Big Birger
Medlem
Resan till Thailand för 6 personer på 3 olika bokningar blev lite rörig och spännande, se "Bonusresa till Thailand, med happy ending".
Detta är del 2. Hemresan.
Biljetterna hem för oss 6 personer var alltså i tre olika bokningar:
#1 Fru + son#2: Thai Business 01:10 direkt från Bangkok till Arlanda .
#2 Son#1 + flickvän: Thai till Delhi 23:15. Vänta 7 timmar på nästa plan med Ethiopian till Addis Abeba. 11 timmar senare med Ethiopian till London. 3,5 h innan SAS till London. Allt i Business.
#3 Jag + dotter: Thai till Mumbai vid 19-tiden. 6 timmars rast vila på stället innan Ethiopian 04:00 till Addis Abeba. 17 timmar innan vi flyger med Ethiopian till Wien. 6 timmar där innan Austrian tar oss hem till Arlanda. Allt i Business.
Kollade biljetterna och flighterna dagen innan för att vara säker på att inget ställts in med kort varsel. Allt såg grönt ut. Förutom den röda rutan för bokning #1 som sa att inte alla biljetter var biljetterade och att jag ombads kontakta SAS Service Center. Fick en liten klump i magen, men tänkte att det rimligen var en rest från deras äventyr med resan till Thailand.
Vi åkte i samlad tropp till flygplatsen i god tid för att checka in tillsammans och avsluta i lugn och ro i Thai-loungen. En stor minibuss hämtade oss vid hotellet. Jag dubbelkollade att han skulle köra motorvägen från hotellet, eftersom det inte var mycket trafik den vägen. "Ja" svarade chauffören, och körde åt andra hållet.
Efter att ha stått stilla i trafik i 5 minuter frågade jag hur det kommer sig att vi åker åt fel håll. Fick ett mumlande svar som innebar att vi nog skulle svänga höger-höger längre fram för att komma ut på motorvägen. Det gjorde vi faktiskt en stund senare, men vi förlorade ca: 10 minuter jämfört med vad google maps estimerade från början. Inte hela världen. Vi hade gott om tid.
Väl framme på flygplatsen blev vi avsläppta utanför incheckningen till Thai Business och det var bara att kliva fram till disken.
#1. Inget problem. Incheckade och klara.
#2. Inget problem. Incheckade och klara + boardingkort för alla flighter.
#3. Knapp knapp... prata i telefon. Knapp knapp. "Computer says no".
Enligt kvinnan som jobbade med incheckningen kunde hon inte checka in oss på grund av att vår transfer var +12 timmar och att det inte är tillåtet utan ett godkänt visum till Ethiopien. Se tråden "Denied check-in på flyg från Bangkok pga transit >12 timmar i Addis Abeba".
3,5 timmar kvar till planet ska avgå.
Jag försökte visa på Ethiopians webb att det går att skaffa "transit visa" på plats i Addis Abeba för upp till 72 timmar. Provade med alla möjliga argument, om hon kunde boka om oss till något annat Thai-flyg som ger oss kortare tid i Addis Abeba.
Inget hjälpte. Kvinnan var väldigt vänlig och hjälpsam, och sa att hon frågat sin supervisor som sa samma sak. Hon kunde inte boka om några biljetter. Hon sa att jag var tvungen att vända mig till SAS för att bli ombokad, och bad oss att flytta oss från incheckningen.
Så det var bara att ringa Diamond-supporten och hålla tummarna.
Efter 15 minuter kom jag fram. Agenten som svarade var nog inte den skarpaste, men förstod utmaningen att hitta nya biljetter. Hon behövde dubbelkolla något med EuroBonus-avdelningen. Tyst i 20 minuter. Stressande.
Jag hittade under tiden ett utmärkt alternativ, som till och med var bokningsbart via Star Alliance-bokningen på sas.se. Att vi väntar lite extra i Mumbai, och kommer fram till Addis Abeba 9 timmar innan planet skulle gå.
När agenten kommer tillbaka säger hon att de letar alternativ, men att allt är fullbokat. Jag tipsar om mitt konkreta förslag, och hon tar det vidare till EuroBonus. Pausmusik i 15 minuter till. Stressnivån gick upp en nivå till.
Hon kommer tillbaka och berättar att det inte gick att använda den flighten pga married segments. Skulle vi ta den flighten hade vi ingen hemresa från Addis Abeba. De letar vidare. 10 minuter går. Jag letar vidare men hittar inga alternativ.
Under tiden jag väntar försöker jag att argumentera med kvinnan vid incheckningen igen att det visst går att söka om "transit visa on arrival" om man har >12 timmar på plats. Hon går ändå inte med på att checka in oss. Visar att vi har 3 vaccinsprutor och att Sverige är med på listan på webben över länder som kan söka "visa on arrival". Spelar ingen roll.
Efter 10 minuter kommer SAS-agenten tillbaka och säger att det enda de kan erbjuda är Economy i 9 timmar med Luftvaffe från Mumbai till Frankfurt 02:50 och sedan hem med SAS Plus 4 timmar efter landning.
Jag ser inget annat alternativ än att tacka ja till de biljetterna.
