet att det är en [något] sämre plats än 2A.
Nytt boardingkort i hand.
Kort efter att jag satt mig på en av bänkarna är det dags för boarding. Framför mig i First Class kön stod en tysk och en japansk herre. Sammanlagt var vi tre passagerare i First Class denna afton. Ombordstigning sker genom en egen brygga ansluten till dörr 1L, och väl ombord hälsas jag välkommen av den vänliga besättningen.
First Class kabinen på All Nippon Airways Boeing 777-300ER.
Första intrycken av kabinen var övervägande positiva. Kabinen följer ett distinkt japanskt färgtema med ljust trä på väggar och paneler, mörkblått stolstyg och läderklädda armstöd. Stolarna erbjuder bra avskärmning från omgivningen, trots avsaknaden av dörrar. Mitt största klagomål var dock fönstren som är blockerade av sidopanelen. Att se ut genom det enda oblockerade fönstret var i princip omöjligt då man måste luta sig väldigt långt framåt, och likaså var det knepigt att dra ner fönsterskydden på övriga fönster då man måste sträcka sig över sidopanelen för att kunna dra ner dem. Stolen erbjuder gott om förvaringsutrymmen med fack för mobiltelefon, hörlurar och en mindre väska.
Seat 1A. Mitt hem under de kommande elva timmarna.
Kort efter att jag gjort mig hemstad i stolen, hälsas jag välkommen av pursern och hennes yngre kollega. Trots att jag hört mycket gott om servicen på ANA så upplevde jag bemötandet som väldigt stelt och formellt. I sedvanlig ordning erbjuder den yngre värdinnan att ta en bild på mig i stolen, ett erbjudande som jag med glädje accepterade.
Yours truly.
Kort därefter delas pyjamas, tofflor, menyer och amenity kits ut. ANA har sedan en tid tillbaka upphört samarbetet med RIMOWA tillförmån för Samsonite, vars kit är en miniversion av deras Cosmolite resväska. Jag byter snabbt om till pyjamas innan jag åter igen infinner mig vid min stol med ett glas Champagne i hand. Avgång sker enligt tidtabell och det dröjer inte länge innan vi är i luften.
Serveringen inleds en dryg halvtimme efter start och i vanlig ordning inleds middagen med ett glas Champagne och kanapéer.
ANA serverar Krug Grand Cuvée i First Class sedan många år tillbaka.
Till Champagnen serveras ett urval kanapéer. Dessa smakade utsökt tillsammans med Champagnen.
Efter kanapéerna var det dags för självaste middagsserveringen, som i vanlig ordning inleddes med en bordsdukning följt av förrätterna. På menyn fanns det tre förrätter att välja mellan, rökt hälleflundra med krabbsallad och caviar, Foie Gras ”Alp Style” och pilgrimsmusslor med couscoussallad. Valen föll på de två förstnämnda, då pilgrimsmusslorna inte verkade speciellt lockande.
Förrätt nummer 1: Smoked halibut with crab salad and Osetra Caviar.
ANA har sedan en tid tillbaka upphört den traditionella caviar serveringen till förmån för caviar som ingrediens i förrätter. Denna rätt bestod av två skivor rökt hälleflundra fyllda med krabbsallad och garnerade en klick caviar. Rätten var väldigt god, även om smaken av den ädla kaviaren dövades ut av de övriga ingredienserna. Så mycket som jag uppskattar kreativiteten hos kockarna, så föredrar jag i slutändan en traditionell caviar servering.
Näst på tur stod anklevern.
Foie Gras Alp Style.
Denna dekadenta förrätt bestod av en väl tilltagen skiva anklever, garnerad med en kastanj, ruccolasallad och en söt dessertvinsreduktion. Anklevern var makalöst god, och den söta såsen fungerade väl som ersättare för det dessertvin som normalt brukar avnjutas till denna typ av rätter.
Näst på tur stod salladen, följt av varmrätt.
Mixed green salad with sun dried tomatoes, feta cheese, and yuzu dressing.
Fillet of beef with black truffle, Madeira sauce, and potato purée.
Salladsrätten fungerade bra som mellanrätt efter den mastiga anklevern. Dock var jag inte så förtjust i yuzu dressingen som var väldigt stark i smaken. Valet av varmrätt föll på oxfilén som tyvärr höll en lägre kvalité än vad jag hade förväntat mig. Köttbiten var genomstekt och luktade kokt. Köttet var segt och smaklöst, vilket även gällde för såsen och tryffeln. På efterhand ångrar jag att jag inte bytte ut oxfilén mot den betydligt intressantare ankfilén på menyn, men å andra sidan kände jag mig rejält mätt efter bara några tuggor.
Näst på tur stod osttallrik och efterrätt.
Ostbricka bestående av Emmentaler, ”wine cheese” och chèvre.
Efterrätt bestående av Sachertårta med bladguld och jordgubbskompott.
Tillskillnad från sommarens flygning från Bryssel till Tokyo i Business Class så levde ostarna i First Class från Frankfurt inte upp till samma standard. Ostarna smakade väl tillsammans med det ungerska Tokaji-vinet, men jag hade förväntat mig en högre standard på osten i synnerhet med tanke på att flygningen har sin utgångspunkt i Europa.
