Med British Airways First till Yankee Victor Romeo

AV: Flying Finn Så är det dags att påbörja min första resa i första klass. Det blir British Airways First med Queen of the Skies (Boeing 747-400) till Yankee Victor Romeo, tur o return, från Lima Hotel Romeo. Reportaget kommer att ha fokus på hur det känns när man för första gången flyger i nosen på Queen of the Skies och första klass - även om det är "bara" British Airways och inte t.ex. EY eller JL. Det blir nog flera förstaklassresor under de inkommande åren, men någonstans måste man ju börja. Skriver nog även om mitt resemål. Jag bokade på våren vid en snabbrea från Tyskland till Nordamerika British Airways Club World (affärsklass) och uppgraderade med Avios till första klassen. Destinationen (YVR - Vancouver, BC) valde jag på basis av tillgång av utlösbara platser med flygpoäng (d.v.s. awardplatser på angliserad svenska), planmodellen (ville absolut ha 747-400) och en så lång sträcka som möjligt. T.ex. LAX skulle varit ett alternativ, men jag är ju i Los Angeles, CA, om ca. en månad annors också. Valet blev nu YVR, även om jag begick ett tankefel - de riktigt British Airways-kunniga förstår grejen när de hör att jag flyger med British Airways från LHR. Hoppeligen blir det lyckat. Preliminärt är mitt plan över Atlanten G-CIVK - en skönhet som flugit sedan februari 1997 och har den kombinerade Onewold- och British Airways-färgsättningen. G-CIVK är då en tredje rundtur i rad på samma rutt. Idag tar jag mig med AY till Berlin, Tempe... Tegel, i ekonomi och imorgon börjar resan via London till Stillahavskusten, var vädret är lite varmare än här på hemmaplan, även om nätterna där är redan vid noll.

Visa antal miles, tid och stor karta på Great Circle Mapper

Jag flög idag med Finnair (i praktiken en Embraer 190 från Norra) till Tyskland i turistklass med OW Emerald -status från British Airways Executive Club. Som jag tidigare skrev, så var det en annan Emerald intill mig på planet på basis av samma ombordstigningsgrupp (#1) eller så var han med Sapphire-status och vi alla var i samma grupp (affärsklass, Emerald och Sapphire), vilket jag misstänker var läget. Hur som hällst, så jag var som medveten resenär naturligtvis på alerten under dryckservicen (saft, vatten och kaffe/te är ju gratis för alla) och bad om "Platinum- och Emerald-förmånen", eftersom lik söndagens flyg GVA-HEL tillbaka från Barcelonaträffen, var det ingen aktiv förfrågan, i fall jag vill dricka något som statuskund. Finnair bjuder ju sina Finnair Plus -statuskunder som är Platinum eller Platinum Lumo en gratis dryck under alla flyg med servering i turistklassen. Förmånen gäller även en medresenär. Förutom Finnair Plus -medlemmar, så även övriga Oneworld Emerald -medlermmar får denna förmån, vilket alla inte vet om, eftersom den är inte speciellt annonserad. Men nu vet även ni om den och kan med rätt typ av låg profil beställa "en Emerald-förmån" ombord. I praktiken har Finnair inte räknat en G&T som 1+1, utan som en dryck, så man behöver inte betala för andra hälften av drinken. Kunde bra även ha valt t.ex. öl, läsk eller champagne (Nicolas Feuillatte). Mannen intill mig beställde endast bubbelvatten, medan jag var ju naturligtvis en jäkel och beställde något bättre. Om det under Barcelonaresan blev en G&T med bl.a. örfilar, en scone och yoghurt, så nu blev det en med blåbärssaft. Det är aldrig olämpligt att ta sig en G&T!

Berlin - Tegel är ju inte som flygplats något vidare, men jag har aldrig förut flugit till/från TXL. Eftersom Berlin - Brandenburg (BER) kommer att öppnas nu äntligen kring 2020-2021, så är det ett måste att flyga på Tegel ännu när det går. British Airways snabbrea med Tyskland som utgångspunkt skulle ju ha innebärit även andra alternativ och jag övervägde till en början Stuttgart (STR) eller Hamburg (HAM), p.g.a. anslutning med Finnair inom samma allians, med jag kom till slutsatsen att det är bättre att bocka av TXL så fort som möjligt, eftersom BER kan bli färdig förrän jag flyger via Berlin nästa gång. Det finns ju British Airways lounge på TXL, men den är före säkerhetskontrollen och annors också lär loungerna vara usla på Tegel. Så har inga stora förväntningar för min avgång till London.

Direkt efter att jag åkte med buss 128 till U-Bahn vid Osloer Strasse, så tog jag U8 till Kottbusser Tor i Kreuzberg. Kreuzberg är en stadsdel med starkt turkiskt immigrantinflytande. I fall ni trodde att civilisationens vagga ligger i Mesopotamien, så måste jag med sorg beklaga att ni har blivit vilseledda - allt började nämligen i Kreuzberg.  Ja, jag har idag hittat var allt det goda för mänskligheten har fått sin början - nämligen jag har nu ätit en "urkebab." Den turkiska familjerestaurengen

Hasir

grundades år 1970 och de påstår sig vara hemmet för den ursprungliga döner kebaben. Alltså måste jag ha hittat civilisationens vagga. Mina damer och herrar: här har ni en "urkebab", en döner kebap (#42 på menykortet) från Hasir. I glaset har jag inte mjölk eller surmjölk, utan turkisk yoghurtdryck - ayran. Galant den bästa kebaben jag har någonsin ätit.

Jag övernattar på ibis Berlin Mitte, som ligger en bit norrut från Alexanderplatz. Jag har ju guldstatus med Le Club AccorHotels, men eftersom jag hade bokat ett specialrum, så blev det nu ingen uppgradering av mitt rum. Välkomstdrycken fick jag nog. På denna ibis finns det 5 st. olika temarum (MyRoom) och jag hade valt MyRoom by Ramona, som är då med ett musikaliskt tema. Om jag gissar rätt, så är det ett rum per våning som är ett temarum. Citat från rumsbeskrivningen:

Inne på rummet:

Stereon (svart CD-spelarbox på väggen) är av det högklassiga märket Denver, så inte precis B&O eller något annat snobbigt.