Tyst i 10 minuter. Eller tyst och tyst. Den där låten spelades om och om igen. Vad är det som tar sådan tid? Biljetterna ska bara ställas ut.
Jag tittar i SAS-appen, och det ser ut som att de nya flighterna är på plats. Bra! Det går ändå lite åt rätt håll.
Agenten kommer tillbaka i luren och säger att de inte kan ställa ut biljetterna för att någon från Thai är inne och pillar på bokningen. Jag förklarar att ingen från Thai håller på att pilla med biljetterna vad jag känner till, och att det ser bra ut i SAS-appen. Agenten förklarar att det såg bra ut, men att biljetterna till Addis Abeba hade lagts tillbaka igen av någon annan. Jag uppdaterade appen, och mycket riktigt var nu de gamla biljetterna tillbaka. Märkligt!
Agenten ska prata med EuroBonus igen, och jag ber henne att återkoppla till mig var 5:e minut för att jag ska veta hur det går.
Efter 12 minuter återkommer hon med besked att de nya biljetterna är klara, och att jag kan checka in för hemresan. Jippi. Eller vad säger man? Vi checkade in, men fick bara boardingkort till Mumbai. Boardingkort för de andra två flighterna skulle bara att hämta ut i Mumbai. Nemas problemas.
Så istället för hemresa i Business hela vägen via Addis Abeba, blir det 9 timmar Economy. Det är inte hela världen. Vi har trots allt haft en otrolig semester på Koh Lipe. Vi får väl försöka sova i något vilorum i loungen i Mumbai. Det kunde vara värre.
Ja, det kunde vara värre.
Resan med Thai i Business från Bangkok till Mumbai var drygt 4 timmar. Helt ok plan. Jag och dotter satt längst fram i planet i "honemoon seating" nära varandra. Bra mat som vi beställt innan (kyckling).
Direkt efter take off hör jag hur någon försöker att skära i glas med sin röst genom att skrika på gäll thailändska i kabinen. Mycket. Och länge. Det visade sig vara kvinnan bakom dottern som försökte småprata med sin man som satt långt bort. Jag bad henne att tona ned sig lite. Hon förstod ingenting. Pekade på henne, tittade henne i ögonen och sa "Stop screamning. Now.". Det förstod hon. Det blev tyst. En annan passagerare längre bak i kabinen applåderade.
Barnet snett bakom dottern till höger tittade på barnfilm i sin iPad. Utan lurar. På högsta volym. Mamman som satt bredvid tyckte det var toppen. Jag lät det vara. Det störde oss inte så mycket eftersom vi hade egna brusreducernade lurar och tittade på annat. Efter 2 timmar tröttnade en flygvärdinna och bad dem att stänga av iPaden eller använda lurar. Min anonyma likatänkande medpassagerare applåderade igen i skydd av mörkret i kabinen.
Efter att ha landat i Mumbai skulle vi bara sikta på transfer och skaffa nya boardingkort innan vi skulle slappa lite i loungen.
Vi följde strömmen med folk och letade efter transit, men insåg att vi kommit fel när skyltar förklarade att man skulle ta fram sitt visum för Indien. Så vi vände och gick tillbaka. Då såg vi skyltar till "International transfer". Perfekt. Följde dem, tills det inte längre fanns några skyltar och vi var tillbaka vid vår gate som vi kom ifrån.
Då vände vi igen och gick istället in i en öde korridor för att se om det kunde vara där, men blev stoppade av några vakter efter 30 meter. De följde med oss till de nedsläckta luckorna som var "transfer" som vi missat två gånger när vi gick förbi.
Bakom de nedsläckta luckorna fanns en säkerhetskontroll. Vi öppnad dörren dit för att gå igenom och komma in i terminalen. Det gick inte. Man måste ha boardingkort för att komma igenom säkerhetskontrollen.
Frågade militärerna som skötte säkerhetskontrollen hur vi skaffar boardingkort och fick svaret "Det gör man innanför säkerhetskontrollen." och sedan bad han oss att lämna säkerhetskontrollen. Klurig utmaning. 5,5 timmar till flyget skulle gå, så det fanns ingen anledning att bli orolig eller stressad, men vi närmade oss midnatt enligt Thai-tid.
När vi står och funderar på vad vi ska göra kommer det en liten kvinna i klargröna kläder med indiskt ursprung som frågade om vi kom med Thai-planet och ska åka vidare till Frankfurt. Hon undrade varför vi inte hade sökt upp henne vid gaten. Jag hade ingen aning om att vi hade någon som väntade på oss förklarade jag. Hon svarade på något som kan ha varit Hindu. Eller engelska. Svårt att veta.
Det visade sig att denna kvinna ska hjälpa oss med boardingkort. Hon bad oss sitta ned och vänta. Det gjorde vi. Kvinnan också. Hon stirrade på oss som cirkusdjur. Efter att ha suttit och tittat på varandra i 30 minuter frågade vi hur länge vi behöver vänta. Inte för att vi hade bråttom, men för att vi hellre väntar i en lounge än på en hård brits. Hon svarade att hon har pratat med sin supervisor som ska återkomma. Ta det bara lugnt.
