Reserapportstävlingen 2011 3:e plats: Flygvägen till Virihaure

5. Oct 2011
by Jacob

I augusti 2011 drog vi igång BusinessClass.ses första reserapportstävling och imponerande 11 bidrag kom in till redaktionen före deadline. Juryn har haft ett hårt jobb med att utse finalisterna vilket inte minst syns på spridningen av rösterna. Många rapporter höll en bra nivå med stor inlevelse, intressanta upplevelser och mycket humor.

Juryns motivering för den hedrande tredjeplatsen:

En udda upplevelse skriven med stor inlevelse och en stor portion humor. Det är inte svårt att se framför sig den spännande färden över Lapplands högland.

Stort grattis till

lnixon

!

Flygvägen till Virihaure

-

Du, Göran, sväng inte åt vänster nu, för då krockar vi.

Det finns en noggrant standardiserad vokabulär som ska användas vid radiokommunikation i samband med kommersiell flygtrafik. Jag närde en gnagande misstanke att vår pilot struntade i de reglerna. Vi hade klivit av flygbussen en timme tidigare. Eller, ja, strikt sett var det inte en flygbuss, utan Norrbottens Länstrafiks linje 93 från Gällivare via Porjus till Ritsem. I tilltagande duggregn vacklade vi ner med tunga ryggsäckar till Lapplandsflygs startplats, en enkel asfaltsrundel i videsnåren. Tomt. Blött. Det blygrå molntäcket hängde några hundra meter över oss, och på andra sidan Akkajaure såg vi bara foten av Akkamassivet. Trekvart kvar till avgång. Det droppade från regnjackshuvan ner på min nästipp. På en grusplan en liten bit bort stod en vinröd strömlinjeformad helikopter bredvid en friggebod och vi såg någon röra sig. Vi gick bort dit för att se om det kanske var där vi egentligen borde vara. Det visade sig vara Fiskflygs startplats där piloten höll på att göra sin Eurocopter klar för avgång för att hämta in några fiskare från fjället. Han lät oss söka skydd för regnet i friggeboden, bolagets redskapsbod. Som lounge betraktat lämnade boden en del övrigt att önska. Ingen mat, ingen champagne, ja, faktiskt inte ens en stol. Men när regnet strilar ner och man befinner sig i ett knähögt videsnår ute på fjället så är ett par kvadratmeter torr golvyta en lyx som överträffar The Private Room på SIN. Särskilt som vi inte ens behövde visa boardingkort för att komma in. Tid för avgång för Fiskflyg, men piloten lät oss stanna kvar i boden om vi lovade att slå dörren i lås efter oss. Vi tittade ut på regndropparna som föll i vattenpölarna på grusplanen. Dripp-dropp. Vi skulle till Staloluokta. Staloluokta, i hjärtat av Padjelanta, eller Badjelánnda som det mer korrekt stavas - det samiska namnet som betyder "Det högre landet". Staloluokta ligger längst inne vid en vik av Virihaure, kanske Sveriges vackraste sjö. Sten Selander, poet, botanikprofessor och akademiledamot på stol nummer sex skrev en gång:

Plötsligt och otroligt som en uppenbarelse strålar Virihaure fram. Den synen är så överväldigande skön, att hjärtat vill stanna i bröstet. Ingen kamerabild och ingen målning med ord eller pensel kan göra den rättvisa. De kan aldrig fånga det väsentliga: känslan av gränslös vidd och salig frihet. Virihaure är stor som en havsfjärd och har på samma sätt del i den klara oändligheten hos rymden som den speglar. Men den är ändå inte större än att fjällen också på dess andra strand har kvar sin majestätiska resning. Man kunde kalla detta landskap klassiskt: det äger all den höga ro och det ädla jämnmått som det ordet innebär. Det präglas främst av de mjuka, vilande linjerna hos skifferbergen kring sjön. Men ändå undgår det monotonin hos en lågfjällstrakt: de mäktiga högfjällen längre bort med sina vassa tinnar och sin djärva skulptur ger tavlan kraft och dramatiskt liv.