Efter ostarna serverades en Sachertårta till efterrätt. Tårtan var god men väldigt söt då den tillskillnad från vanliga Sachertårtor även hade ett lager mintkräm över tårtbotten. Jag nöjer mig med två tuggor innan jag konstaterar att efterrätten med lätthet överskrider ett tre dagsbehov av socker.Middagen rundas av med en kopp japanskt grönté innan jag ber besättningen göra i ordning min säng.
Klockan har vid det här laget passerat midnatt Frankfurt-tid, och tröttheten börjar göra sig påmind. Jag får sammanlagt sex timmars sömn i stolen vilket kan betraktas som bra. Sovkvalitén skiljde sig däremot inte nämnvärt mycket från Business Class stolen, och på många sätt upplevde jag faktiskt First Class stolen som aningen sämre. Längden på sängen är densamma i både First och Business, dvs 180 centimeter vilket är aningen för kort en normalvuxen person. Detta försämrade sovupplevelsen rejält då man inte kunde ligga raklång i sängen. Något som jag även störde mig på var det korta täcket som inte räckte hela vägen över fötterna, samt bäddmadrassen som bara täcker två tredjedelar av sovytan. Oljud och ljus från galley väckte mig även under natten, vilket kunde ha undvikits om jag hade valt att få sängen uppbäddad på 2A.
Bortsätt från den mediokra sovkomforten var stolen betydligt bekvämare i sitt och loungeposition. Stolen erbjöd gott om förvaringsutrymmen för mobiltelefon, laddare och hörlurar, samt förvaringslådan under fotpallen som var tillräckligt stor för att rymma en ryggsäck. Avsaknaden av fönster var dock den största nackdelen med stolen, då stolens sidopanel täcker över tre av fyra fönster. På en nattflygning spelar utsikten ingen större roll, men vid de få tillfällen som man ville se ut genom fönstret var man tvungen att böja sig väldigt långt framåt.
Frukost serveras två timmar innan landning, och valet faller på den japanska frukosten bestående av grillad fisk, ris, inlagda grönsaker och miso-soppa. Då jag fortfarande var väldigt mätt efter middagen äter jag bara upp halva frukosten, innan jag bestämmer mig för att göra mig i ordning inför landning.
Japansk frukost i ANA First Class
Ankomst till Tokyo Haneda International Airport sker en halvtimme innan ordinarie tidtabell, och som First Class passagerare kliver jag av flygplanet alla andra genom en egen jetbrygga.
Ankomst i Tokyo.
Passkontroll sker på nolltid, och det dröjer inte länge innan jag sitter på tåget mot centrala Tokyo.
Fyra dagar i Tokyo
Denna resa blir mitt femte besök till Tokyo, en av mina absoluta favoritstäder. Här följer lite bilder från min vistelse.
Tidig morgon i Minato-ku…
Frukost på mitt nya smultronställe Mr.Farmer i Omotesando. Pocherat ägg med sauterad grönkål på champagnebröd. Väldigt gott.
Ett obligatoriskt besök i New York Bar på Park Hyatt Tokyo.
Omotesando Crossing.
Söndagsmorgon i Yoyogi Park och Meiji Jingu.
Söndagsbrunch på Mr.Farmer i Omotesando. Fantastiskt god Eggs Benedict med krabba och saffranshollandaise.
Sista kvällen spenderades i Sangenjaya på en liten Izakaya. Enligt uppgift ska de servera Tokyos bästa kycklingsashimi. Väldigt gott med rå kyckling…
Måndag 27 Februari 2017
Efter fyra fantastiska dagar i Tokyo är det dags att röra sig hemåt. Då Turkish Airlines har sin avgångstid kl 22 på kvällen, så har jag hela måndagen att spendera i Tokyo. Eftermiddagen spenderades tillsammans med en vän, och jag infinner mig på Tokyo Station klockan 18 på kvällen. Planen var att ta bussen ut till Narita, vilket dessvärre inte gick som planerat. Att hitta rätt hållplats till flygbussen tog närmare en timme, och när jag väl hade kommit dit så gick nästa buss inte förrän kl 19.30. Bussen skulle enligt tidtabellen ankomma till Narita kl 20.45 vilket gav mig gott om tid att hinna med incheckningen då den stänger en timme innan ordinarie avgångstid. Väl ombord på bussen visar det sig att den inte går till terminalerna utan bara till flygplatshotellen, och jag hinner lyckligtvis komma av bussen innan den lämnat stationen.
Klockan började nu närma sig 20, och både tog och bussar slutar gå vid denna tid. Jag hinner med näppe köpa biljett till det sista Narita Express tåget som avgår kl 20.08 och ankommer 21.20. Incheckningen stänger kl 21.25 vilket endast gav mig fem minuters marginal att hinna till incheckningen innan de stänger (Turkish Airlines erbjuder varken mobilt eller utskrivet boardingkort från Tokyo).
Tåget ankommer till Narita Terminal 1 på sekunden, och snabbare än en oljad blixt springer jag upp för rulltrapporna och igenom terminalen. Jag hinner fram till incheckningen med två minuter tillgodo, lättad över att inte ha missat flyget. Terminalen är helt ödelagd vid denna tid av dygnet, och jag tar mig snabbt igenom säkerhets och passkontroll innan jag infinner mig vid gaten. På grund av kraftiga motvindar tidigareläggs avgångstiden med 25 minuter, vilket ropas upp tydligt i högtalarna.