Dottern frågade hur länge hon jobbat på flygplatsen. Fick svaret "One month".
Dottern frågade om hon var född i Mumbai. Fick svaret "Ja".
Det kom förbi en kollega i likadana kläder som vår hjälpreda som bar på 6 flaskor whiskey i en plastpåse. Hon berättade att en passagerare hade glömt kvar den på planet. Jag frågade om vi inte kunde dela på flaskorna och ha en liten fest. Ingen av dem rörde en min.
Efter ungefär en timme pep det till i telefonen och hon pratade på något annat språk en engelska och gick iväg.
10 minuter senare kom hon tillbaka och ville se på våra pass. Jag fick intrycket att hon skulle titta på passen och visa någon i säkerhetskontrollen, men istället gick hon snabbt igenom kontrollen och var borta.
Det kändes inte supertoppen att bli av med passen. För egen del var det lugnt, men dottern har ett visum i passet till USA för studier i höst. Blir hon av med passet blir det en utmaning de luxe att skaffa ett nytt + även visum till USA innan det är för sent.
Jag vankade fram och tillbaka som Baltazar och väntade. Och väntade.
Plötsligt kom hon tillbaka med passen, och två boardingkort. Så efter drygt 1,5 timme kunde vi gå igenom säkerhetskontrollen. Smidig transfer. Not.
Sidospår:
Son#1 berättade senare om sin transfer i Delhi att de hade fått vänta i 4 timmar i ett kallt rum från 02.00 till 06.00 på att få nya boardingkort som var signerade med bläck. Deras boardingkort som de fick i Bangkok var inte kluddade på med bläck, så de gick inte att använda alls.
Militärerna i vår säkerhetskontroll var galet noga. Vi kom ju ändå direkt från ett plan, där det också har varit en säkerhetskontroll... De skannade till höger och vänster, kroppsvisiterade och sökte metallpinne flera gånger runt kroppen. Dottern tog de undan i ett separat rum där en kvinnlig militär kroppsvisiterade henne. Det tog oss nog 10 minuter att komma igenom säkerhetskontrollen. Det var NOLL personer i kö och under den tid vi väntat hade det gått igenom maximalt 10 personer, inklusive vår gröna kompis.
Väl inne i terminalen letade vi upp loungen. Givetvis stod det inte på boardingkortet att jag har Star Alliance Gold, så jag visade upp Diamond-kortet från EuroBonus. Det hjälpte inte. De släppte inte in oss. Det hade behövts en Business-biljett. Segt. Det var efter midnatt även i lokal tid och det var lugnt i terminalen. Vi gick till gaten istället. 2 timmar kvar att döda.
När gaten öppnade gjorde jag ett försök att uppgradera oss till Business hos kvinnan som stod vid tangentbordet. Förklarade att vi hade Business-biljetter, men att vi blivit nekade incheckning i Bangkok och frågade om det fanns något som hon eller jag kan göra för att sitta i Business istället för i Economy.
Hon förstod vår utmaning och förklarade att all mat redan var lastad, så det skulle inte gå. Jag förklarade att vi inte behöver någon mat. Vi vill ändå bara sova på flighten som skulle avgå 02:50 (04:20 för oss som var kvar i Thai-tid). Jag förklarade att jag har Miles & More-poäng att betala med om det behövs.
Hon sa något om att hon måste kolla med "engineering" för att det var eventuellt ett problem med en av stolarna. Hon frågade hur hon skulle kunna hitta oss när hon vet med säkerhet om det skulle gå att uppgradera eller inte. Det var inte någon större utmaning då vi var de enda två blonda skallarna i hela terminalen, som satt 10 meter bort.
Efter en stund kom hon förbi och förklarade att det går bra att uppgradera med Miles & More-poäng. Toppen tänkte jag. Det får kosta vilka poäng som helst. Hon knappade och allt var klart till sista tangenttryckningen när "Computer says no". Det gick inte. Visade sig att deras system inte tillät en uppgradering med Miles & More på en bokning gjord med EuroBonus-poäng.
Inte jättekonstigt egentligen, men jag hade hoppats att de kanske kunde gå runt det manuellt. Det fanns platser. De var beredda att sälja dem för ett pris som jag var beredd att betala. Det borde gå att lösa.
Försökte alla möjliga trix. Att bara vara tyst och låta de bli stressade av obehaglig tystnad, fråga om det inte fanns något annat sätt att lösa det på, om det fanns någon annan att prata med etc. Inget gick. Så det var bara att förbereda sig på 9 timmar Economy. På rad 54.
Vid boarding var det som vanligt påstigning för halta och lytta + barnfamiljer med små barn. Det var en lång parad av rullstolar i färgglada kläder som rullades in i gaten. Och jag har aldrig sett så stora barnfamiljer med så många vuxna och äldre syskon.
När det var dags för priority boarding och vi gick ombord var planet redan halvfullt.
Jag insåg att vi satt så långt bak att det troligen bara var 2 stolar bredvid varandra och att fönsterplatsen saknas på grund av att flygkroppen smalnar av där bak. Normalt är det ju 3+4+4 i den Boeing 747-400 som skulle flaxa oss mot Tyskland.