Och, ja, så är det faktiskt. Jag längtar alltid tillbaka till Virihaure. Så småningom hörde vi det tyngre ljudet från en Bell 206 Jetranger nalkas. Vi gick tillbaka till Lapplandsflygs landningsplats och väntade på behörigt avstånd medan helikoptern landade och rotorn stannade. Piloten klev ur och hälsade och hjälpte till att stuva in oss och våra ryggsäckar. Vi två var de enda passagerarna - det är den minsta load jag varit med om på en kommersiell flygning! Jag fick sitta bredvid piloten. Trots att jag satt längst fram fick jag varken pre-departure drink eller ens en varm handduk. Bullerdämpande hörlurar ingick dock. Eller, ja, i alla fall ett fett head-set, om man ska vara noga. Och så dags för take-off. Jag har respekt för helikoptrar. Jag vet hur svårt det är att flyga helikopter. Och seriöst, smaka på ordet "vortex-ring". Hur många andra färdmedel löper risk att råka ut för

vortex-ringar

? Det var inte första gången jag flög helikopter, men när rotorn varvade upp tills marken plötsligt föll iväg under oss och började luta magpirrande får jag erkänna att pulsen steg och handflatorna blev svettiga. Någonting som gjorde dagens flygtur lite extra spännande var trängseln i luften. Den här säsongen bedrev såväl Lapplandsflyg, Norrlandsflyg som Kallaxflyg både charter- och linjetrafik från Ritsem, och när vi lyfte blev vi den femte(!) helikoptern som rörde sig i området. Någon flygtrafikledning finns naturligtvis inte här, utan piloterna får själva samordna trafiken över radio. Vår pilot:

"Ja, då lyfter Lapplandsflyg västerut från Ritsem."

Annan pilot:

"*sprak* Och se upp, för Norrlandsflyg kommer in från sydost."

Vår pilot:

"Ja, jag ser ingenting, för nu immade huven igen."

Nå, defrostern fick snabbt bort imman, och det var med skräckblandad förtjusning jag såg hur vi flög över Akkajaure, över STFs Akka-stugor och Kisuris-stugorna. (Utan att krocka med Göran, som vänligt nog lät bli att svänga vänster.) Vi flög längs en vandringsled som jag tidigare gått, och det kändes konstigt att färdas en hel dagsetapp på bara några minuter. Cateringen ombord var förresten under all kritik, inte ens BOB erbjöds. Färdens höjdpunkt, så att säga, var passet mellan Mulkka och Huornnásj på 858 meter över havet. Molnen gick lågt, men det fanns en tunn strimma klar luft mellan pasströskeln och underkanten av molnen. En omöjligt tunn strimma, föreföll det när helikoptern flög upp mot passet. I själva verket fanns det säkert ett par-tre hundra meter att spela på, men det kändes som om medarna skulle skrapa i kråkbärsriset och som om rotorn skulle vispa upp molnen när vi klämde oss genom. På andra sidan passet var vädret en aning bättre, och vi fick se vår första skymt av Virihaure blänka i fjärran. Vi kurvade runt Unna och Stuor Dijdder och gick in för landning nedanför turiststationen i Staloluokta. Vi klättrade ur helikoptern på skakiga ben och ersattes av en ensam passagerare som skulle vidare till Kvikkjokk. Helikoptern dundrade iväg och lämnade oss i en plötslig tystnad som bara bröts av bruset från jåkken som rinner ner från Gieddávrre. Vi axlade ryggsäckarna och gick ner för att slå upp tältet vid Virihaures strand.

En helikopter från Lapplandsflyg vid Staloluokta, Foto: Wikipedia

More from BusinessClass.com
Airline Review
Review of Japan Airlines Premium Economy

Japan Airlines’ Premium Economy offers a well-designed hard product in tandem with a refined soft-product which gives a glimpse of genuine...

Hotel Review
Review of Hotel Adlon Kempinski Berlin

One of Germany’s legendary hotels, the Hotel Adlon Kempinski Berlin enjoys perhaps the city’s finest location, overlooking Pariser Platz...

Airline New
British Airways sells Carbon Removal Credits to passengers

British Airways is giving customers the opportunity to buy carbon removal credits and actively help take carbon dioxide out of the...