Turkish Airlines flight TK53 Tokyo Narita – Istanbul
Avgång: 22.25
Ankomst: 05.00
Varaktighet: 12h 35m
Klass: Business Class
Sittplats: 2A
Flygplanstyp: Airbus A330-300
Ombordstigningen sker lugnt och sansat till, och vid dörren hälsas jag välkommen av den trevliga besättningen innan jag svänger vänster mot seat 2A. Business Class kabinen var fullsatt till sista stol på kvällens flygning till Istanbul, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att kabinen på A330-300 endast har 28 stolar. Business Class stolarna på detta flygplan var av den nyare facelift-versionen, som bland annat har bättre avskärmning och förvaringsutrymmen jämfört med den äldre stolen.
Seat 2A. Mitt hem under kommande 13 timmar.
När alla passagerare funnit sig tillrätta serverar besättningen välkomstdrinkar följt av utdelning av menyer, tofflor, hörlurar och amenity kits. Avgång sker 25 minuter innan ordinarie avgångstid, och kaptenen meddelar att flygtiden på denna flygning beräknas till drygt tretton timmar.
Väl uppe i luften inleds serveringen omedelbart med kanapéer, nötter och dryck.
Kanapéer bestående av sushi, varma nötter och Champagne.
Sushi är ett något udda val av kanapé, i synnerhet med tanke hur mättande det är. Nötterna känns något överflödiga med tanke på att det redan serveras kanapéer, och Champagnen serverades ljummen.
Här näst följer förrätt och soppa som bägge serverades samtidigt då man ville korta ner serveringstiden. Förrätten var redan upplagd på en tallrik vilket är fallet på nattflygningar där den ordinarie förrättsvagnen uteblir.
Förrätt och soppa.
Förrätten bestod av halstrad oxfilé med körsbärstomater, svarta oliver, bladspenat och caesardressing. Soppan var en krämig ärtsoppa med mascarpone. Oxfilé är en förrätt som har uppenbarat sig allt för ofta ombord på flygplan, och i ärlighetens namn börjar jag det bli lite tröttsamt i smaken. Oxfilén var torr och saknade marmorering, bladspenaten, oliverna och tomaterna tillförde inte speciellt mycket till rätten, och dressingen kändes aningen malplacerad. Soppan var däremot väldigt god, dock aningen mastig.
Näst på tur stod varmrätten där valet föll på det japanska alternativet bestående av misomarinerad kycklinglårfilé med japanskt ris och grönsaker.
Varmrätt.
Kycklingen var mör och smakrik, och misomarinaden gav kycklingen en stark umamismak. Riset och grönsakerna var perfekt tillagade, och överlag var detta en mycket god varmrätt.
Middagen rundas av med ost och efterrätt bestående av en mousse-tårta med smak av grönt te.
Ost och efterrätt.
Middagsserveringen avslutas cirka två timmar in i flygningen och klockan har nu hinnit passera midnatt i Tokyo. Efter att bordet dukats av ber jag besättningen bädda i ordning min säng medan jag borstar tänderna på toaletten.
Turndown service är något som få flygbolag erbjuder i Business Class. Stolen bäddas med en tunn bäddmadrass, ett täcke och en stor kudde. Jag får sju timmars oavbruten sömn på flygningen, och när jag vaknar upp återstår cirka fyra timmar innan landning i Istanbul. Timmarna innan frukost ägnas åt filmtittande på underhållningssystemet, med ett generöst utbud på cirka 200 filmer och TV-avsnitt.
Jag hann sammanlagt se tre filmer under flygningen.
En och en halv timme innan landning i Istanbul påbörjas frukostserveringen. Valen av frukost bestod av en västerländsk eller japansk. Då jag inte är så förtjust i flygplansomeletter, så föll valet på den japanska frukosten. Denna bestod av grillad fisk med japanskt ris, japansk Tamago-omelett, ångkokta grönsaker, misosoppa, tofu, apelsinjuice och smoothie.
Väldigt god japansk frukost ombord.
Efter frukosten återstod cirka 45 minuter kvar till landning, och jag byter snabbt om på toaletten innan det är dags att spänna fast sig i stolen. Ännu en trevlig flygning med Turkish Airlines löper mot sitt slut, och jag passar på att tacka besättningen för den underbara servicen ombord.
Väl framme i Istanbul parkerar vi för ovanlighetens skull vid en gate, och som Business Class passagerare leds vi direkt ut igenom transfer security innan jag går vidare till loungen. Loungen är i det närmaste folktom denna morgon, men det dröjer inte länge det fylls på med besökare från vågen av Asienflyg som landar vid denna tidpunkt. Jag hinner spendera en dryg timme i loungen innan det var dags att röra sig vidare mot anslutningsflyget till Arlanda.
Tidig morgon i Turkish Airlines CIP Lounge i Istanbul.
Turkish Airlines flight TK1793 Istanbul – Stockholm Arlanda
Avgång: 8.50
Ankomst: 10.40
Varaktighet: 3h 50m
Klass: Business Class
Sittplats: 2A
Flygplanstyp: Airbus A321-200
Morgonens flygning upp till Arlanda går i vanlig ordning från en bussgate, och som vanligt råder det fullständigt kaos vid gaten. Morgonens flygplan är en Airbus A321 med recliner-stolar i Business Class, och kabinen är full till sista stol. Avgång sker enligt tidtabell, och väl uppe på marschhöhjd serveras dagens tredje frukost. Då jag redan ätit frukost ombord på anslutningsflyget och i loungen så nöjer jag mig med ”förrätten” innan stolen lutas bakåt för lite väl behövlig sömn.
Frukost ombord på TK1793 från Istanbul till Stockholm Arlanda.