Frågade dottern vad vi gör om vi får en indisk dregglande grönsak bredvid oss vid fönstret som inte kan komma till toa på natten och som kommer kissa på sig. Har sällan sett en så orolig och nervös dotter. Lite kul måste en pappa få ha mitt i natten.
Precis som jag misstänkte var det bara vi två bredvid varandra, och en halv plats vid fönstret utan stol. Lättad dotter.
Det var länge sedan jag flög Economy på long haul, och ännu längre sedan jag suttit så långt bak. Vilket motorvrål det var vid take off! Både jag och dottern började garva. Det var helt omöjligt att kunna prata under starten. Vi som är vana vid ett litet svagt surrande.
Och vad det guppade! Rena berg-och-dalbanan. Nu gillar vi thrill rides båda två, så det var bara kul. Vilken skillnad det är att flyga längst fram jämfört med längst bak.
Vi somnade ganska snart efter starten och jag vaknade efter en stund och tittade på klockan. Höll andan och hoppades att det skulle ha gått 6 timmar. Det hade gått 1 timme och 45 minuter. Då flygtiden beräknats till 8 timmar var det bara 6 timmar och 15 minuter kvar.
Vaknade, bytte ställning, somnade om. Var 5:e minut. I 5 timmar.
Legendariskt mycket barnskrik i kabinen från flera håll, men ingen i vår omedelbara närhet. Det är som det är i Economy, så det tycker jag ändå inte var så störande som det är i Business. Där tycker jag verkligen synd om de som betalar fullt pris och som inte kommer fram utvilade och fräscha på grund av föräldrar som väljer att flyga Business med små barn.
När det var ungefär en timme kvar till landning serverades det vegetarisk sörja i aluminium till frukost. Jag smakade på allt. Är inte speciellt kräsen, men det var faktiskt oätligt. Det tyckte inte mina indiska grannar tvärs över gången som med glad aptit åt med händerna direkt ur burken.
Det fingervarma kaffet som serverades såg ut som något de slevat upp direkt ur Ganges. Ingen höjdare.
När vi till slut landat trängde det sig fram en kvinna från bakersta raden. Hon hade en enorm ryggsäck på ryggen och en stor resväska till handbagage. Jag blev inknuffad på min plats av hennes ryggsäck två gånger när hon vände sig om. Andra gången tryckte jag tillbaka. Hårt. Så hårt att hade det varit i Sverige hade den personen vänt sig om för att börja slåss. Kvinnan tog ingen notis om att hennes kropp flyttades 50 cm i sidled. Det var mot utgången, så hon var nog bara nöjd.
Hennes späda man på ca 165 cm i strumplästen försökte också tränga sig fram i sin skrynkliga kostym. Han lyckades ta sig förbi 2 personer, men att komma förbi mig i gången med sina två väskor gick inte så bra. Det är ingen slump att mitt nick är "Big Birger". 192 cm och ca: 0,1 ton.
Paret var fullt inställda på att försöka komma ut först ur planet. En imponerande ambitionsnivå med tanke på att gången för alla 53 rader framför oss var packade med folk som stod upp.
Plötsligt öppnades lastluckan bak för sopor och vad det nu är. Indiske mannen trängde sig förbi de 2 personerna han trängt sig förbi tidigare för att komma först ut på vad han trodde var en trappa. Hans fru försökte tränga sig förbi mig, med samma resultat som sin man. Inte en centimeter fick hon.
När mannen upptäckte att han inte kunde gå ut i den bakre delen av planet, trängde han sig förbi samma 2 personer igen för tredje gången och vips han var tillbaka bredvid mig till att trycka sin kropp mot min vid rad 54. Mysigt.
Ganska mörbultade och sömndepriverade tog vi oss fram till en Senator-lounge vid B46-gaten och pustade ut med frukost och en efterlängtad dusch. Sakta återvände livsandarna.
Planet hem till Stockholm skulle gå från B2 med boarding 11.30. Så vi tänkte gå runt hörnet till den gaten 11:15. Men vi gick 11:05 bara för att vi var uttråkade. Det visade sig vara ganska bra.
B2 ligger inte riktigt bara runt hörnet trots att det är samma "terminal". Först var det tydliga skyltar till B1-B19 och en passkontroll. Ingen panik. Väl igenom där följde vi skyltarna som plötsligt bara visade vägen till "AB". Vi kom ju från "B"?! Och en till säkerhetskontroll. Med mega-kö även i fast track. Klockan var då 11:20.
Vi köade som vi lärt oss av våra indiska vänner, och på 10 minuter var vi igenom hela säkerhetskontrollen. Rookie mistake att gå för sent från loungen på Frankfurts flygplats utan att ha koll exakt på nästa gate. Vi kom fram till vår gate precis när boarding började. Phew.
Det enda värt att rapportera av flighten från Frankfurt till Arlanda var att dottern utbrast "Detta var det bästa på hela resan!" när jag bad flygvärdinnan om Marabou-choklad till dottern i SAS Plus. Hmm...
Väskorna på Arlanda kom fram som #1 och #2 på bandet. Kors i taket.
Några lärdomar:
Detta är del 2. Hemresan.