Lite annorlunda utrustning för ett hotellrum i jämförelse med byxpress eller annat dylikt. En tysk album, men så även Bon Jovi och Janet Jackson.

Utsikten från rummet finns i tråden för hotellvyer. På hemresan blir det i stället för Östberlin ett hotell i f.d. Västberlin - ibis Styles Berlin an der Oper, som ligger vid Deutsche Oper.

Det finns ju en massa olika lounger t.ex. på SIN (Changi), men även så i T3 på LHR, i fall man är Oneworld Emerald och har Priority Pass. Jag tagit mig som dagens mål att försöka orka/hinna besöka alla sex - Club Aspire, No1 Lounges, British Airways Galleries First, QF London Lounge, American Airlines International First Class Lounge (den här ska bli en Flagship Lounge i något skede) och Cathay Pacific First Class Lounge. Inte för det, jag har ju t.o.m. fyra olika lounger till mitt förfogande på YVR på vägen tillbaka. Ska bli intressant att besöka SkyTeam Lounge med Priority Pass. Cathay Pacific Lounge och Plaza Premium Lounge är de med högsta kvaliteten där troligen. Här idag på LHR förmodar jag att British Airways eller Cathay Pacific är dagens favorit. Har besökt Cathay Pacific tidigare, men inte den här British Airways Galleries First.Dagen började dock i Berlin, där jag fick efter hotellfrukosten skyndsamt att hinna till Tegel för mitt flyg till LHR. Hade på något sett lyckats söla morgonen, efter att sovit natten ojämnt. Där med framme vid Alexanderplatz konstaterade jag att det blir nog så att jag är tvungen att ta mig en taxi till TXL. Det råkade sig att taxin jag valde nära Galeria Kaufhof kördes av en iranier, som kommit till Tyskland för ca. 20 år sedan. Han var mycket pratsam och min tyska var nog på hård prövning. Om man brukar tänka sig att iranier är på något sett religiösa som shior, så våra talesämnen var nog mera bl.a. spritbaserade. "Finns det Aldi och Lidl i Finland?", "Är det billigt på Lidl?", "Är finsk vodka god?", "Dricker ni rysk vodka?", "Vad kostar en vinflaska?", "Är finsk öl god?", "Dricker jag öl?" o.s.v. Som det blev talan på Barcelonträffen under den inofficiella middagen, så i skolan lär man sig nog inget väsentligt på tanke med t.ex. mat- och dryckdiskussioner, eller annat reserelaterat. Naturligtvis pratade vi även om t.ex. väder, men det är ju inte det väsentliga. Min chaufför och jag kom överens om 30 € för färden till TXL, vilket var ett okej pris. Och jo, det var en officiell taxi. Min chaufför har även fyra syskon i Berlin och han blev även glad när jag sa, att jag känner en iranier som bor i Finland.Inte för det, men på talan om att lära sig främmande språk i grundskolan och i gymnasiet: jag hade ju som min tyskalärare en svensk, som var ursprungligen en småskolelärare i Mora. Överraskande nog flyttade han till Finland under 1970- eller 1980-talet. Under hans lektioner kunde det bli t.ex. episoder av Der Alte på video. Hemma blev det att se på Komissar Rex från Österrike. Tyvärr avled han tidigare i år, men han var en riktig personlighet, som skulle alltid tituleras Herr Studienrat och som gick i kostym. Han var på riktigt mycket förstående, men hade en auktoritet utan att han behövde ryta eller dylikt. Hans habitus var sådan att många var t.o.m. lite rädda för hans tysta auktoritet. Nå, åtminstone lärde jag mig redan som minderårig i skolan att beställa Herr Ober. Måste hålla med

@marbe166

om TXL. En gång är nog tillräckligt för att uppleva flygplatsen. Terminalen var nog säkert toppenmodernt på 1980-talet och under kalla kriget var ju TXL en annan typ av flygplats än nu (för att inte tala om Berlin som en stad), men det är absolut slött att ha en passkontroll och en genomlysningsmaskin per avgångsport. Enda prioriteten jag hade på flygplatsen var incheckningsdisken för Club Europe så att jag fick mina ombordstigningskort fram till YVR. Byggnaden var ju trevlig 80-talsretro, men flygplatsupplevelsen är nog sådan att loungerna är onödiga och man faktiskt vill endast stiga ombord så snart som möjligt, utan att spendera tid på själva flygplatsen.Så väl ombord Airbus A319 till LHR, serverades det två olika lunchalternativ för oss i Club Europe.

Jag valde att äta Tandoori Chicken (kall, tandoorikryddad kyckling), som kom med en liten mozzarellasallad till förrätt och med hönan var det något som påminnde tzatziki, men inte var det. TXL är en destination med catering inom band 1 hos British Airways. Efterrätten var för en gångs skull något annat än chokladmoussen från DO & CO. I sin helhet en god prestation för att vara band 1. TXL är vid utkanten av band 1. T.ex. SZG och VIE är band 2, medan Polen är i band 3.

Och så drycker:

Nicolas Feuillatte serverades tidigare av Finnair i affärsklassen och i deras lounger, så förändringen från Castelnau (läs: Castelnasty) är nog en förbättring hos British Airways. Väl framme på LHR i T5 tog jag undantagsvis bussen på airside till T3, eftersom det var absolut ingen kö i bussväntehallen. Senast när jag åkte med terminalbussen, så köade jag i närmare en timme. Att åka gratis med tunnelbanan (Piccadilly Line) eller HEX (Heathrow Express) absolut effektivast, i fall gränskontrollen löper smort. Bestämde mig för att först besöka No1, som har en á la carte -servering (inkluderad i besöket) och ett avgiftsbelagt spa. Valde att sitta i Club Room, var det fanns bl.a. ett stort bord för större sällskap.

Här är en bild på menykortet, klicka för att se den i större storlek:

Provkörde en Macaroni & Cheese som är vegetarisk utan kött. Portionen hade garnerats med något som påminnde närmast om sågspån. Portionen var inget speciellt, men den fick åtminstone att äta. Kanske en 3/5. På bilden sitter jag i en läderklädd soffa i ett hörn av Club Room. Det fanns flera små sittgrupper i den här delen av loungen. Biblioteksrummet (Library) var av någon orsak inte i bruk, fast något patrask hade nog ändå gått in dit.