Ankomst på Arlanda sker för ovanlighetens skull vid F-piren, och trots den långa promenaden hinner jag igenom passkontrollen och ombord på bussen hem på mindre än 10 minuter.
Slutsatser
All Nippon Airways First Class är en produkt som länge har stått högt upp på min önskelista. Trots att produkten lovordats av många här på forumet så upplevde jag att den inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Catering från Frankfurt höll inte samma toppstandard som man normalt kan förvänta sig på en flygning från Tokyo, och servicen kändes aningen stel, opersonlig och överdrivet formell. Sovkomforten var inte heller upp till samma nivå som man normalt förväntar sig i First Class, inte minst sängen som var för kort för västerländsk standard. Bortsett från vinerna så upplevde jag inga större skillnader mot Business Class på ANA, en produkt som jag var väldigt imponerad över.
Hemresan med Turkish Airlines överträffade mina förväntningar stort, inte minst när det kommer till servicen som var betydligt bättre än vad man normalt kan förvänta sig. Catering från Tokyo höll inte samma höga standard som från Istanbul, men något som uppskattades var den japanska frukosten som var betydligt bättre än de frukostar man normalt får ombord. Business Class-stolen på A330-300 var bekväm och erbjöd gott om förvaringsutrymme, och trots stolsgrannen så var det enkelt att ta sig in och ut när grannen sov. Jag ser mycket fram emot min kommande resa med Turkish Airlines till San Francisco över jul.
Tack för att ni läste!
Hälsningar
Jonas
”-Man kan aldrig ha för mycket poäng” är ett välkänt mantra bland poängsamlare. Att samla poäng är en hobby som hos många har blivit en besatthet, där vi ibland faktiskt glömmer bort att poängen vid något tillfälle måste spenderas och där målen i vissa lägen kanske blir för orealistiska att genomföras. Kanske sitter man där efter julfirandet och inser att familjeresan till Söderhavet i Business Class inte riktigt gick att genomföras, och att man nu måste komma till fund kring hur man spenderar 50 000 hårt förvärvade poäng som innan veckans slut kommer att renderas värdelösa.
Detta råkade just vara fallet för en godhjärtad medlem här på BusinessClass.se som under mellandagarna insåg att han hade 50 000 Turkish Airlines poäng som var på väg att brinna inne vid årsskiftet. Då medlemmen i fråga själv inte hade någon möjlighet att flyga upp poängen, så erbjöd han sig låta mig ta över poängen: Ett generöst erbjudande som jag ödmjukt accepterade.
Turkish Airlines Miles&Smiles erbjuder en av de förmånligaste uttagstabellerna i Star Alliance, med poängpriser som i genomsnitt är cirka 30-40% lägre än SAS EuroBonus. Haken är dock poängens begränsade användningsområde, samt svårigheterna i att faktiskt boka sin bonusbiljett. Som jag tidigare avhandlat så måste man personligen besöka ett biljettkontor för att ställa ut en bonusbiljett på Star Alliance, och man kan inte heller kombinera flygbolag eller klasser utan att priset skjuter i höjden. Med detta i åtanke så fick jag nöja mig med bokning av bonusresa på Turkish Airlines metall som kan bokas och biljetteras online, där valet av destination föll på Tokyo. Turkish Airlines är kända för att ta ut hutlöst dyra bränsletillägg på sina bonusresor, och då jag ville hålla kostnaderna nere så föll valet på Tokyo av anledningen att bränsletilläggen är som lägst på biljetter med utgångspunkt från Japan.
Tillgängligheten på Tokyo-Istanbul visade sig vara näst intill obefintlig under hela första halvåret av 2017, där den 27 Februari var det enda tillgängliga datumet på första kvartalet. En enkelresa i Business Class från Tokyo till Stockholm via Istanbul bokades för 45000 miles och 542kr i skatter och bränsletillägg.
Utresan till Tokyo bokades med egna miles som en Star Alliance bonusresa i All Nippon Airways First Class. Att ställa ut en Star Alliance bonusresa på Turkish Airlines miles är ett oskick som heter duga. Bokning av plats gjordes enkelt på telefon, där den trevlige indiske call center agenten gav mig ett bokningsnummer med deadline på 72 timmar för att ställa ut biljetten. Dagen därpå infann jag mig vid Turkish Airlines biljettdisk på Frankfurt med bokningsnummer, bonuskort, betalkort och pass i hand. Det började lovande där agenten snabbt räknade ut kostnaden för skatter och avgifter, som enkelt betalades med kort. När det kom till dragning av poängen så började käbbel uppstå, då varken agenten eller någon av hennes kollegor kunde lista ut hur man faktiskt drar poängen från kontot för att kunna genomföra biljetteringen. Det tog fem personer sammanlagt en halv dags heltidsarbete att ställa ut min biljett, och när de väl lyckades utbrast ett stort jubel bland personalen. En enkelbiljett från Frankfurt till Tokyo Haneda i First Class kostade 67500 miles och €89 i skatter. Ett hyfsat bra pris, även om rutten inte var speciellt maximerad. Väl hemma bokades ett anslutningsben från Arlanda till Frankfurt för 399kr i SAS ungdom. Totalpris för denna resa blev drygt 1800kr och 67500 [egna] miles.