Biljetterna hem för oss 6 personer var alltså i tre olika bokningar:
#1 Fru + son#2: Thai Business 01:10 direkt från Bangkok till Arlanda .
#2 Son#1 + flickvän: Thai till Delhi 23:15. Vänta 7 timmar på nästa plan med Ethiopian till Addis Abeba. 11 timmar senare med Ethiopian till London. 3,5 h innan SAS till London. Allt i Business.
#3 Jag + dotter: Thai till Mumbai vid 19-tiden. 6 timmars rast vila på stället innan Ethiopian 04:00 till Addis Abeba. 17 timmar innan vi flyger med Ethiopian till Wien. 6 timmar där innan Austrian tar oss hem till Arlanda. Allt i Business.
Kollade biljetterna och flighterna dagen innan för att vara säker på att inget ställts in med kort varsel. Allt såg grönt ut. Förutom den röda rutan för bokning #1 som sa att inte alla biljetter var biljetterade och att jag ombads kontakta SAS Service Center. Fick en liten klump i magen, men tänkte att det rimligen var en rest från deras äventyr med resan till Thailand.
Vi åkte i samlad tropp till flygplatsen i god tid för att checka in tillsammans och avsluta i lugn och ro i Thai-loungen. En stor minibuss hämtade oss vid hotellet. Jag dubbelkollade att han skulle köra motorvägen från hotellet, eftersom det inte var mycket trafik den vägen. "Ja" svarade chauffören, och körde åt andra hållet.
Efter att ha stått stilla i trafik i 5 minuter frågade jag hur det kommer sig att vi åker åt fel håll. Fick ett mumlande svar som innebar att vi nog skulle svänga höger-höger längre fram för att komma ut på motorvägen. Det gjorde vi faktiskt en stund senare, men vi förlorade ca: 10 minuter jämfört med vad google maps estimerade från början. Inte hela världen. Vi hade gott om tid.
Väl framme på flygplatsen blev vi avsläppta utanför incheckningen till Thai Business och det var bara att kliva fram till disken.
#1. Inget problem. Incheckade och klara.
#2. Inget problem. Incheckade och klara + boardingkort för alla flighter.
#3. Knapp knapp... prata i telefon. Knapp knapp. "Computer says no".
Enligt kvinnan som jobbade med incheckningen kunde hon inte checka in oss på grund av att vår transfer var +12 timmar och att det inte är tillåtet utan ett godkänt visum till Ethiopien. Se tråden "Denied check-in på flyg från Bangkok pga transit >12 timmar i Addis Abeba".
3,5 timmar kvar till planet ska avgå.
Jag försökte visa på Ethiopians webb att det går att skaffa "transit visa" på plats i Addis Abeba för upp till 72 timmar. Provade med alla möjliga argument, om hon kunde boka om oss till något annat Thai-flyg som ger oss kortare tid i Addis Abeba.
Inget hjälpte. Kvinnan var väldigt vänlig och hjälpsam, och sa att hon frågat sin supervisor som sa samma sak. Hon kunde inte boka om några biljetter. Hon sa att jag var tvungen att vända mig till SAS för att bli ombokad, och bad oss att flytta oss från incheckningen.
Så det var bara att ringa Diamond-supporten och hålla tummarna.
Efter 15 minuter kom jag fram. Agenten som svarade var nog inte den skarpaste, men förstod utmaningen att hitta nya biljetter. Hon behövde dubbelkolla något med EuroBonus-avdelningen. Tyst i 20 minuter. Stressande.
Jag hittade under tiden ett utmärkt alternativ, som till och med var bokningsbart via Star Alliance-bokningen på sas.se. Att vi väntar lite extra i Mumbai, och kommer fram till Addis Abeba 9 timmar innan planet skulle gå.
När agenten kommer tillbaka säger hon att de letar alternativ, men att allt är fullbokat. Jag tipsar om mitt konkreta förslag, och hon tar det vidare till EuroBonus. Pausmusik i 15 minuter till. Stressnivån gick upp en nivå till.
Hon kommer tillbaka och berättar att det inte gick att använda den flighten pga married segments. Skulle vi ta den flighten hade vi ingen hemresa från Addis Abeba. De letar vidare. 10 minuter går. Jag letar vidare men hittar inga alternativ.
Under tiden jag väntar försöker jag att argumentera med kvinnan vid incheckningen igen att det visst går att söka om "transit visa on arrival" om man har >12 timmar på plats. Hon går ändå inte med på att checka in oss. Visar att vi har 3 vaccinsprutor och att Sverige är med på listan på webben över länder som kan söka "visa on arrival". Spelar ingen roll.
Efter 10 minuter kommer SAS-agenten tillbaka och säger att det enda de kan erbjuda är Economy i 9 timmar med Luftvaffe från Mumbai till Frankfurt 02:50 och sedan hem med SAS Plus 4 timmar efter landning.
Jag ser inget annat alternativ än att tacka ja till de biljetterna.
Tyst i 10 minuter. Eller tyst och tyst. Den där låten spelades om och om igen. Vad är det som tar sådan tid? Biljetterna ska bara ställas ut.
Jag tittar i SAS-appen, och det ser ut som att de nya flighterna är på plats. Bra! Det går ändå lite åt rätt håll.