Fullbordar nu inlägget i British Airways Galleries First, eftersom Wi-Fi i No1 fungerade absolut inte bra, utan regelbundet tappade jag nästan all dataöverföring. Vet inte berodde det på min VPN, men började inte spendera tid på att lösa problemet. Kunde lika bra byta lounge. BA85, 1A och G-CIVK - allt som planerat. Queen of the Skies i 1. raden är kanske det bästa (läs: flygnördigaste) som British Airways kan bjuda på, även om kabinen är fräschare ombord First i en 787-9 eller A380-800. Nu lite LPGS och nötter här i nosen. Väntar på min First-pyjamas så jag kan se ut som en förmögen kines i Shanghai på 1920-talet. Det lär ha varit ett tecken på förmögenhet, i fall man gick omkring hela dagen i sin pyjamas. (Allt möjligt nyttigt man lär sig genom att läsa FlyerTalk. )

American Airlines International First Class Lounge

Den magiska dörren för oss i First eller med OW Emerald -status:

Lite omväxling på vyerna från denna lounge när Royal Jordanians (RJ) 787-8 väntar på avgång bakom fönstret till AMM (Queen Alia International Airport i Amman). Har inte ännu flugit med RJ, men även om de inte lovprisas bland flygtokar för sin affärsklass (det lär vara typ för medelmåttigt), tänker jag flyga med dem till USA i något skede (USA p.g.a. att de har sina längsta rutter på över 6000 mil till ORD och DTW - rutten AMM-YUL-DTW är faktiskt en mycket exotisk rutt inom OW). Men det är ju typ kosher som premiumflygtok att endast gilla Qatar Airways (för deras Q Suites) och Cathay Pacific (p.g.a. loungerna?), och så måste man ju alltid klaga om American Airlines och British Airways.

Efter som vi var i loungen hela tre personer, tänkte jag för en gångs skull dokumentera den lite mera i detalj som referens för framtida nya besökare. Redan före American Airlines till ORD hade avgått - dagens sista American Airlines-flyg, så var det öde i loungen. Personligen tycker jag att för egen ro är den här loungen eventuellt det bästa OW-alternativet i T3. Dessutom så finns det alltid varmrätter, alkoholhaltiga och alkoholfria drycker, småtugg och dessutom en multifunktionsskrivare, som jag nu utnyttjade för att kopiera mitt ombordstigningskort för BA85 till YVR, eftersom jag ville ha ett arkivex som reseminne från min första First. Och champagnen nämnde jag ju redan.

Här är ett exempel på hurdan varm matt som det bjuds på i loungen. Till vänster en liten pasta bolognese och till höger en liten stek, marinerad i öl, och någon typ av potatisgratäng. Skrev inte ner några anteckningar från bufféns skyltningar, vilket skulla ha underlättat mitt reportagejobb. Men jo, utbudet var okej, lik veckan tidigare och även i juni.

Torsdagen var ju Halloween i de anglosaxiska länderna, så temat synntes i både American Airlines och Qantas lounger. American Airlines hade pyntat med bl.a pumpor. Inredningen i den här loungen är kanske den tristaste av alla fyra, men bortsett det, så är loungen hyffsad. Dock inte lika bra som Flagship Lounge -konceptet i USA, så vi får hoppas moderniseringen av den här kommer att ske snart. Men om man nu tänker på typ Swissport Horizon Lounge på GVA, så är den här ju helt kanon.

Qantas London Lounge

Mitt första besök till den här var under utresan till BCN, men det blev inget loungereportage då. Spenderade då längst i den här, men återkommer nu med några bilder från den nu pågående resan. Qantas London Lounge är på två plan och första våningen är i bruk från kl 17:30 framåt. På första våningen finns det á la carte -servering till bordena och en större bar med bl.a. alla de 17 olika ginsorterna. På FlyerTalk är det typ finnar med sista AY-flyget för kvällen till H:fors som brukar tycka om att utnyttja den. På andra våningen finns det en buffé och en mindre bar. Cathay Pacific och QF är lite udda som bolag med egen lounge i T3, men åtminstone Cathay Pacific har dagligen tre avgångar till HKG. QF har numera sin direkta LHR-PER, men så även Airbus A380-800 som QF2 till SIN och vidare till SYD. QF har en mycket stor loungelokal på tanke med deras endast två avgångar.

En del av loungepersonalen hade klätt och sminkat sig enligt temat, men även dekoren i loungen var enligt högtiden.

Buffén på andra våningen hade igen samma varmrätt som förra veckan. Utbudet är helt okej och man blir nog mätt av maten. Olikt British Airways och American Airlines, så QF har inte drycker på flaska/burk för fri konsumption. Däremot har de den enda bemannade bardisken.

Cathay Pacific First Class Lounge

Mitt besök blev ypperst kort och i fall jag återkommer en annan gång med bilder från resan till Barcelonaträffen, så då blir det bilder på bl.a. á la carte -serveringen hos Cathay Pacific. Nu så plåtade jag endast en bild på vad Cathay Pacific-loungen är kanske bra känd för, förutom bordsserveringen. Vyerna från loungen är kanske de bästa från alla de sex olika loungerna i T3 (måste dock ännu bekräfta om det gäller även Club Aspire):

Så blev det dags att ta sig till avgångsporten 40 som ligger i den nyaste delen av T3 och i praktiken i den andra änden av byggnaden. I fall jag inte har misstagit mig, så "drottningarna" trafikerar alltid från den här delen av terminalen? Hur underbar hon är i sin majestätliga gestalt och alltid så vackra skönhet... Nej, inte hon på bänken, utan aluminiumröret med 4 st. Rolls-Royce hängande under armarna, en bula på taket och 22 år på nacken. Förutom att Boeing 747 har blivit inofficiellt döpt till Queen of the Skies, så officiellt är ju hon den enda och ursprungliga Jumbojet. Jumbojetens historia började som en 747-100 år 1969 och produktionen av 747-8:n är ännu pågående - oberoende av alla Dreamliner- och MAX-problem som Boeing har eller har haft. Dock nu är det endast olevererade fraktplan - 747-8F, som är ännu på kommande. Den sista, nya passagerar-Jumbojeten (747-8I) är där med troligen den som Air China har - är dock inte säker på saken och hinner inte nu undersöka saken under resan.