Onsdag 22 Februari 2017
Efter en månad utan att ha sett insidan av ett flygplan, så var det äntligen dags att fara på tur igen. Under dagen till ära har ett kraftigt snöoväder dragit in över Mellansverige, vilket ställde till med förseningar i flyg, tåg och busstrafik. Som nybliven ägare av ett SL-kort föll valet av transport till Arlanda på budgetvarianten. Tåg från Västerås till Bålsta följt av buss från Bålsta till Arlanda till en kostnad av 75kr med reskassa. Tåget var överraskande nog i tid, men bussen från Bålsta till Arlanda lyste med sin frånvaro. Efter närmare en timmes väntan ger jag upp mina planer på en budgetresa till Arlanda och sätter mig på första bästa tåg till Stockholm Central för byte till Arlanda Express. SL täckte tack och lov utläggen för de nya tågbiljetterna, och efter ett snabbt besök på Pressbyrån för inköp av kuvert och porto, så beger jag mig igenom säkerhetskontrollen och vidare till loungen.
I sportlovstider som dessa är det skönt att fly undan de semesterfirande massorna i terminalen, till förmån för loungens lugna atmosfär. Idag bjöds det på kallrökt lax med potatissallad, som i vanlig ordning avnjöts i en av glasburarna. Fisken sköljdes ner med ett glas ljummen Cava, följt av en espresso och småkaka. Resterande tid ägnas åt att sova av sig pömsigheten från Cavan i en av vilstolarna innan det är dags för ombordstigning.
Vilstolarna…
Scandinavian Airlines flight SK637 Stockholm Arlanda – Frankfurt
Avgång: 14.40
Ankomst: 16.50
Varaktighet: 2h 10m
Klass: SAS Go
Sittplats: 10A
Flygplanstyp: Boeing 737-600
Dagens snöoväder resulterade i en dryg timmes försening som orsakades av en sent inkommande besättning. Med fyra timmars byte i Frankfurt var jag inte speciellt orolig för att missa min anslutning, och i absolut värsta fall kan man boka om sig på en annan avgång tack vare Turkish Airlines generösa no-show policy på bonusbiljetter. Flygningen ner till Frankfurt var i det närmaste fullsatt, med undantag för stolen bredvid mig som förblev tom. Flygningen var i övrigt ganska händelselös, och trots förseningen ankommer vi till Frankfurt en dryg halvtimme efter ordinarie tidtabell.
Exit row och kaffe. En bekväm flygning ner till Frankfurt.
Som Förstaklassresenär på All Nippon Airways i Frankfurt ges ingen speciell markservice, utöver den man får som Star Alliance Gold. Förstaklass-lounge kan man glömma, och man får istället nöja sig med vanliga Senator Lounge vid gate B42 eller Air Canada Lounge. Med strax under tre timmar kvar till boarding smiter jag in i Senator Loungen för ett glas Champagne i en av de bekväma läderfåtöljerna, följt av ett besök till Air Canada Lounge för dusch och en välbehövlig rakning.
Ett glas Champagne i Senator Lounge i väntan på avgång.
All Nippon Airways flight NH224 Frankfurt – Tokyo Haneda
Avgång: 20.45
Ankomst: 16.15
Varaktighet: 11h 30m
Klass: First Class
Sittplats: 1A
Flygplanstyp: Boeing 777-300ER
Priority boarding är något som japanerna tar väldigt seriöst. I gaten fanns tre köer uppställda, en för Economy, en för Business Class och Star Alliance Gold, samt en för First Class och ANA Mileage Club Diamond. En vänlig agent cirkulerar gateområdet och inspekterar passagerarnas boardingkort för att säkerställa att folk stod i rätt kö. Vid uppvisande av mitt mobila First Class boardingkort så erbjuder han sig att skriva ut det på papper, ett erbjudande som jag accepterar. Han återvänder en stund senare och meddelar att min sittplats 2A har ett trasigt eluttag, och erbjuder mig att bli flyttad till 1A. Då jag gärna har min telefon på laddning under flygningen så gick jag med på att bli flyttad till 1A, trots faktumet att det är en [något] sämre plats än 2A.
Nytt boardingkort i hand.
Kort efter att jag satt mig på en av bänkarna är det dags för boarding. Framför mig i First Class kön stod en tysk och en japansk herre. Sammanlagt var vi tre passagerare i First Class denna afton. Ombordstigning sker genom en egen brygga ansluten till dörr 1L, och väl ombord hälsas jag välkommen av den vänliga besättningen.
First Class kabinen på All Nippon Airways Boeing 777-300ER.
Första intrycken av kabinen var övervägande positiva. Kabinen följer ett distinkt japanskt färgtema med ljust trä på väggar och paneler, mörkblått stolstyg och läderklädda armstöd. Stolarna erbjuder bra avskärmning från omgivningen, trots avsaknaden av dörrar. Mitt största klagomål var dock fönstren som är blockerade av sidopanelen. Att se ut genom det enda oblockerade fönstret var i princip omöjligt då man måste luta sig väldigt långt framåt, och likaså var det knepigt att dra ner fönsterskydden på övriga fönster då man måste sträcka sig över sidopanelen för att kunna dra ner dem. Stolen erbjuder gott om förvaringsutrymmen med fack för mobiltelefon, hörlurar och en mindre väska.
Seat 1A. Mitt hem under de kommande elva timmarna.
Kort efter att jag gjort mig hemstad i stolen, hälsas jag välkommen av pursern och hennes yngre kollega. Trots att jag hört mycket gott om servicen på ANA så upplevde jag bemötandet som väldigt stelt och formellt. I sedvanlig ordning erbjuder den yngre värdinnan att ta en bild på mig i stolen, ett erbjudande som jag med glädje accepterade.