Agenten kommer tillbaka i luren och säger att de inte kan ställa ut biljetterna för att någon från Thai är inne och pillar på bokningen. Jag förklarar att ingen från Thai håller på att pilla med biljetterna vad jag känner till, och att det ser bra ut i SAS-appen. Agenten förklarar att det såg bra ut, men att biljetterna till Addis Abeba hade lagts tillbaka igen av någon annan. Jag uppdaterade appen, och mycket riktigt var nu de gamla biljetterna tillbaka. Märkligt!
Agenten ska prata med EuroBonus igen, och jag ber henne att återkoppla till mig var 5:e minut för att jag ska veta hur det går.
Efter 12 minuter återkommer hon med besked att de nya biljetterna är klara, och att jag kan checka in för hemresan. Jippi. Eller vad säger man? Vi checkade in, men fick bara boardingkort till Mumbai. Boardingkort för de andra två flighterna skulle bara att hämta ut i Mumbai. Nemas problemas.
Så istället för hemresa i Business hela vägen via Addis Abeba, blir det 9 timmar Economy. Det är inte hela världen. Vi har trots allt haft en otrolig semester på Koh Lipe. Vi får väl försöka sova i något vilorum i loungen i Mumbai. Det kunde vara värre.
Ja, det kunde vara värre.
Resan med Thai i Business från Bangkok till Mumbai var drygt 4 timmar. Helt ok plan. Jag och dotter satt längst fram i planet i "honemoon seating" nära varandra. Bra mat som vi beställt innan (kyckling).
Direkt efter take off hör jag hur någon försöker att skära i glas med sin röst genom att skrika på gäll thailändska i kabinen. Mycket. Och länge. Det visade sig vara kvinnan bakom dottern som försökte småprata med sin man som satt långt bort. Jag bad henne att tona ned sig lite. Hon förstod ingenting. Pekade på henne, tittade henne i ögonen och sa "Stop screamning. Now.". Det förstod hon. Det blev tyst. En annan passagerare längre bak i kabinen applåderade.
Barnet snett bakom dottern till höger tittade på barnfilm i sin iPad. Utan lurar. På högsta volym. Mamman som satt bredvid tyckte det var toppen. Jag lät det vara. Det störde oss inte så mycket eftersom vi hade egna brusreducernade lurar och tittade på annat. Efter 2 timmar tröttnade en flygvärdinna och bad dem att stänga av iPaden eller använda lurar. Min anonyma likatänkande medpassagerare applåderade igen i skydd av mörkret i kabinen.
Efter att ha landat i Mumbai skulle vi bara sikta på transfer och skaffa nya boardingkort innan vi skulle slappa lite i loungen.
Vi följde strömmen med folk och letade efter transit, men insåg att vi kommit fel när skyltar förklarade att man skulle ta fram sitt visum för Indien. Så vi vände och gick tillbaka. Då såg vi skyltar till "International transfer". Perfekt. Följde dem, tills det inte längre fanns några skyltar och vi var tillbaka vid vår gate som vi kom ifrån.
Då vände vi igen och gick istället in i en öde korridor för att se om det kunde vara där, men blev stoppade av några vakter efter 30 meter. De följde med oss till de nedsläckta luckorna som var "transfer" som vi missat två gånger när vi gick förbi.
Bakom de nedsläckta luckorna fanns en säkerhetskontroll. Vi öppnad dörren dit för att gå igenom och komma in i terminalen. Det gick inte. Man måste ha boardingkort för att komma igenom säkerhetskontrollen.
Frågade militärerna som skötte säkerhetskontrollen hur vi skaffar boardingkort och fick svaret "Det gör man innanför säkerhetskontrollen." och sedan bad han oss att lämna säkerhetskontrollen. Klurig utmaning. 5,5 timmar till flyget skulle gå, så det fanns ingen anledning att bli orolig eller stressad, men vi närmade oss midnatt enligt Thai-tid.
När vi står och funderar på vad vi ska göra kommer det en liten kvinna i klargröna kläder med indiskt ursprung som frågade om vi kom med Thai-planet och ska åka vidare till Frankfurt. Hon undrade varför vi inte hade sökt upp henne vid gaten. Jag hade ingen aning om att vi hade någon som väntade på oss förklarade jag. Hon svarade på något som kan ha varit Hindu. Eller engelska. Svårt att veta.
Det visade sig att denna kvinna ska hjälpa oss med boardingkort. Hon bad oss sitta ned och vänta. Det gjorde vi. Kvinnan också. Hon stirrade på oss som cirkusdjur. Efter att ha suttit och tittat på varandra i 30 minuter frågade vi hur länge vi behöver vänta. Inte för att vi hade bråttom, men för att vi hellre väntar i en lounge än på en hård brits. Hon svarade att hon har pratat med sin supervisor som ska återkomma. Ta det bara lugnt.
Dottern frågade hur länge hon jobbat på flygplatsen. Fick svaret "One month".
Dottern frågade om hon var född i Mumbai. Fick svaret "Ja".