Dag 2 (del 3): den 22-åriga drottningen

Så blev det dags för grupp 1 att stiga ombord, även om vi nu inte tydligen inte gick ombord först endast i First, utan samtidigt kom också alla OW Emerald -statusresenärerna. Ombordstigningen skedde via jetbryggorna A och B, även om jag och de andra i First blev felaktigt instruerade att gå via jebryggan C. Om jag skulle ha promenerat förbi avspärrningen vid C, så skulle jag hamnat typ på asfalten. Jag blev inte visade fram till min plats, men det var okej. Jag var den första i First och de som var ombord före mig i ombordstigningsgruppen var i någon lägre kabinklass. Det var inte svårt att hitta fram till 1A i nosen.

Alla British Airways varianter av Boeing 747-400 har 14 platser i First och kabinen är likadan ombord alla British Airways 747-400-plan. Den enda synliga skillnaden är IFE-systemet (om vi nu utsluter att en del plan har även Wi-Fi) och det finns två olika varianter i bruk. G-CIVK - den 22-åriga (februari 1997) drottningen jag flög med, har den äldre modellen från Thales. För övrigt kan 747-400-flottan delas i två typer: 74S och 74J. 74S är den jag flög nu med och som har två Club World -kabiner: hela övre däcket med 20 platser och så en kabin på huvuddäcket med resten av de totala platserna. Sammanlagt är det Club World 52 platser ombord en 74S. 74J, som även kallas "hi-J", har samma övre däck, men en stor affärsklasskabin på huvuddäcket - tillsammans hela 86 st. Club World -bänkar. 74J har där med färre platser i World Traveller (d.v.s turistklassen). Framför mittraden finns det ett bord/skåp som har förvaringsutrymme av någon typ. Undersökte inte den nu närmare när min tid gick åt att fotografera kabinen. Dessutom så finns det ett tidningsställ på framsidan av den. 747:n har ju under åren sett olika undervarianter av modellen, men i den främre kabinen har de under åren ofta funnits någon typ av bord eller ett skåp som tar upp det extra utrymmet som orsakas av kabinens form. T.ex. IR (Iran Air) har använt bordet som serveringsbord i Homa-klassen (affärsklassen). Som det även synns på bilden, så har First-kabinen fått modern stämningsljus under First-kabinuppgradering år 2010:

Nosvyer under taxi på LHR:

Jag fotade inte menykortet i sin helhet för er, utan jag citerar endast detaljerna om det jag åt på flyget. Min huvudrätt hade jag fövalt på nätet, så det valet hade jag gjort redan hemma innan avgången. Jag hade i det här skedet haft redan ett glas Laurent-Perrier Grand Siècle (kallas bland FlyerTalk-äventyrare i korthet LPGS) som välkomstdryck innan avgången. Personligen tycker jag att LPGS är helt okej, men inte min favorit som champagne. Den är brut, medan jag föredrar sec och demi-sec. Jo, LPGS är en prestige cuvée, d.v.s. champagnehusets

crème de la crème

, men för mig är det smaken som trumfar, även om jag är champagnesnobb och prestige cuvée är något jag dreglar över, plus gillar att ha ett litet hemreserv på sådana flaskor. Bilden på LPGS-glaset ligger i mitt snabbinlägg från planet före avgång och den tog jag med mobilen. Min huvudmåltid kallades för lunch, även om avgången var kl 17:30 i London. Så ni kan tänka er hur sent mitt "eftermiddagste" blev... Oberoende om räknar måltiden man enligt tiden på avgångsorten eller framme i destinationen, så var konceptet med lunch och eftermiddagste en slags kompromiss mellan tidszonerna. Nå, jag har nu då upplevt "nattvardste" med British Airways. "Lunchen" började med canapéer och en G&T som fika - Fever-Tree och Tanqueray No. 10. IFE från Thales synns i bakgrunden. Programurvalet var inget att skriva hem om i jämförelse med de nyare systemen eller även äldre system med t.ex. AZ och IB. Det fanns endast en film som intresserade mig (Tolkien - inte LOTR, utan filmen om själva Tolkien) och den tittade jag under flyget. Måste dock medge att bildkvaliteten fick mig känna som om jag skulle ha tittat på filmen hemma på VHS år 1997, när G-CIVK var ny och det fanns inget individuellt IFE-system på flyg. Det var inget fel på canapéerna. Inget speciellt, men det är ju rena aptitretare. Kaviaren var nog minimal när jag inte lade märke till den under måltiden, utan nu först noterade jag saken från menyn. Menyn beskrev rätten så här:

Återkommer med resten av min första First-upplevelse lite senare. Måste nu återgå till att vara turist här i Vancouver, BC, och inte uggla med min bärbara på hotellrummet.

Samtidigt som den sista dagen i Vancouver har grytt, så skriver jag det följande avsnittet av mitt reportage. Dessutom så ser det nu ut att bli G-CIVU från april 1998 tillbaka till London i kväll (tidigt på tisdagen svensk tid). Igår skulle jag fått G-CIVA som är den näst äldsta 747-400 som British Airways ännu flyger med - mars 1993. G-BNLY med Landor-färgsättningen är ca. en månad äldre och där med den äldsta. Båda kvarvarande 747-400 från 1993 är av typ 74S. Tyvärr ingen Landor eller Negus för mig på YVR den här resan, även om de är 74S. Av de planen med British Airways 100 år -jubileumsfärgsättningarna, så BOAC är ju en 74J. Nå, åtminstone G-CIVU har Panasonic eX3 som IFE, men utan .air -uppkopplingstjänsten (läs: Wi-Fi med dyra datapaket). Tillbaka till BA85 och "lunchen"... Det blev inte att se färdigt Tolkien före min huvudmåltid, eftersom flera andra ombord lärde ha problem med sin IFE, så CSM (för de som inte känner till British Airways-begräppet CSM: cabin service manager, d.v.s. pursern som ansvarar för kabinpersonalen och agerar som chef) beslöt att nollställa hela IFE-systemet ombord planet. Där med mörklagdes även min skärm. Kom ihåg att planet var med Thales äldre system, så kanske det kan förstås att driftproblem är inte så överraskande. Enligt den flygvärdinnan (Eun Sun, född i Sydkorea) som betjänade mig i 1A, så brukar det bli strul med det här systemet, medan Panasonic eX3 (den nya som ännu har monterats även ombord 747-400 och som även G-CIVU har) har mindre problem. Eftersom jag satt i 1A, så hade jag alla fem förrätter till mitt förfogande. Jag valde att köra kräftpasta.