Yours truly.
Kort därefter delas pyjamas, tofflor, menyer och amenity kits ut. ANA har sedan en tid tillbaka upphört samarbetet med RIMOWA tillförmån för Samsonite, vars kit är en miniversion av deras Cosmolite resväska. Jag byter snabbt om till pyjamas innan jag åter igen infinner mig vid min stol med ett glas Champagne i hand. Avgång sker enligt tidtabell och det dröjer inte länge innan vi är i luften.
Serveringen inleds en dryg halvtimme efter start och i vanlig ordning inleds middagen med ett glas Champagne och kanapéer.
ANA serverar Krug Grand Cuvée i First Class sedan många år tillbaka.
Till Champagnen serveras ett urval kanapéer. Dessa smakade utsökt tillsammans med Champagnen.
Efter kanapéerna var det dags för självaste middagsserveringen, som i vanlig ordning inleddes med en bordsdukning följt av förrätterna. På menyn fanns det tre förrätter att välja mellan, rökt hälleflundra med krabbsallad och caviar, Foie Gras ”Alp Style” och pilgrimsmusslor med couscoussallad. Valen föll på de två förstnämnda, då pilgrimsmusslorna inte verkade speciellt lockande.
Förrätt nummer 1: Smoked halibut with crab salad and Osetra Caviar.
ANA har sedan en tid tillbaka upphört den traditionella caviar serveringen till förmån för caviar som ingrediens i förrätter. Denna rätt bestod av två skivor rökt hälleflundra fyllda med krabbsallad och garnerade en klick caviar. Rätten var väldigt god, även om smaken av den ädla kaviaren dövades ut av de övriga ingredienserna. Så mycket som jag uppskattar kreativiteten hos kockarna, så föredrar jag i slutändan en traditionell caviar servering.
Näst på tur stod anklevern.
Foie Gras Alp Style.
Denna dekadenta förrätt bestod av en väl tilltagen skiva anklever, garnerad med en kastanj, ruccolasallad och en söt dessertvinsreduktion. Anklevern var makalöst god, och den söta såsen fungerade väl som ersättare för det dessertvin som normalt brukar avnjutas till denna typ av rätter.
Näst på tur stod salladen, följt av varmrätt.
Mixed green salad with sun dried tomatoes, feta cheese, and yuzu dressing.
Fillet of beef with black truffle, Madeira sauce, and potato purée.
Salladsrätten fungerade bra som mellanrätt efter den mastiga anklevern. Dock var jag inte så förtjust i yuzu dressingen som var väldigt stark i smaken. Valet av varmrätt föll på oxfilén som tyvärr höll en lägre kvalité än vad jag hade förväntat mig. Köttbiten var genomstekt och luktade kokt. Köttet var segt och smaklöst, vilket även gällde för såsen och tryffeln. På efterhand ångrar jag att jag inte bytte ut oxfilén mot den betydligt intressantare ankfilén på menyn, men å andra sidan kände jag mig rejält mätt efter bara några tuggor.
Näst på tur stod osttallrik och efterrätt.
Ostbricka bestående av Emmentaler, ”wine cheese” och chèvre.
Efterrätt bestående av Sachertårta med bladguld och jordgubbskompott.
Tillskillnad från sommarens flygning från Bryssel till Tokyo i Business Class så levde ostarna i First Class från Frankfurt inte upp till samma standard. Ostarna smakade väl tillsammans med det ungerska Tokaji-vinet, men jag hade förväntat mig en högre standard på osten i synnerhet med tanke på att flygningen har sin utgångspunkt i Europa.
Efter ostarna serverades en Sachertårta till efterrätt. Tårtan var god men väldigt söt då den tillskillnad från vanliga Sachertårtor även hade ett lager mintkräm över tårtbotten. Jag nöjer mig med två tuggor innan jag konstaterar att efterrätten med lätthet överskrider ett tre dagsbehov av socker.Middagen rundas av med en kopp japanskt grönté innan jag ber besättningen göra i ordning min säng.
Klockan har vid det här laget passerat midnatt Frankfurt-tid, och tröttheten börjar göra sig påmind. Jag får sammanlagt sex timmars sömn i stolen vilket kan betraktas som bra. Sovkvalitén skiljde sig däremot inte nämnvärt mycket från Business Class stolen, och på många sätt upplevde jag faktiskt First Class stolen som aningen sämre. Längden på sängen är densamma i både First och Business, dvs 180 centimeter vilket är aningen för kort en normalvuxen person. Detta försämrade sovupplevelsen rejält då man inte kunde ligga raklång i sängen. Något som jag även störde mig på var det korta täcket som inte räckte hela vägen över fötterna, samt bäddmadrassen som bara täcker två tredjedelar av sovytan. Oljud och ljus från galley väckte mig även under natten, vilket kunde ha undvikits om jag hade valt att få sängen uppbäddad på 2A.
Bortsätt från den mediokra sovkomforten var stolen betydligt bekvämare i sitt och loungeposition. Stolen erbjöd gott om förvaringsutrymmen för mobiltelefon, laddare och hörlurar, samt förvaringslådan under fotpallen som var tillräckligt stor för att rymma en ryggsäck. Avsaknaden av fönster var dock den största nackdelen med stolen, då stolens sidopanel täcker över tre av fyra fönster. På en nattflygning spelar utsikten ingen större roll, men vid de få tillfällen som man ville se ut genom fönstret var man tvungen att böja sig väldigt långt framåt.
