Jag förstår piloternas ilska, även om jag inte har någon förståelse för den.
Många av dem anställdes i ett annat SAS än det som finns i dag. Ett monopolbolag med ytterst generösa villkor. Inte då bara lön, utan även förmåner i övrigt. Syftar då på nedkortad arbetstid, långa semestrar, låg pensionsålder. Kort sagt: både glamouröst och generöst! Dessutom ett bolag där piloterna av hävd hade mycket hög status. Så hög att det var accepterat att de hade ett avgörande inflytande i frågor som i andra företag avgörs av styrelsen.
När nu SAS, under loppet av ett par decennier, därtill nött och tvunget, förändrats, känner piloterna inte igen sig. Den låga pensionsåldern höjs, kraven på effektivitet ökar, de långa ledigheterna naggas i kanten, arbetstiden konjunkturanpassas i högre grad än tidigare (läs: arbetsgivaren vill att piloterna arbetar mer de perioder på året när efterfrågan på flygresor är som högst). Dessutom accepteras inte längre att piloterna kräver ett avgörande inflytande över företagets skötsel. Det handlar inte om de får 93 000 eller 103 000 i månadslön. Ytterst handlar det om förmågan att anpassa sig till en ny, kärvare, verklighet.
Under ett långt arbetsliv har jag sett liknande saker hända i gamla, etablerade branscher under strukturomvandling. Ofta slutar det med att delar av personalen vägrar att anpassa sig. Man känner sig sviken av arbetsgivaren. Man känner inte igen företaget. Det var inte på dessa premisser man anställdes. En del anställda vill inte bara ha anställningsskydd, utan i praktiken även ”förändringsskydd”. En del söker sig självmant bort från företaget, andra avvecklas. Väl anställda hos andra kan både arbetsuppgifter och villkor vara sådana som man vägrade acceptera på den gamla arbetsplatsen. Men då har man ju självmant valt det och anställts på sådana premisser. Kan tyckas märkligt, men så fungerar många.
Tyvärr är jag övertygad om att de ”gamla” piloterna i SAS hellre strejkar bolaget till döds än accepterar den verklighet som råder år 2022. Vad tror du?