Det kom förbi en kollega i likadana kläder som vår hjälpreda som bar på 6 flaskor whiskey i en plastpåse. Hon berättade att en passagerare hade glömt kvar den på planet. Jag frågade om vi inte kunde dela på flaskorna och ha en liten fest. Ingen av dem rörde en min.
Efter ungefär en timme pep det till i telefonen och hon pratade på något annat språk en engelska och gick iväg.
10 minuter senare kom hon tillbaka och ville se på våra pass. Jag fick intrycket att hon skulle titta på passen och visa någon i säkerhetskontrollen, men istället gick hon snabbt igenom kontrollen och var borta.
Det kändes inte supertoppen att bli av med passen. För egen del var det lugnt, men dottern har ett visum i passet till USA för studier i höst. Blir hon av med passet blir det en utmaning de luxe att skaffa ett nytt + även visum till USA innan det är för sent.
Jag vankade fram och tillbaka som Baltazar och väntade. Och väntade.
Plötsligt kom hon tillbaka med passen, och två boardingkort. Så efter drygt 1,5 timme kunde vi gå igenom säkerhetskontrollen. Smidig transfer. Not.
Sidospår:
Son#1 berättade senare om sin transfer i Delhi att de hade fått vänta i 4 timmar i ett kallt rum från 02.00 till 06.00 på att få nya boardingkort som var signerade med bläck. Deras boardingkort som de fick i Bangkok var inte kluddade på med bläck, så de gick inte att använda alls.
Militärerna i vår säkerhetskontroll var galet noga. Vi kom ju ändå direkt från ett plan, där det också har varit en säkerhetskontroll... De skannade till höger och vänster, kroppsvisiterade och sökte metallpinne flera gånger runt kroppen. Dottern tog de undan i ett separat rum där en kvinnlig militär kroppsvisiterade henne. Det tog oss nog 10 minuter att komma igenom säkerhetskontrollen. Det var NOLL personer i kö och under den tid vi väntat hade det gått igenom maximalt 10 personer, inklusive vår gröna kompis.
Väl inne i terminalen letade vi upp loungen. Givetvis stod det inte på boardingkortet att jag har Star Alliance Gold, så jag visade upp Diamond-kortet från EuroBonus. Det hjälpte inte. De släppte inte in oss. Det hade behövts en Business-biljett. Segt. Det var efter midnatt även i lokal tid och det var lugnt i terminalen. Vi gick till gaten istället. 2 timmar kvar att döda.
När gaten öppnade gjorde jag ett försök att uppgradera oss till Business hos kvinnan som stod vid tangentbordet. Förklarade att vi hade Business-biljetter, men att vi blivit nekade incheckning i Bangkok och frågade om det fanns något som hon eller jag kan göra för att sitta i Business istället för i Economy.
Hon förstod vår utmaning och förklarade att all mat redan var lastad, så det skulle inte gå. Jag förklarade att vi inte behöver någon mat. Vi vill ändå bara sova på flighten som skulle avgå 02:50 (04:20 för oss som var kvar i Thai-tid). Jag förklarade att jag har Miles & More-poäng att betala med om det behövs.
Hon sa något om att hon måste kolla med "engineering" för att det var eventuellt ett problem med en av stolarna. Hon frågade hur hon skulle kunna hitta oss när hon vet med säkerhet om det skulle gå att uppgradera eller inte. Det var inte någon större utmaning då vi var de enda två blonda skallarna i hela terminalen, som satt 10 meter bort.
Efter en stund kom hon förbi och förklarade att det går bra att uppgradera med Miles & More-poäng. Toppen tänkte jag. Det får kosta vilka poäng som helst. Hon knappade och allt var klart till sista tangenttryckningen när "Computer says no". Det gick inte. Visade sig att deras system inte tillät en uppgradering med Miles & More på en bokning gjord med EuroBonus-poäng.
Inte jättekonstigt egentligen, men jag hade hoppats att de kanske kunde gå runt det manuellt. Det fanns platser. De var beredda att sälja dem för ett pris som jag var beredd att betala. Det borde gå att lösa.
Försökte alla möjliga trix. Att bara vara tyst och låta de bli stressade av obehaglig tystnad, fråga om det inte fanns något annat sätt att lösa det på, om det fanns någon annan att prata med etc. Inget gick. Så det var bara att förbereda sig på 9 timmar Economy. På rad 54.
Vid boarding var det som vanligt påstigning för halta och lytta + barnfamiljer med små barn. Det var en lång parad av rullstolar i färgglada kläder som rullades in i gaten. Och jag har aldrig sett så stora barnfamiljer med så många vuxna och äldre syskon.
När det var dags för priority boarding och vi gick ombord var planet redan halvfullt.
Jag insåg att vi satt så långt bak att det troligen bara var 2 stolar bredvid varandra och att fönsterplatsen saknas på grund av att flygkroppen smalnar av där bak. Normalt är det ju 3+4+4 i den Boeing 747-400 som skulle flaxa oss mot Tyskland.
Frågade dottern vad vi gör om vi får en indisk dregglande grönsak bredvid oss vid fönstret som inte kan komma till toa på natten och som kommer kissa på sig. Har sällan sett en så orolig och nervös dotter. Lite kul måste en pappa få ha mitt i natten.