Frukost serveras två timmar innan landning, och valet faller på den japanska frukosten bestående av grillad fisk, ris, inlagda grönsaker och miso-soppa. Då jag fortfarande var väldigt mätt efter middagen äter jag bara upp halva frukosten, innan jag bestämmer mig för att göra mig i ordning inför landning.
Japansk frukost i ANA First Class
Ankomst till Tokyo Haneda International Airport sker en halvtimme innan ordinarie tidtabell, och som First Class passagerare kliver jag av flygplanet alla andra genom en egen jetbrygga.
Ankomst i Tokyo.
Passkontroll sker på nolltid, och det dröjer inte länge innan jag sitter på tåget mot centrala Tokyo.
Fyra dagar i Tokyo
Denna resa blir mitt femte besök till Tokyo, en av mina absoluta favoritstäder. Här följer lite bilder från min vistelse.
Tidig morgon i Minato-ku…
Frukost på mitt nya smultronställe Mr.Farmer i Omotesando. Pocherat ägg med sauterad grönkål på champagnebröd. Väldigt gott.
Ett obligatoriskt besök i New York Bar på Park Hyatt Tokyo.
Omotesando Crossing.
Söndagsmorgon i Yoyogi Park och Meiji Jingu.
Söndagsbrunch på Mr.Farmer i Omotesando. Fantastiskt god Eggs Benedict med krabba och saffranshollandaise.
Sista kvällen spenderades i Sangenjaya på en liten Izakaya. Enligt uppgift ska de servera Tokyos bästa kycklingsashimi. Väldigt gott med rå kyckling…
Måndag 27 Februari 2017
Efter fyra fantastiska dagar i Tokyo är det dags att röra sig hemåt. Då Turkish Airlines har sin avgångstid kl 22 på kvällen, så har jag hela måndagen att spendera i Tokyo. Eftermiddagen spenderades tillsammans med en vän, och jag infinner mig på Tokyo Station klockan 18 på kvällen. Planen var att ta bussen ut till Narita, vilket dessvärre inte gick som planerat. Att hitta rätt hållplats till flygbussen tog närmare en timme, och när jag väl hade kommit dit så gick nästa buss inte förrän kl 19.30. Bussen skulle enligt tidtabellen ankomma till Narita kl 20.45 vilket gav mig gott om tid att hinna med incheckningen då den stänger en timme innan ordinarie avgångstid. Väl ombord på bussen visar det sig att den inte går till terminalerna utan bara till flygplatshotellen, och jag hinner lyckligtvis komma av bussen innan den lämnat stationen.
Klockan började nu närma sig 20, och både tog och bussar slutar gå vid denna tid. Jag hinner med näppe köpa biljett till det sista Narita Express tåget som avgår kl 20.08 och ankommer 21.20. Incheckningen stänger kl 21.25 vilket endast gav mig fem minuters marginal att hinna till incheckningen innan de stänger (Turkish Airlines erbjuder varken mobilt eller utskrivet boardingkort från Tokyo).
Tåget ankommer till Narita Terminal 1 på sekunden, och snabbare än en oljad blixt springer jag upp för rulltrapporna och igenom terminalen. Jag hinner fram till incheckningen med två minuter tillgodo, lättad över att inte ha missat flyget. Terminalen är helt ödelagd vid denna tid av dygnet, och jag tar mig snabbt igenom säkerhets och passkontroll innan jag infinner mig vid gaten. På grund av kraftiga motvindar tidigareläggs avgångstiden med 25 minuter, vilket ropas upp tydligt i högtalarna.
Turkish Airlines flight TK53 Tokyo Narita – Istanbul
Avgång: 22.25
Ankomst: 05.00
Varaktighet: 12h 35m
Klass: Business Class
Sittplats: 2A
Flygplanstyp: Airbus A330-300
Ombordstigningen sker lugnt och sansat till, och vid dörren hälsas jag välkommen av den trevliga besättningen innan jag svänger vänster mot seat 2A. Business Class kabinen var fullsatt till sista stol på kvällens flygning till Istanbul, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att kabinen på A330-300 endast har 28 stolar. Business Class stolarna på detta flygplan var av den nyare facelift-versionen, som bland annat har bättre avskärmning och förvaringsutrymmen jämfört med den äldre stolen.
Seat 2A. Mitt hem under kommande 13 timmar.
När alla passagerare funnit sig tillrätta serverar besättningen välkomstdrinkar följt av utdelning av menyer, tofflor, hörlurar och amenity kits. Avgång sker 25 minuter innan ordinarie avgångstid, och kaptenen meddelar att flygtiden på denna flygning beräknas till drygt tretton timmar.
Väl uppe i luften inleds serveringen omedelbart med kanapéer, nötter och dryck.
Kanapéer bestående av sushi, varma nötter och Champagne.
Sushi är ett något udda val av kanapé, i synnerhet med tanke hur mättande det är. Nötterna känns något överflödiga med tanke på att det redan serveras kanapéer, och Champagnen serverades ljummen.
Här näst följer förrätt och soppa som bägge serverades samtidigt då man ville korta ner serveringstiden. Förrätten var redan upplagd på en tallrik vilket är fallet på nattflygningar där den ordinarie förrättsvagnen uteblir.
Förrätt och soppa.