Förrätten var lyckad. Kan inte klaga över smaken eller dylikt.

British Airways serverar tre olika skumviner i First. Förutom LPGS, så finns det Lanson, brut och rosé, och engelskt skumvin - Hattingley Valley, brut och blanc de noirs. Jag var troligen den enda

connaisseur

'n i First ombord detta flyg, vad angår bubbeldrycket, eller så var de övriga inte intresserade att experimentera. Det blev två ploppar i galleyn p.g.a. mina dryckbeställningar - en från Hattingley Valley -flaskan och en från Lanson-flaskan. På bilden med förrätten har jag ett glas med Hattingley Valley. Om jag jämför drycken med champagne, så var drycken trevligare i smak än t.ex. Castelnau. Inte lika smidig att dricka som mina favoritchampagner eller t.ex. cavan på Set de Born på Barcelonaträffen, men smaken var bättre än i t.ex. många proseccon jag har druckit. Lik alla åsikter om sprit, så min bästa rekommendation är att var och en bör själv prova produkten för att skapa en egen åsikt. Med min huvudrätt bestämde jag mig för att provköra Lanson, rosé, även om jag visste att det inte lönar sig att ha stora förväntningar angående den. Lanson är helt okej som champagne, men rätt så medelmåttigt. Lite billigare än t.ex. Moët & Chandon bland de stora märkena/bulkmärkena. Har inte druckit denna roséchampagne tidigare. Smaken är okej, men lite stram att dricka i jämförelse med många andra roséer.

Huvudrätten hade jag förbeställt på nätet och det fanns sammanlagt fyra olika alternativ. Min huvudrätt:

Jag vet att det är en aning riskabelt att beställa biff på flyg, även om det är i första klassen. Har dock personligen varit positivt överraskad t.ex. i Flagship Business hos American Airlines, när det har serverats en biff. Kritiska resenärer har skrivit gott om biffarna ombord i t.ex. första klassen hos JL (Japan Airlines), men nu så talar vi ju inte om världens delikataste mat i den kabinklassen, utan British Airways och deras First. Där med var jag till en viss grad skeptiskt hur stor risk löper jag att bli serverad en gammal skosula på mitt flyg. Men jag tänkte att det är avgång från LHR och där med DO & CO kanske, hoppeligen levererar något jag kan äta, så beslöt att ta en kalkylerad risk och beställde biffen. Nå, hur smakade min biff? Måste medge att jag blev positivt överraskad! Skulle bedömma prestationen som en 4/5. Texturen var bra och biffen var inte säg. Det frågades inte hur jag vill ha mitt kött, men den var väl typ well done. Kvaliteten på köttet var inget att klaga på. Jag hade väntat mig något sämre, så där med var mina förväntningar inte stora.

De övriga alternativen var:

All huvudrätterna hade samma alternativ till tillbehör/sidorätter:

Mina tillbehör synns på bilden i skålen ovanför min huvudrättstallrik. Som det kanske synns, så var jag fräck och bad om att få pröva alla tre. Så blev det dags att beställa en efterrätt. Jag är ju hederligt talat inte någon ostätare och min efterrättssmak är mera typ glass eller en kakbit. Det fanns fyra olika alternativ som ost till efterrätt, men dessutom fyra andra desserter. Vid det här laget hade jag skapat ett gott och vännskapligt förhållande till flygvärdinnan, så snacket fortskred flytande. Jag misstänkte åt henne att glassen eventuellt inte skulle vara ett gott val, eftersom de har ju ingen frys ombord. Så jag sa att jag tar det säkrare alternativet som var äppeltårta. Hon angav dock att jag kunde nog pröva båda två, så jag var en riktig jäkel och beställde två olika efterrätter. Där med blev det att äta två olika First-efterrätter:

Äppeltårtan var överraskande god för att vara ombord ett flygplan. Glassen var mindre överraskande mindre lyckad som efterrätt, vilket berodde ju naturligtvis inte på själva produkten, utan omständigheterna och glassen hade hunnit vara flera timmar ombord planet i det här skedet. Måste medge att glassen var sämre som helhet än American Airlines sundaeutbud i Flagship Business och inrikes-First (troligen är det även likaså i Flagship First).

Efter att jag fullbordat min måltid, så blev det att se på filmen Tolkien i några timmar, var efter jag beslöt mig för att ta mig en promenad genom hela flygplanet. Eftersom jag satt i First, så ansåg jag att vara berättigad till att besöka alla kabiner av lägre klass. Tidigare i Club World ombord 747-400 har jag endast promenerat genom nästan alla kabiner, men inte i First, eftersom jag har inte kännt mig behörig. Vid det här laget hade serveringen i alla kabiner tagit slut och passagerarna tittade på film eller slumrade/sov. Det var då en god tidpunkt för att plåta lite bilder, även om det var lite mörkt. Jag fotade bilderna i omvänd ordning på vägen tillbaka från galleyn längst borta i planet. Personalens viloutrymme ligger bakom den bakersta galleyn ombord 747-400:n. Ni kan skapa en helhetsbild av planet och vart mina bilder är anknutna, genom att se på t.ex. säteskartan från

The BA Source

. Kabinerna för World Traveller och World Traveller Plus är ombord 747-400-flottan från år 2000, medan Club World -kabinerna är från 2006. First är där med den fräschaste från år 2010. Den stora World Traveller -kabinen bakerst i flygplanet med raderna 40-53:

Den främre World Traveller -kabinen som är framför den stora och innefattar raderna 28-37:

Jag måste medge att jag tycker de rondellformade taklamporna i Club World ser alltid lika korkade ut. De bara helt enkelt inte sitter in i en flygplansmiljö enligt mitt tycke. Bilden är från Club World -kabinen på huvuddäcket. Under min promenad gick jag inte på övre däcket.