Precis som jag misstänkte var det bara vi två bredvid varandra, och en halv plats vid fönstret utan stol. Lättad dotter.
Det var länge sedan jag flög Economy på long haul, och ännu längre sedan jag suttit så långt bak. Vilket motorvrål det var vid take off! Både jag och dottern började garva. Det var helt omöjligt att kunna prata under starten. Vi som är vana vid ett litet svagt surrande.
Och vad det guppade! Rena berg-och-dalbanan. Nu gillar vi thrill rides båda två, så det var bara kul. Vilken skillnad det är att flyga längst fram jämfört med längst bak.
Vi somnade ganska snart efter starten och jag vaknade efter en stund och tittade på klockan. Höll andan och hoppades att det skulle ha gått 6 timmar. Det hade gått 1 timme och 45 minuter. Då flygtiden beräknats till 8 timmar var det bara 6 timmar och 15 minuter kvar.
Vaknade, bytte ställning, somnade om. Var 5:e minut. I 5 timmar.
Legendariskt mycket barnskrik i kabinen från flera håll, men ingen i vår omedelbara närhet. Det är som det är i Economy, så det tycker jag ändå inte var så störande som det är i Business. Där tycker jag verkligen synd om de som betalar fullt pris och som inte kommer fram utvilade och fräscha på grund av föräldrar som väljer att flyga Business med små barn.
När det var ungefär en timme kvar till landning serverades det vegetarisk sörja i aluminium till frukost. Jag smakade på allt. Är inte speciellt kräsen, men det var faktiskt oätligt. Det tyckte inte mina indiska grannar tvärs över gången som med glad aptit åt med händerna direkt ur burken.
Det fingervarma kaffet som serverades såg ut som något de slevat upp direkt ur Ganges. Ingen höjdare.
När vi till slut landat trängde det sig fram en kvinna från bakersta raden. Hon hade en enorm ryggsäck på ryggen och en stor resväska till handbagage. Jag blev inknuffad på min plats av hennes ryggsäck två gånger när hon vände sig om. Andra gången tryckte jag tillbaka. Hårt. Så hårt att hade det varit i Sverige hade den personen vänt sig om för att börja slåss. Kvinnan tog ingen notis om att hennes kropp flyttades 50 cm i sidled. Det var mot utgången, så hon var nog bara nöjd.
Hennes späda man på ca 165 cm i strumplästen försökte också tränga sig fram i sin skrynkliga kostym. Han lyckades ta sig förbi 2 personer, men att komma förbi mig i gången med sina två väskor gick inte så bra. Det är ingen slump att mitt nick är "Big Birger". 192 cm och ca: 0,1 ton.
Paret var fullt inställda på att försöka komma ut först ur planet. En imponerande ambitionsnivå med tanke på att gången för alla 53 rader framför oss var packade med folk som stod upp.
Plötsligt öppnades lastluckan bak för sopor och vad det nu är. Indiske mannen trängde sig förbi de 2 personerna han trängt sig förbi tidigare för att komma först ut på vad han trodde var en trappa. Hans fru försökte tränga sig förbi mig, med samma resultat som sin man. Inte en centimeter fick hon.
När mannen upptäckte att han inte kunde gå ut i den bakre delen av planet, trängde han sig förbi samma 2 personer igen för tredje gången och vips han var tillbaka bredvid mig till att trycka sin kropp mot min vid rad 54. Mysigt.
Ganska mörbultade och sömndepriverade tog vi oss fram till en Senator-lounge vid B46-gaten och pustade ut med frukost och en efterlängtad dusch. Sakta återvände livsandarna.
Planet hem till Stockholm skulle gå från B2 med boarding 11.30. Så vi tänkte gå runt hörnet till den gaten 11:15. Men vi gick 11:05 bara för att vi var uttråkade. Det visade sig vara ganska bra.
B2 ligger inte riktigt bara runt hörnet trots att det är samma "terminal". Först var det tydliga skyltar till B1-B19 och en passkontroll. Ingen panik. Väl igenom där följde vi skyltarna som plötsligt bara visade vägen till "AB". Vi kom ju från "B"?! Och en till säkerhetskontroll. Med mega-kö även i fast track. Klockan var då 11:20.
Vi köade som vi lärt oss av våra indiska vänner, och på 10 minuter var vi igenom hela säkerhetskontrollen. Rookie mistake att gå för sent från loungen på Frankfurts flygplats utan att ha koll exakt på nästa gate. Vi kom fram till vår gate precis när boarding började. Phew.
Det enda värt att rapportera av flighten från Frankfurt till Arlanda var att dottern utbrast "Detta var det bästa på hela resan!" när jag bad flygvärdinnan om Marabou-choklad till dottern i SAS Plus. Hmm...
Väskorna på Arlanda kom fram som #1 och #2 på bandet. Kors i taket.
Några lärdomar:
- Om du har en väldigt lång anslutning i länder utanför Europa, dubbelkolla exakt vad det är som gäller med eventuella visum eller transit-visum för att inte riskera att bli nekad incheckning.
- Gör aldrig internationell transfer i Indien.
- Kontrollera exakt var din nästa gate är vid transfer så du slipper springa gatlopp från loungen och trängas som en... person som tränger sig.