Förrätten bestod av halstrad oxfilé med körsbärstomater, svarta oliver, bladspenat och caesardressing. Soppan var en krämig ärtsoppa med mascarpone. Oxfilé är en förrätt som har uppenbarat sig allt för ofta ombord på flygplan, och i ärlighetens namn börjar jag det bli lite tröttsamt i smaken. Oxfilén var torr och saknade marmorering, bladspenaten, oliverna och tomaterna tillförde inte speciellt mycket till rätten, och dressingen kändes aningen malplacerad. Soppan var däremot väldigt god, dock aningen mastig.
Näst på tur stod varmrätten där valet föll på det japanska alternativet bestående av misomarinerad kycklinglårfilé med japanskt ris och grönsaker.
Varmrätt.
Kycklingen var mör och smakrik, och misomarinaden gav kycklingen en stark umamismak. Riset och grönsakerna var perfekt tillagade, och överlag var detta en mycket god varmrätt.
Middagen rundas av med ost och efterrätt bestående av en mousse-tårta med smak av grönt te.
Ost och efterrätt.
Middagsserveringen avslutas cirka två timmar in i flygningen och klockan har nu hinnit passera midnatt i Tokyo. Efter att bordet dukats av ber jag besättningen bädda i ordning min säng medan jag borstar tänderna på toaletten.
Turndown service är något som få flygbolag erbjuder i Business Class. Stolen bäddas med en tunn bäddmadrass, ett täcke och en stor kudde. Jag får sju timmars oavbruten sömn på flygningen, och när jag vaknar upp återstår cirka fyra timmar innan landning i Istanbul. Timmarna innan frukost ägnas åt filmtittande på underhållningssystemet, med ett generöst utbud på cirka 200 filmer och TV-avsnitt.
Jag hann sammanlagt se tre filmer under flygningen.
En och en halv timme innan landning i Istanbul påbörjas frukostserveringen. Valen av frukost bestod av en västerländsk eller japansk. Då jag inte är så förtjust i flygplansomeletter, så föll valet på den japanska frukosten. Denna bestod av grillad fisk med japanskt ris, japansk Tamago-omelett, ångkokta grönsaker, misosoppa, tofu, apelsinjuice och smoothie.
Väldigt god japansk frukost ombord.
Efter frukosten återstod cirka 45 minuter kvar till landning, och jag byter snabbt om på toaletten innan det är dags att spänna fast sig i stolen. Ännu en trevlig flygning med Turkish Airlines löper mot sitt slut, och jag passar på att tacka besättningen för den underbara servicen ombord.
Väl framme i Istanbul parkerar vi för ovanlighetens skull vid en gate, och som Business Class passagerare leds vi direkt ut igenom transfer security innan jag går vidare till loungen. Loungen är i det närmaste folktom denna morgon, men det dröjer inte länge det fylls på med besökare från vågen av Asienflyg som landar vid denna tidpunkt. Jag hinner spendera en dryg timme i loungen innan det var dags att röra sig vidare mot anslutningsflyget till Arlanda.
Tidig morgon i Turkish Airlines CIP Lounge i Istanbul.
Turkish Airlines flight TK1793 Istanbul – Stockholm Arlanda
Avgång: 8.50
Ankomst: 10.40
Varaktighet: 3h 50m
Klass: Business Class
Sittplats: 2A
Flygplanstyp: Airbus A321-200
Morgonens flygning upp till Arlanda går i vanlig ordning från en bussgate, och som vanligt råder det fullständigt kaos vid gaten. Morgonens flygplan är en Airbus A321 med recliner-stolar i Business Class, och kabinen är full till sista stol. Avgång sker enligt tidtabell, och väl uppe på marschhöhjd serveras dagens tredje frukost. Då jag redan ätit frukost ombord på anslutningsflyget och i loungen så nöjer jag mig med ”förrätten” innan stolen lutas bakåt för lite väl behövlig sömn.
Frukost ombord på TK1793 från Istanbul till Stockholm Arlanda.
Ankomst på Arlanda sker för ovanlighetens skull vid F-piren, och trots den långa promenaden hinner jag igenom passkontrollen och ombord på bussen hem på mindre än 10 minuter.
Slutsatser
All Nippon Airways First Class är en produkt som länge har stått högt upp på min önskelista. Trots att produkten lovordats av många här på forumet så upplevde jag att den inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Catering från Frankfurt höll inte samma toppstandard som man normalt kan förvänta sig på en flygning från Tokyo, och servicen kändes aningen stel, opersonlig och överdrivet formell. Sovkomforten var inte heller upp till samma nivå som man normalt förväntar sig i First Class, inte minst sängen som var för kort för västerländsk standard. Bortsett från vinerna så upplevde jag inga större skillnader mot Business Class på ANA, en produkt som jag var väldigt imponerad över.
Hemresan med Turkish Airlines överträffade mina förväntningar stort, inte minst när det kommer till servicen som var betydligt bättre än vad man normalt kan förvänta sig. Catering från Tokyo höll inte samma höga standard som från Istanbul, men något som uppskattades var den japanska frukosten som var betydligt bättre än de frukostar man normalt får ombord. Business Class-stolen på A330-300 var bekväm och erbjöd gott om förvaringsutrymme, och trots stolsgrannen så var det enkelt att ta sig in och ut när grannen sov. Jag ser mycket fram emot min kommande resa med Turkish Airlines till San Francisco över jul.
Tack för att ni läste!
Hälsningar
Jonas