World Traveller Plus -kabinen är rätt överraskande lockande i jämförelse med Club World med åtta i rad, även om WTP är en ca. 19 år gammalt på detta plan. Observera att PE (WTP) är mellan First och Club World ombord alla British Airways 747-400 med konfigurationen 74S, medan 74J ("hi-J") har WTP bakom alla Club World -kabinerna. Det här förklarar varför kabinordningen på min promenad kan kännas avvikande från det som brukar vara ordningen ombord dagens långfärdsflygplan.

Tillbaka i första klassen:

Så blev det att lite läsa och dåsa, eftersom jag var inte speciellt trött under hela flyget. Som en nattvakare var tidpunkten för flyget optimal på tanke med vad klockan hemma i Europa var. Tyvärr så mitt reportage skulle i vanliga förhållanden inneburit till följande bilder och detaljer om teserveringen (d.v.s. den mindre måltiden under långflyg med British Airways), men efter att jag skulle sluta slumra och börja piggna upp, så började strulet... Nej, det blev inga bilder på mitt "nattvardste", utan jag blev sist och slutligen tvungen att sitta i 62B - ja, Club World på övre däcket. "Men vad hände då?!?", frågar ni nu bestört. Mitt First-säte slutade sammarbeta med mig en 2,5-2 timmar före vår ankomst till YVR. Jag fick där med tre olika första klassens problem - min första värld, First-värld och första First blev bortblåsta. Det som skedde var att något gick snett med styrelektroniken. Sätesryggen blev i en 35-45° lutning bakåt, vilket inte går att använda för att käka, för att inte tala om att sitta vid landningen. Efter att jag spenderat en 5-10 min på att själv försöka lösa problemet, måste jag gå till galleyn och berätta vad situationen är. Efter alla omvändningar så båda flygvärdarna/-värdinnorna från First och CSM höll på med att försöka fixa mitt säte i 1A. Hela kabinen vaknade som tur nog inte p.g.a. det. Den dålda mekaniska justeringen för bänken hjälpte inte, utan sätet förblev orättad. Vad var efterföljden? Eftersom första klassens alla övriga 13 platser var upptagna, så det enda alternativet var att fortsätta min resa i en lägre kabinklass... Min tur i oturen var att Club World var inte fullt, för då skulle det ha blivit WT eller WTP... Det skulle ha varit ironiskt att hamna tiotalsrader bakåt från 1A till typ 50A. CSM gav mig alla alternativ som var lediga. Jag föredrog att sitta på övre däcket, som skulle normalt vara mitt läge ombord 747-400:n, resande i Club World. Där med valde jag att sitta i 62B, som var den enda lediga platsen på övre däcket. Nå, jag kom att bli serverad First-serveringen även på övre däcket och även samma flygvärdinna (Eun Sun) skulle se efter mig, så servicemässigt var ju British Airways strålande på det här flyget. Både hon, CSM och den övriga kabinpersonalen var riktigt trevliga.  Det blev nog en minnesvärd första First för mig i ett positivt skyfte, även om slutet blev lite pladask utan att få landa, sittande i nosen och med alla vyer ovanför Vancouver. När jag migrerade till 62B så var övre däcket mörklagt, så det blev inga bilder på min personliga och exceptionella "Club First" -upplevelse. (Jag hade en helt egen kabinklass! ) Det blev att ha "nattvardste" och en G&T under min ~1,5 timme på övre däcket. Jag fick min G&T med Gordons, enligt mitt önskemål, som inte är standardutbud i First. (Hade fått ett löfte om Gordons redan i 1A, så det berodde inte på min situation.) Ingen tycktes lägga märke till på övre däcket att jag sitter och stoppar i mig First-proviant. Teserveringen är ju ändå med en finare servis i First. Om något annat var speciellt med mitt flyg, så det blev att göra min personliga premiär som BAEC Gold -statuskund som ger en Golden Ticket till en från kabinpersonalen som ett tack. Jag gav flygvärdinnan en guldbiljett för hennes attityd och service var lysande. Även om det blev strul med min första First p.g.a. bänken, så var jag på gott humör under resten av flyget och när jag lämnade planet. Jag gjorde det klart både för henne och CSM att jag har inte tidigare gett en guldbiljett och jag ger inte en sådan på svaga grunder, utan resonemanget måste vara starkt för saken. Hon blev rysligt tacksam, vilket jag kan förståd som s.k. mixed fleet -personal och på tanke med hennes årliga utvecklingssamtal. Väntar med intresse vad British Airways kommer att föreslå till mig som kompensation, efter att CSM gjorde en rapport med sin iPad. Fortsätter med reportaget i något skede, senast när jag är tillbaka hemma. Det blir i följande avsnittet några valda bitar från mitt resemål. Samtidigt som den sista dagen i Vancouver har grytt, så skriver jag det följande avsnittet av mitt reportage. Dessutom så ser det nu ut att bli G-CIVU från april 1998 tillbaka till London i kväll (tidigt på tisdagen svensk tid). Igår skulle jag fått G-CIVA som är den näst äldsta 747-400 som British Airways ännu flyger med - mars 1993. G-BNLY med Landor-färgsättningen är ca. en månad äldre och där med den äldsta. Båda kvarvarande 747-400 från 1993 är av typ 74S. Tyvärr ingen Landor eller Negus för mig på YVR den här resan, även om de är 74S. Av de planen med British Airways 100 år -jubileumsfärgsättningarna, så BOAC är ju en 74J. Nå, åtminstone G-CIVU har Panasonic eX3 som IFE, men utan .air -uppkopplingstjänsten (läs: Wi-Fi med dyra datapaket). Tillbaka till BA85 och "lunchen"... Det blev inte att se färdigt Tolkien före min huvudmåltid, eftersom flera andra ombord lärde ha problem med sin IFE, så CSM (för de som inte känner till British Airways-begräppet CSM: cabin service manager, d.v.s. pursern som ansvarar för kabinpersonalen och agerar som chef) beslöt att nollställa hela IFE-systemet ombord planet. Där med mörklagdes även min skärm. Kom ihåg att planet var med Thales äldre system, så kanske det kan förstås att driftproblem är inte så överraskande. Enligt den flygvärdinnan (Eun Sun, född i Sydkorea) som betjänade mig i 1A, så brukar det bli strul med det här systemet, medan Panasonic eX3 (den nya som ännu har monterats även ombord 747-400 och som även G-CIVU har) har mindre problem. Eftersom jag satt i 1A, så hade jag alla fem förrätter till mitt förfogande. Jag valde att köra kräftpasta.

Förrätten var lyckad. Kan inte klaga över smaken eller dylikt.

British Airways serverar tre olika skumviner i First. Förutom LPGS, så finns det Lanson, brut och rosé, och engelskt skumvin - Hattingley Valley, brut och blanc de noirs. Jag var troligen den enda

connaisseur

'n i First ombord detta flyg, vad angår bubbeldrycket, eller så var de övriga inte intresserade att experimentera. Det blev två ploppar i galleyn p.g.a. mina dryckbeställningar - en från Hattingley Valley -flaskan och en från Lanson-flaskan. På bilden med förrätten har jag ett glas med Hattingley Valley. Om jag jämför drycken med champagne, så var drycken trevligare i smak än t.ex. Castelnau. Inte lika smidig att dricka som mina favoritchampagner eller t.ex. cavan på Set de Born på Barcelonaträffen, men smaken var bättre än i t.ex. många proseccon jag har druckit. Lik alla åsikter om sprit, så min bästa rekommendation är att var och en bör själv prova produkten för att skapa en egen åsikt. Med min huvudrätt bestämde jag mig för att provköra Lanson, rosé, även om jag visste att det inte lönar sig att ha stora förväntningar angående den. Lanson är helt okej som champagne, men rätt så medelmåttigt. Lite billigare än t.ex. Moët & Chandon bland de stora märkena/bulkmärkena. Har inte druckit denna roséchampagne tidigare. Smaken är okej, men lite stram att dricka i jämförelse med många andra roséer.

Huvudrätten hade jag förbeställt på nätet och det fanns sammanlagt fyra olika alternativ. Min huvudrätt:

Jag vet att det är en aning riskabelt att beställa biff på flyg, även om det är i första klassen. Har dock personligen varit positivt överraskad t.ex. i Flagship Business hos American Airlines, när det har serverats en biff. Kritiska resenärer har skrivit gott om biffarna ombord i t.ex. första klassen hos JL (Japan Airlines), men nu så talar vi ju inte om världens delikataste mat i den kabinklassen, utan British Airways och deras First. Där med var jag till en viss grad skeptiskt hur stor risk löper jag att bli serverad en gammal skosula på mitt flyg. Men jag tänkte att det är avgång från LHR och där med DO & CO kanske, hoppeligen levererar något jag kan äta, så beslöt att ta en kalkylerad risk och beställde biffen. Nå, hur smakade min biff? Måste medge att jag blev positivt överraskad! Skulle bedömma prestationen som en 4/5. Texturen var bra och biffen var inte säg. Det frågades inte hur jag vill ha mitt kött, men den var väl typ well done. Kvaliteten på köttet var inget att klaga på. Jag hade väntat mig något sämre, så där med var mina förväntningar inte stora.

De övriga alternativen var:

All huvudrätterna hade samma alternativ till tillbehör/sidorätter:

Mina tillbehör synns på bilden i skålen ovanför min huvudrättstallrik. Som det kanske synns, så var jag fräck och bad om att få pröva alla tre.

Så blev det dags att beställa en efterrätt. Jag är ju hederligt talat inte någon ostätare och min efterrättssmak är mera typ glass eller en kakbit. Det fanns fyra olika alternativ som ost till efterrätt, men dessutom fyra andra desserter. Vid det här laget hade jag skapat ett gott och vännskapligt förhållande till flygvärdinnan, så snacket fortskred flytande. Jag misstänkte åt henne att glassen eventuellt inte skulle vara ett gott val, eftersom de har ju ingen frys ombord. Så jag sa att jag tar det säkrare alternativet som var äppeltårta. Hon angav dock att jag kunde nog pröva båda två, så jag var en riktig jäkel och beställde två olika efterrätter. Där med blev det att äta två olika First-efterrätter:

Äppeltårtan var överraskande god för att vara ombord ett flygplan. Glassen var mindre överraskande mindre lyckad som efterrätt, vilket berodde ju naturligtvis inte på själva produkten, utan omständigheterna och glassen hade hunnit vara flera timmar ombord planet i det här skedet. Måste medge att glassen var sämre som helhet än American Airlines sundaeutbud i Flagship Business och inrikes-First (troligen är det även likaså i Flagship First).

Efter att jag fullbordat min måltid, så blev det att se på filmen Tolkien i några timmar, var efter jag beslöt mig för att ta mig en promenad genom hela flygplanet. Eftersom jag satt i First, så ansåg jag att vara berättigad till att besöka alla kabiner av lägre klass. Tidigare i Club World ombord 747-400 har jag endast promenerat genom nästan alla kabiner, men inte i First, eftersom jag har inte kännt mig behörig. Vid det här laget hade serveringen i alla kabiner tagit slut och passagerarna tittade på film eller slumrade/sov. Det var då en god tidpunkt för att plåta lite bilder, även om det var lite mörkt. Jag fotade bilderna i omvänd ordning på vägen tillbaka från galleyn längst borta i planet. Personalens viloutrymme ligger bakom den bakersta galleyn ombord 747-400:n. Ni kan skapa en helhetsbild av planet och vart mina bilder är anknutna, genom att se på t.ex. säteskartan från

The BA Source

. Kabinerna för World Traveller och World Traveller Plus är ombord 747-400-flottan från år 2000, medan Club World -kabinerna är från 2006. First är där med den fräschaste från år 2010. Den stora World Traveller -kabinen bakerst i flygplanet med raderna 40-53:

Den främre World Traveller -kabinen som är framför den stora och innefattar raderna 28-37:

Jag måste medge att jag tycker de rondellformade taklamporna i Club World ser alltid lika korkade ut. De bara helt enkelt inte sitter in i en flygplansmiljö enligt mitt tycke. Bilden är från Club World -kabinen på huvuddäcket. Under min promenad gick jag inte på övre däcket.

World Traveller Plus -kabinen är rätt överraskande lockande i jämförelse med Club World med åtta i rad, även om WTP är en ca. 19 år gammalt på detta plan. Observera att PE (WTP) är mellan First och Club World ombord alla British Airways 747-400 med konfigurationen 74S, medan 74J ("hi-J") har WTP bakom alla Club World -kabinerna. Det här förklarar varför kabinordningen på min promenad kan kännas avvikande från det som brukar vara ordningen ombord dagens långfärdsflygplan.

Tillbaka i första klassen:

Så blev det att lite läsa och dåsa, eftersom jag var inte speciellt trött under hela flyget. Som en nattvakare var tidpunkten för flyget optimal på tanke med vad klockan hemma i Europa var. Tyvärr så mitt reportage skulle i vanliga förhållanden inneburit till följande bilder och detaljer om teserveringen (d.v.s. den mindre måltiden under långflyg med British Airways), men efter att jag skulle sluta slumra och börja piggna upp, så började strulet... Nej, det blev inga bilder på mitt "nattvardste", utan jag blev sist och slutligen tvungen att sitta i 62B - ja, Club World på övre däcket. "Men vad hände då?!?", frågar ni nu bestört. Mitt First-säte slutade sammarbeta med mig en 2,5-2 timmar före vår ankomst till YVR. Jag fick där med tre olika första klassens problem - min första värld, First-värld och första First blev bortblåsta. Det som skedde var att något gick snett med styrelektroniken. Sätesryggen blev i en 35-45° lutning bakåt, vilket inte går att använda för att käka, för att inte tala om att sitta vid landningen. Efter att jag spenderat en 5-10 min på att själv försöka lösa problemet, måste jag gå till galleyn och berätta vad situationen är. Efter alla omvändningar så båda flygvärdarna/-värdinnorna från First och CSM höll på med att försöka fixa mitt säte i 1A. Hela kabinen vaknade som tur nog inte p.g.a. det. Den dålda mekaniska justeringen för bänken hjälpte inte, utan sätet förblev orättad. Vad var efterföljden? Eftersom första klassens alla övriga 13 platser var upptagna, så det enda alternativet var att fortsätta min resa i en lägre kabinklass...  Min tur i oturen var att Club World var inte fullt, för då skulle det ha blivit WT eller WTP... Det skulle ha varit ironiskt att hamna tiotalsrader bakåt från 1A till typ 50A. CSM gav mig alla alternativ som var lediga. Jag föredrog att sitta på övre däcket, som skulle normalt vara mitt läge ombord 747-400:n, resande i Club World. Där med valde jag att sitta i 62B, som var den enda lediga platsen på övre däcket. Nå, jag kom att bli serverad First-serveringen även på övre däcket och även samma flygvärdinna (Eun Sun) skulle se efter mig, så servicemässigt var ju British Airways strålande på det här flyget. Både hon, CSM och den övriga kabinpersonalen var riktigt trevliga. Det blev nog en minnesvärd första First för mig i ett positivt skyfte, även om slutet blev lite pladask utan att få landa, sittande i nosen och med alla vyer ovanför Vancouver. När jag migrerade till 62B så var övre däcket mörklagt, så det blev inga bilder på min personliga och exceptionella "Club First" -upplevelse. (Jag hade en helt egen kabinklass! ) Det blev att ha "nattvardste" och en G&T under min ~1,5 timme på övre däcket. Jag fick min G&T med Gordons, enligt mitt önskemål, som inte är standardutbud i First. (Hade fått ett löfte om Gordons redan i 1A, så det berodde inte på min situation.) Ingen tycktes lägga märke till på övre däcket att jag sitter och stoppar i mig First-proviant. Teserveringen är ju ändå med en finare servis i First. Om något annat var speciellt med mitt flyg, så det blev att göra min personliga premiär som BAEC Gold -statuskund som ger en Golden Ticket till en från kabinpersonalen som ett tack. Jag gav flygvärdinnan en guldbiljett för hennes attityd och service var lysande.  Även om det blev strul med min första First p.g.a. bänken, så var jag på gott humör under resten av flyget och när jag lämnade planet. Jag gjorde det klart både för henne och CSM att jag har inte tidigare gett en guldbiljett och jag ger inte en sådan på svaga grunder, utan resonemanget måste vara starkt för saken. Hon blev rysligt tacksam, vilket jag kan förståd som s.k. mixed fleet -personal och på tanke med hennes årliga utvecklingssamtal. Väntar med intresse vad British Airways kommer att föreslå till mig som kompensation, efter att CSM gjorde en rapport med sin iPad. Fortsätter med reportaget i något skede, senast när jag är tillbaka hemma. Det blir i följande avsnittet några valda bitar från mitt resemål.

"Mr. Dead Finn" har hittat en sista viloplats för sin mörbultade kropp på inomhusterassen i British Airways Concorde Room, LHR T5 South. Ingen cabbana var mindre överraskande ledig, men hittade den här skönheten efter att jag ätit inne en British Airways Burger, så här ute fyndade jag en härlig, stor soffa att ligga på. Måste medge att är lite mörbultad efter alla långpromenader under resan och så den korta nattsömenen under flyget från YVR. Väntar bara på att kunna ta U-Bahn till Deutsche Oper...

Jag glömde skriva att det roar mig hur G-CIVK är den Jumbojeten, som senast rullat ut från service på British Airways Cardiff. Mitt strul inträffade 31.10 och hon hade återkommit från Cardiff ca. en vecka tidigare 25.10. Är det här det kända begräppet "British engineering"?  Under servicen gjordes endast en grundlig rengöring av kabinerna. De här 74S kommer inte att få .air eller flera Panasonic eX3 -uppgraderingar. Där med kommer 747-epoken hos British Airways ta slut med förmodeligen 74J på typ LHR-JFK kring 2021-2022..Det lönar sig att flyga nu till t.ex. CPT (Kapstaden), i fall man vill ha en mera klassisk känsla ombord.